”Mindre spräng-incidenter”
Hittade ett anslag på jobbet.
I närområdet hade det förekommit ”tre mindre spräng-incidenter” under helgen.
Jag försöker läsa mellan raderna… ”kända förövare” osv.
Det låter som hemgjorda smällare. Läskigt i alla fall. Min Morris är i samma ålder som flickan i sandlådan…
…skiljer sig för lätt nu för tiden…
De vill inspirera – till skilsmässa | Wendela | Aftonbladet.
Det där är naturligtvis en provocerande rubrik.
Och i kommentarsfältet frodas kvinnofientliga och prudentliga kommentarer om vartannat, som väntat.
Jag tänker på… att jag skriver inte under på att folk – i allmänhet – skiljer sig för lätt… Jag kan inte påminna mig en endaste gång som jag tänkt: ”va? var det bara det?”
Jag har hört om utstuderad elakhet, likgiltighet och bristande hänsyn. Jag har hört om regler, kompromisser, räddnings-semestrar, andra chanser och utdragen parterapi, speciellt för de som har barn.
Däremot har jag reflekterat över att när det väl gått så långt, så är det i allmänhet mycket svårt att samarbeta om det man måste…
Kunde man komma över ens, då kanske man alltjämt skulle varit gift.
Det verkar som att författarna noterar smärta och elände… (och de refererar till det i artikeln)… men att de fokuserar på den andra biten, på att skilsmässan KAN vara lösningen på ett problem… att det KAN vara befriande, bemäktigande. Man kan känna att man tagit kontrollen över sitt liv, och har sluppit en dyster framtid.
Det är mycket lättare att känna så, om man var den som bröt upp, förstås. Förnekar inte det.
Sen är det väl folks ensak hur de gifter sig och skiljer sig; om det inte vore för det där med barnen; barnen och deras trygghet.
Ett hem, en familj sägs vara det bästa. Jag skulle säga att det beror lite på hur tryggt det hemmet och den familjen är. Två lyckliga hem borde vara bättre än ett olyckligt, men det är så klart svårt att veta att de nya hemmen säkert blir lyckliga.
Jag själv vill absolut inte att mina barn ska lära sig att det det normala är att leva med en människa man föraktar eller avskyr. Det vore det värsta.
Hellre vill jag lära dem att min kärlek till dem är absolut och konstant, helt oberoende av vem jag älskar i övrigt och konflikter. Jag vill också lära dem att deras pappas kärlek till dem är absolut och konstant, oberoende av hans kärlek till mig.
Men att ha den styrkan när man är sårad, besviken, arg och utsliten är säkert också svårt.
Ändå undrar jag över varför kommentatorerna är så arga. Vad gör det dem? Varför räcker det inte att själva hålla ihop i olyckliga äktenskap, varför måste andra också göra det?
Äktenskap reglerar sitt upplösande lagligt och ekonomiskt både vid död och skilsmässa, och det var relevant för mig när jag valde. Om jag bara levt i ögonblicket eller trott mig vara immun mot kärlekssorger hade jag lika gärna kunna fortsätta vara kär och ”leva i synd”.
Äktenskapet har inget egenvärde i sig, det är bara en behållare för kärlek, respekt och trygghet, men det är människorna i förhållandet som alstrar det. Det ska ju vara till människors fromma.
Själv är jag gift och förväntar mig att fortsätta vara det, (men inte till vilket pris som helst). Mina föräldrar är också ihop fortfarande.
Sååååå jag lutar åt…. Döm icke, på det att ni icke må bli dömda. Typ.
Tillägg;
SR ”Varför inga män medverkar i boken? Det fanns inga vars historier höll måttet, ”
Ojdå. Svinhugg går igen, eller skilda mäns olycka?
Natalia Kazmierska
Olikt Kazmierska känner jag mig inte alls som partisk. Eftersom jag trivs i mitt äktenskap, det rör givetvis inte mig och alla andra lyckliga äktenskap. Och jag ser skilsmässa som att man löser upp ett löfte. Innan man bryter mot det.
Crash test dummy
Nu får han kärleksbrev från kvinnor | Nyheter | Aftonbladet.
Det finns säkert kloka saker att skriva om farliga isolerade män och om kvinnor som tänder på dem, men sanningen är att jag inte känner till tillräckligt om sådana.
Skulle jag uttala mig om kvinnorna skulle jag tro att de dras till det obegripliga för att göra det begripligt… ungefär som att många av oss tittar på deckare om ofattbara brott med förvissningen om att polisen löser gåtan och mördaren åker fast på slutet.
Men det som stannar hos mig är den här bilden. Och hur mycket terroristen och mördaren ser ut som en krockdocka. Ett plastigt tillrättalagt yttre i en töntig färgglad tröja.
Inspiration
Post-it-krig på franska kontor.
Skåpmat om norske terroristen
Kommentar: Detta skrevs under bloggpausen. Har sina poänger… Ursäkta upprepningar…
Att spränga människor, regeringsbyggnader och skjuta lägerungdomar är ett kraftigt faux-pas. (Det är inte som det där med att säga nåt som nån kan bli lessen för, vilket kan vara befogat om det görs under respektfulla former, och det finns något viktigt att uppnå.)
Nej. Så får man bara inte göra.
”Den bäbisen kan INTE uppföra sig.”
Morris, 4, sa det visserligen om sin nästkusin, 2½, som stängde av spelkonsolen, men jag tycker det är välfunnet om norske terroristen också. Faktiskt, två-åringen ligger kraftigt på plus jämfört med den 32-årige norrmannen.
SDs partiledare, Jimmy Åkesson, verkar tycka det är något värre ändå, han kallar dådet ett angrepp på honom personligen som demokrat och folkvald. (Jag vet inte om de skjutna reflekterar över det, men there you go, de tänker väl bara på sig själva antar jag). Men visst är det så, att terror drabbar tredje man. Reinfeldt uttrycker lite samma sak. Själv har jag kollat utrymningsvägar på Maxi, legat sömnlös och räknat in mina barn ovanligt ofta, tagit bloggpaus, målat naglarna svarta, skänkt pengar till Afrika och streckläst Paganini-kontraktet. (Sambandet med den sista kan vara oklar tills man läser den.) Åkesson är också arg för att människor ”gör politik” av det. Helt olikt när han uppmanade riksdagen att skyndsamt ta upp debatten med anledning av Stockholmsattacken. Men jag håller helhjärtat med om hans slutkläm att det inte är konstruktivt att polarisera människor i samhället. Vad besviken han terroristen skulle bli, han som tyckte SD var det enda bra med Sverige.
Europol meddelar att bland terroristbrott i Europa är separatist/nationalistiskt motiverade brott mångdubbelt fler än islamistiska brott. Det ger ett lite spännande perspektiv åt de svenska nationalisters (och en kristdemokrats) yrvakna låtsas-retoriska frågor på sociala medier om ”ska vi slå vad om vem som gjorde det”.
Men varken denna statistik eller att målen hade med Arbeider-partiet att göra hindrade terrorist-”experter” i media att anta något annat än att det var islamister. Så jag antar att vokabulären, agendan och världsbilden under kriget-mot-terrorn har gjort skillnad.
Och så fort signalementet och sedan identiteten hos gärningsmannen blev känd skiftade vokabulären, Från terrorist till ”ensam galning”. Sen verkade det som att de kom på sig och skiftade tillbaks.
Matthsson twittrade att reaktionerna på det kunde vara det som slutgiltigt underkänner Twitter som granskare av media. Han menar att det inte stämmer. Men det fanns uttalandet som klart gjorde den kopplingen, EFTERSOM han var blond kunde det vara en ”ensam galning”. Kanske inte just i Expressen.
Det handlar om likhet inför lagen. Opinion, media och juridiken påverkar varandra i en enda soppa och vi vill inte in i ett vokabulär där enbart svartmuskiga män kan dömas för terrorbrott. Det handlar om att inte polarisera.
Definitionen av terrorism är att det är politiskt motiverat, att det riktas mot oskyldiga, och skapar skräck. Om det är en grupp eller en person bakom är irrelevant för brottet.
När det gäller hans eventuella galenskap så lär han ju inte ha anfäktats av den slags emotionella galenskap som friar män från att ha slagit ihjäl sina fruar i ”okontrollerbar ilska”, det här var något annat. Åratal av planering. Iskallt utförande.
Galenskapen kan då definieras utifrån två olika kriterier.
Antingen är det hans världsbild. Just den galenskapen är han ju inte ensam om. Exempelvis manifesterad i hans manifest, som tydligen bara är gammal skåpmat, eventuellt så mycket som 97% kopierat från andra texter på internet, och i stora delar delat av antifeministiska, invandringskritiska, islamofobiska medborgare i samhället, exempelvis representerade i flera europeiska länders ledning. Och inte kan vi kalla alla dessa medborgare för juridiskt galna… väl… (?)
Jag tror inte på att demonisera allt som terroristen snuddat vid. Eventuellt är ESC inte ondska. Alla miljoner datorspelare kan klara sig från att bli terrorister och massmördare. Skytteklubben kan innehålla oskyldiga jägare, Frimicklarna kan vara en trädkojeklubb med människor som vill ha kul med sina kompisar och idka välgörenhet.
Då återstår resonemanget ”Ingen som gör något sånt kan vara frisk”. Att inte bara känna empati, utan också agera utifrån empati, gör vi till ett krav för mänsklighet. Jag är lessen, men jag lutar åt att det är önsketänkande. De flesta av oss föds med förmågan att känna empati, ändå ägnar vi decennier åt att socialisera våra barn till ett beteende som fungerar med andra. Eventuellt för att det är ett grundmurat mänskligt beteende att rationalisera bort empatin om något annat behov kommer före. Smärta. Rädsla. Eller kort- mot långsiktig empati. Försök spänna fast ett barn som inte vill i bilbarnstol så förstår ni vad jag menar.
Och utöver detta kommer effekten att det blir omöjligt att straffa de som förtjänar det mest.
Nej, jag tror inte på galenskapet. Jag tror att han gjorde det rationellt och planerat och av två skäl.
- För att trissa upp en konflikt mellan muslimer och kristna.
- För att bli kändis. (Om man inte vill spela med i det, kolla fekalie-projektet)
Det talas om att åtala terroristen för ”Brott mot mänskligheten” vilket kan ge 30 år istället för 21 som för terrorbrott. Jag skulle helst vilja åtala terroristen för 76 mord, ett antal mordförsök och två terrorbrott (=två politiskt motiverade händelser menade att sätta skräck i allmänheten). Men det hade väl inte gjort nån skillnad eftersom vi avtjänar brott parallellt på den här sidan om pölen.
Gång på gång läser jag att felet bara är våldet, att det inte spelar nån roll om det är höger- vänster- eller islamist- extremister som terroriserar, att skulden minsann enbart är terroristen. Speciellt Sverigedemokrater är väldigt teflon-täckta för i den mån det finns något som helst politiskt samband kommer det tydligen direkt från vänsterhåll, som tidningen Expo, helt utan att ha passerat några som helst Sverige-demokrater. Skickligt.
Jag försöker att inte anklaga SD, här. Det ÄR skillnad på att förespråka en småaktig politik som skiljer på olika grupper och att ge sig på folk med automatvapen.
Men jag skulle önska att en och annan Sverigedemokrat skulle fundera på sammanhangen. På hur man -i framtiden- kan låta bli att validera terrorister. På om SD gör det bättre eller sämre.
På hur man bygger ett samhälle utan att stigmatisera människor med etiketter som avvikande eller värdelösa vilket är en grogrund för hat… det borde väl vara effektivare med en sekulerad stat med religionsfrihet, med lika rätt-, skyldig- och möjligheter, än med nationalromantik. Typ ”du är fel för du följer Gud på fel sätt” känns som mer konfliktsökande än ”följ Gud hur du än vill, men SAMHÄLLET har inte med Gud att göra, här är vi alla lika”.
För övrigt:
Antifeminister som hävdar att vi kvinnor vill ha våldsamma män som terroristen. Nej. Det är en myt. Förutom Carla Bruni, som vill ha en man med atomvapen, men det är lite stört. Det är visserligen fullt möjligt att vi ändå inte vill ha just dig, men det beror inte på att du inte skjuter ner barn på läger. Helst vill tjejer i allmänheten ha en snäll jämlik pålitlig kille som är kan få oss att skratta och komma.
Just i dessa dagar skulle jag vilja påstå att vi dessutom vill ha någon som Jens Stoltenberg. ”We will retaliate with more democracy.” Typ, den typen. Jobba på det.
Har ni haft er ”Killing me softly”?
Har ni hittat en konstnär, en poet, låtskrivare, en författare som skrivit er upplevelse? Öppnat en lucka in i era tankar och känslor, krupit in och suttit där och lyssnat som en parasit och sen fäst det på pränt…?
Som å ena sidan gör en upprymd av den hissnande känslan av att ha hittat den ultimata frasen, sanningen, insikten, å andra sidan uppgiven. För att man själv känner sig lite… överflödig… som om det enda man kunde göra är att lägga ned sina verktyg och bli en lärjunge.
Här är min lista:
- Depeche Mode
- Lisa Ekdahl
- Lily Allen
- The Ark
- Lars Winnerbäck
- Melissa Horn
- Miss Li
Vilka är era?
Och finns det nån jag borde följa som jag inte hittat än?
Våldtäkt och nationalister
Nationalister som den norska terroristen har en föreställningsvärld som utgår ifrån att västerländska feminister imaskulerat (?) de västerländska männen. Genom att kräva samma rättigheter, genom att inte vara undergivna har feministerna beskurit män till den grad att de inte kan beskydda kvinnorna mot de lömska muslimerna som då inget hellre vill än att förgripa sig på dem. Haha, det kan de ha. Typ.
Här är mitt första problem med det; Jag har blivit spottad på, jag har blivit slagen, jag har blivit tafsad på, jag har blivit förföljd, nedvärderad och kallad slyna och hora.
Av svenskar. Svenska tjejer och svenska killar. En gång fick jag ett oönskat snuskigt sms från nån som jag tror var någon som såg utländsk ut. En gång, av hundratals, de flesta i skolan.
Muslimska män, i den mån jag träffar på dem, möter inte ens min blick.
Majoriteten av sexuella övergrepp begås av svenskar enligt BRÅ, så det är knappast beroende på min begränsade horisont. Men det är tydligen helt i sin ordning enligt nationalisterna. Våldtäkter som begås av svenskar är inte ett problem, medan kvinnor som säger nej är det, för att det sårar de västerländska männens bräckliga egon, och bereder väg för ”Eurabia” .
Mitt andra problem är givetvis att en man inte skulle kunna känna sig önskad, älskad och viktig bara för att paret är jämlikar, och för att han inte har definitionsmässig spanking-rätt. Jag skrev en låt en gång som hette: ”I don’t need you, but I still want you, baby”. Det känns alltjämt relevant. Det gör ju att man undrar lite över hur såna sorters män ser på sina kvinnliga partners; om en viss del förakt är nödvändigt.
Hela bitterkukigheten i ”om inte jag har rätt att förgripa mig på dig, så kan jag inte hjälpa dig om nån annan tänker förgripa sig på dig” är massivt avtändande.
Det är för övrigt inte sant. Alla har ett ansvar, det hänger inte på män mer än andra människor. Man måste inte kunna begå en våldtäkt, för att kunna avstyra en våldtäkt. Det är lika puckat som:” To conqer fear you must become fear”, det betyder ingenting.
För övrigt kan ni lägga ner teorin om den stora världsdelsomspännande konspirationen. Tre personer kan inte behålla en hemlighet. Hur skulle hundratusentals kunna göra det. Visst kan individer agera på ett sätt som verkar samstämmigt. Det betyder inte att de kommit över ens om det.
”Men det får man ju inte säga i det här landet; förlåt, partiet”
SD tystar medlemmar om Norge – DN.SE.
SD normaliseras och jag måste säga att jag fördrar att de normaliserar sig själva, genom att sluta säga onormala saker, än genom att dribbla bort vad som är normalt för de normala.
Jag har tidigare framhållit SDs bristande möjlighet att göra skillnad i svensk migrationspolitik, och det här förstärker min uppfattning.
Ssssssch! Säg inget rasistiskt! Vi verkar så rasistiska då!
Teknikföraktet
Min man spelar mycket.
Han spenderar timmar, ofta varje dag, med vänner han (i vissa fall) aldrig träffat.
De talar om spel, om film. Och när en av dem gick igenom hälsoproblem pratade han om det. Sen glömde de det en stund genom att spränga datorgenererade stridsvagnar.
Det var en som inte loggade på, och det gick ett sus av oro genom klanen, det reddes ut vem som kände honom från början, vad han sagt och vad de kunde göra.
Men talar man om datorspel talas det ofta om att det är osocialt. Isolerande.
Inte ansvarstagande, medkännande, utvecklande, organiserande och allt sånt jag sett att det kan vara.
Och så kommer det en krönika som verkar handla om att smartphones, dvs nätet, hindrar folk från att interagera med främlingar. Eftersom man är upptagen med att interagera med främlingar. *Förbryllad*
Anna Troberg framhöll nyligen anonymiteten på nätet som viktig för HBTQ-ungdomar. Den är viktig för nationalist-trollen också, och deras korståg genom kommentarsfälten, och det är deras rätt, även om det är min förhoppning att de distraheras av något vettigare, men det är jag, det.
Visst kan man isolera sig på nätet också. Mest isolerad på nätet är väl de som över huvud taget inte loggar på, man har liksom ingen plikt att umgås, varken IRL eller på webben.
Det är ju samma samhälle här på nätet som därute utanför nätet, samma människor. På det hela taget är jag hellre medborgare på internet, än konsument IRL.
P.S. Mina försök att vara konsument på nätet verkar gå sämre. Jag har INTE tålamod att försöka boka en charterresa; Dåliga DÅLIGA sökmotorer: Jag struntar i var; varmt, vackert, prisvärt, bekvämt och barnvänligt, ska det vara så svårt att hitta?
