”Familjedrama”
Jag ogillar starkt termen ”Familjedrama” eller ”familjetragedi” i artiklar om våldsbrott. Det kryper i mig.
Delvis givetvis för att jag kopplar termen drama till underhållning, och inte vill underhållas av verkliga våldshändelser.
Dels att det faktiskt inte är drama. Inga döende svanar, inga Othello och Desdemona, ingen delad skuld. Utan brottsling som begår våld mot en medmänniska och mot samhället.
Men också, och kanske framför allt, för att det känns som en friskrivning. En axelryckning från samhället åt de familjer som far illa, åt gärningsmän som ”bara råkar” ha ihjäl dem som borde kunna lita mest på dem. Som om det vore oundvikligt. Som om det vore familjens ensak.
Jag försöker inte avskaffa familjen. Inte den politik-kramade familjeromantiken. Inte ens den vanligaste heteronormativaste småborgerliga varianten, gift heteropar med gemensamma barn, jag råkade liksom skaffa en sån själv. Hoppsan.
När familj funkar, är det finemang. Källa till stöd och utveckling för alla, förståelse, kärlek, ömhet, gemenskap, försvar och så vidare. Ekonomiskt. Känslomässigt. Hälsomässigt.
Men det funkar ju inte för alla. Familjen KAN i vissa fall vara det farligaste sällskap man kan ha. (Kanske speciellt för barn. Och kvinnor.)
Och… som samhälle… tycker jag det är nån slags plikt att motverka att familjen blir ett fängelse. Att vi har dörren öppen ut. Att vi vågar tittar in. Vågar se. Se individer. Se gärningsmän och offer.
Nedan en mängd jobbiga länkar, om en mindre mängd mycket jobbiga händelser, som fick mig in på det här spåret.
Uppdatering: Kerstin Weigl på Aftonbladet påpekar också att det är brottslingar och brottsoffer, inga ömsesidiga oundvikliga tragedier.
