Våra vänners kiv.

Jag har precis plöjt 9 avsnitt av ”Våra vänners liv” på SVT Play.

Jag är riktigt girig, jag vill se två-tre avsnitt i stöten, annars för det vara. Speciellt av saker med lågt tempo. Passar bra efter snöskottning.

Jag skulle inte ha kommit på att se en serie med ett så tråkigt namn om det inte vore för debatten på DN. SPOILER-VARNING på de länkarna.

Några bloggar om saken (Spot the troll):

När man pratar om feminism och film och tv-serier kan det bli stökigt. En del vill se utopier, för att visa förebilder. En del vill se dystopier som tydliggör maktstukturer.

Problemet med båda de två är att de blir riktigt, riktigt tråkiga att titta på. Jag menar riktigt, riktigt, riktigt, riktigt tråkiga.

Vi vill se sympatiska karaktärer, men inte perfekta. Vi vill se världar och liv med utmaningar och fel, men också med hopp.

Våra vänners liv:

Jag tycker både män och kvinnor verkar lagom trovärdiga men lagom tillskruvade för att verka engagerande. Inte perfekta. Men inte helt förkastliga, heller.

Jag känner ju såna här. Killar som har grabbkvällar, lagar middag, nojar, kramas, bryr sig om barn, slarvar med jobb/privatliv-gränsen. Schyssta killar och klantiga killar. Även om den rosa garderoben i de flesta, men inte alla fall snarare har en djärv grundton av marinblått.

Det är mest ”jaha”. Jag fattar inte vad som ska föreställa provocerande med detta.

Sen gör inte alla allt det. Och seriöst: (förutom att jag tror det gagnar alla att dela på föräldraskapet så långt det går), så handlar väl inte jämställdhet om att sudda ut en könsroll till förmån för en annan? Snarare att låta alla få tillgång till alla möjliga roller.

Tjejerna ser man ju inte hela tiden, men jag fattar både varför de agerar som de gör, OCH verkar som de gör  i killarnas ögon. Och det gäller både kollegor och kärleksintressen. Och ungarna är jättefina. Mammor och tanter märks nästan inte av.

Det jag har svårt för är de äldre männen… Pappor, svärfäder, chefer osv. De spelas av riktiga ess, framför allt komiker, men skildras som as eller töntar eller både och fast de ofta räddar skinnet på nån av de fyra. Jag kan inte låta bli att undra vem av manusförfattarna som skrev av sig sin faderskonflikt.

(Sista avsnitten går i morgon.)

About these ads

19 december, 2010. feminism, TV.

Lämna en kommentar

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 615 andra följare

%d bloggers like this: