Skillnad på kunskap och kunskap
Jo, den här spännande idén från Svenskt Näringsliv att ge olika studenter olika mycket studiemedel…
Jag trodde lite naivt att studiemedel handlade om att täcka deras levnadsomkostnader tills de var klara. Och deras levnadsomkostnader borde ju vara lika samma. Studentrum för teknologer kostar samma som för filosofistudenter. Kåröl kostar lika. Biljetter hem till mor och far beror väl lite mer på hemort än på studieinriktning.
Men man kanske inte borde tänka som jag gör, att vi investerar i kunskap lite förutsättningslöst. Man ska väl tänka på produktivitet minsann. Lönsamhet. Vilken funktion bikupan behöver.
Att komplettera sin utbildning med kurser från ett annat fält, vilket allvarligt påverkar ens synsätt och förmåga att applicera ens kunskaper, skulle det fungera eller kickar det in nån slags sekundär samhällsprioriteringslista, då? Och om det visar sig att samhället plötsligt får användning för en massa fler förskollärare, får de framsynta tillbaka cash då, och om vi får drösvis med arbetslösa civingar, borde vi i så fall inte kräva tillbaka cashen de fått?
För vad världen verkligen behöver är fattigare kulturarbetare och mer teknologer och handelsnissar med dyra vanor och slipsen i pannan.
Och rätta mig om jag har fel men grundidén går alltså ut på att strypa pengarna tidigare till de som har låg livsinkomst och öka pengarna till de som får hög livsinkomst. Jomenvisst. Fattigare fattiga, det är ju alltid en bra idé.
Jag orkar inte ens reda ut var eller när jag är ironisk i detta. Jag blir bara sorgsen. Ekonomiskt klassamhälle på kåren. Då mår jag istället lite illa.
Bachman och nuffror
Idag har jag ägnat en stor del av min arbetsdag till att kopiera, klistra in och söka på hundratals sifferkombinationer i en databas. Och lyssnat på radio och youtube.
Bachmann är kandidaten för de som tycker att Sarah Palin är för intellektuell.
Uppdatering:
EHEC-liknande E-coli.
Evolution, anyone?
Japp, vänner behövs
Vännerna bildade hjälpkedja – DN.SE.
Jahapp, då följer jag alltjämt DNs serie om män.
Jag funderar lite över om jag ”utsätter” mina småkillar tillräckligt för andra små individer att bli vänner med. Jag har inte förut reflekterat över vilket kön de har, de små kompisarna. Men jag tror det är nyttigt med både tjej- och killkompisar för både tjejer och killar. Även om det kanske blir en paus under mellanstadiet då de ska in i de där olika reservaten.
- Tyvärr finns inte den man som kan hugga ved med den ena handen och lägga barnen med den andra, få dig att skratta och vara sexsymbol på samma gång
ehhh, jo…
Jo, jo verkligen.
Och ja, jo, ja. Åhhhhhhh, jaaaaaaa….
Och han också.
Det finns massor, massor av dem.
Det är ju så man GÖR.
- Få dig att komma
- Få dig att skratta
- Ta hand om sina ungar
- Ta hälften av det arbete som måste göras (oavsett om det är ”karlgöra” eller ”fruntimmersgöra”),
Är inte det EXAKT vad vi förväntar oss av sexiga killar? Och är det verkligen för mycket begärt? Jag menar, vi läskiga feminist-tjejer begär ju lika mycket av oss själva. Kan ju inte bli värre av att vi hjälps åt. Delar lika på det roliga OCH det tråkiga.
Unket och bittert
Catia Hultquist: Ovädrat pojkrum. – DN.SE.
Jag har svårt att bli upprörd, över den där unkenheten.
Jag tänker mest, att det är lite synd att läsarna – i allmänhet – blir lite vilseledda, om de faktiskt tror på det. Det känns som en låtsas-värld. Lite fantasy. Men det är det man vill ibland, det finns ju gott om tjejtidningar med samma förljugna koncept. Glassiga mode-magasin som visar ”perfekta” liv.
Och det är det som är kaoset. Kaoset att tjejer tar makt och ansvar för sina relationer, kräver ömsesidighet, och den svåra, smala, rättvisa vägen.
Men det är ju bara bitterhet. Det kan vi väl unna dem. De ratade. Det är ju inte så kul att bli bortvald eller ifrågasatt. Då kan de väl få ha lite retuscherade fantasier.
Blandraser med fel ägare, sa Bill. Fel ägare till blandraser, sa Bull. Och med Bull menar jag DN.
Stor ökning av hundattacker – DN.SE.
Svenska kennelklubbens presstalesman ”är övertygad om” att ökningen till hundbett står att finna bland de tjugo procenten oregistrerade blandrashundar. Inte beroende på att det är fel sorts hundar nejdå, minsann, men den sortens hundar drar visst bara till sig en viss sorts ägare.
Så det är bara lite på omvägar som blandras-hundar är lite, lite sämre. Än andra hundar. Uppfödda på svenska kennlar. Det vill säga de som betalar presstalesmannens lön.
Inte för att jag missunnar svenska kennelklubben som branchorganisation att sälja in sina produkter eller ens att sälja in en lite vackrare självbild till sina kunder.
Men jag hade hoppats att journalisten hade frågat efter lite mer fakta än presstalesmannens känsla för blandrashundar. Och det spelar ingen roll om det stämmer. Det är alltjämt en oförankrad partsinlaga. Inte mer tillförlitlig än en fördom.
För små, stora, aktiva, passiva, hanhundar och tikar; allihop behöver en kunnig och engagerad ägare. Det går inte att köpa sig fri ifrån.
Det är inte hunden på bilden som har skrivit brevet.
Skuld till oskuld
Egyptens armé slutar ”oskuldstesta” – DN.SE.
Det är paralyserande fruktansvärt att såna övergrepp utförs över huvud taget, men jag kan inte släppa pucko-aktigheten i bortförklaringen.
Bara ljuva ungmör kan våldtas.
Logik som övertrumfar medmänsklighet.
TV-fötter
Jag har alldeles alldeles nyss sett första avsnittet av ”Harrys law”.
Det var väl… okey.
Men vad är grejen med alla flådiga skor? Svårt att förstå varför de måste ha skobutik på advokatbyrån.
Det var en annan ny serie också, Fairly Legal… med en medlare som gled runt hela stan med loboutin-röda sulor.
Jag förstod sko-manin i ”Sex and the city”, men nu känns den bara slentrianmässig och platt.
Betalar skomärken bra? Eller är det nån slags kollektiv fetisch hos tv-producenter?
Jag är visserligen tokig i högklackat men till och med jag börjat tycka det är underligt med alla stilettbärande yrkeskvinnor. Hela tiden. Varje dag.
Känner att jag längtar efter en åklagare i sneakers som lyxar till livet med Dresden-porslin.
Fast jag kanske bara borde inse att alla i drömfabriken har Barbie-fötter.
Straighta lilla jag hittade ett brev till ”mig” på internet
Öppet brev till alla heterosexuella | Being Micke Kazarnowicz.
Läsvärt, tyckte jag. Hur vi som är normen reagerar när vi ställs inför att vara minoriteten för en gångs skull.
Nä, det blir ingen ”straight pride” för mig. Tänkte skriva något putslustigt om att jag har 51 veckor av straight-pride-festival om året. Men ska jag vara ärlig är det nog 52.
Men det verkar okej, enligt brevskrivaren.
Bröllopsfeber!
Sådärja, nu har vi giftat bort B4ckst4bs syster ordentligt. Det tog, det är jag säker på. Och de var strålande vackra och lyckliga och allt gick i lås.
Dagen innan skulle jag binda blommorna, öppnade vi kylen och hittade dem: frusna. Det var ett litet missförstånd angående temperaturinställningen på kylen mellan leverantören och svärmor, sånt som händer. En fjärdedel eller så var bruna, svarta, vissna och resten stod i is eller isvatten. Vissa var fantastiskt vackra, men vi hade ingen aning om hur de skulle hålla sig när de tinade. Ja, och vissa var lite, lite fel i färgen och en sort saknades helt.
Så jag tvingade med svärmor och svärfar att köra runt på jakt efter rosa rosor klockan tre på midsommarafton. (Precis som min mamma gjorde till vårt bröllop: Skrotas och Morris, om ni nånsin gifter er; inga rosa rosor, okej?!)
Sen band jag en brudbukett, en näbb-bukett och två knapphålsblommor av de frostskadade blommorna. Och en back-up-brudbukett av bunt-rosor från en livsmedelsbutik med krysantemum som visst tål det mesta och en en fet-stor gerbera som vi trodde stått lite varmare.
Och nu har jag fått lov att sjunga under en vigsel. Nervöst var det. Darrade lite i slutet av första versen. Men jag tvingade rösten att bli mjukare och spelade ut lite mer och tog i lite mer och de flöt på.
Vågade inte titta på brudparet, de grät ju redan innan. Så jag vände mikrofonen och sjöng mot församlingen i stället. Men de verkade nöjda med låten, så som den blev.
En av tjejerna kände igen den gamla depeche-dängan, trots min översättning och egna tolkning. Kyrkvaktmästaren trodde jag skrivit den själv.
Och jag fick vara toastmaster! Talarlista, lekar, sånger, the whole she-bang!
Det var en och annan utmaning, så som buffé-middag, många bäbisar, några sällskap som inte kunde svenska, några som skulle lätta mitt i middagen för att hinna med en båt.
Jag önskar att jag skulle ha varit snabbare med att förse brudens bror med mick, förstås, men annars ångrar jag ingenting. Jag TYCKER själv att det blev spontant och opretentiöst, men vackert, lekfullt, roligt och varmt och rättvist och ändå med tid att prata och äta, men det är väl alltid så, det är gästerna som gör festen.
Men nu är jag ändå hög på komplimanger.
