Harry Potter-minoriteten
Det finns fem stolpsängar för pojkar i Harrys årskurs och elevhem på Hogwarts.
Det är sju årskurser, och om vi antar att storleken på hans klick är ungefär genomsnittlig så innebär det att skolan har ungefär 5 barn x 2 kön x 4 elevhem x 7 årskurser = 280 elever.
Det verkar som om upptagningsområdet är hela storbrittannien och att Hogwarts är den enda skolan för barn med magikunskaper och det är nära nog 100-procentigt de som väljer att studera där: ”Hufflepuff took all the rest”. Det talas om utländska skolor men inte konkurrerande.
Det är visserligen ett par ordentliga antagande men det verkar som om det skulle vara hela populationen häxor och trollkarlar mellan 11 år och 17 år.
Då skulle hela den magiska populationen i Storbrittannien bli nånstans i storleksordningen 3200 individer (baserat på en yxig medellivslängd av 80, ingen realistisk befolkningspyramid varken stående på bas eller topp).
Detta bör i så fall sättas i förhållande till 60 miljoner mugglare.
Det var bara det.
För en hemlig, och liten minoritet verkar de göra förhållandevis mycket väsen av sig.
Om nya ord i allmänhet och hen i synnerhet
De som diskuterar om man ”ska införa” ett nytt ord, eller pratat om ”uppfinna ord som inte finns” har inte fattat hur språk fungerar.
Om ett ord blir begripet av mottagaren så finns det, oavsett om det aldrig sagts eller skrivits förut och aldrig kommer att sägas eller skrivas igen.
Ord uppfinns hela tiden. Min mamma är brilliant på det. ”Smussa” till exempel, för det ny-förälskade intensiva utbytandet av ”puss”-SMS. Har varit mycket användbart.
Och det är användbarheten som avgör om det blir använt.
Barn brukar också vara kreativa på det, och det är en talang som inte bör falla i glömska, eftersom det innebär en möjlighet att tänka nytt, som bör vara mänskligheten till gagn.
När det gäller att ge ordet spridning och legitimitet så sker det i kontext för kontext. I vissa fall finns det en ägare av språket, en policy, för en viss tidning, eller en viss sajt, en viss grupp, och så vidare: en samling beslut över vilken terminologi som ska råda. Men auktoriteten i det beslutet måste ges av användarna. Den begränsningen är inte given av en naturlag. Man kan sitta och ta demokratiska beslut över vilken vokabulär som ska råda i ett visst sammanhang, men inte generellt. Svenska akademin får ursäkta men om orden är listade i SAOL innebär att de är inventerade, inte att de är de enda som finns.
Att begränsa sig till inventerade, legitima och välanvända ord i sitt aktuella sammanhang är det rätta beslutet att ta när man vet att mottagarna av budskapet är många och med spridda erfarenheter. Till exempel i mitt yrke som tech-writer, så är det givet att vi har en konsekvent terminologi som vi uppfattar som den mest användbara för läsaren.
I min funktion som bloggare så försöker jag använda ett språk som tilltalar de läsare jag vill ha. Fungerar inte vokabuläret kan det bero på att läsaren är utanför målgruppen, eller att jag gjort en missbedömning.
Tjafset om ordet ”hen” är idiotiskt. Om du går överstyr när du diskuterar ordet hen som används så lite, då är du en idiot. Jag är trött på frågan redan innan jag börjat skriva om den.
Använd det när det är användbart, inte när det inte är det. Du måste inte ändra på dig. Ingen har tagit bort något. Gillar du den poetiska klangen i ”han eller hon” så skriv dig blodig. Du får.
Hen är ett ypperligt ord för situationer när personens kön inte är känt, inte får avslöjas eller inte är applicerbart. Själv har jag hemfallit åt ”den” i väldigt hög grad, men inser att det kan uppfattas som förminskande eller förvirrande om man samtidigt syftar på substantiv som inte är besjälade.
Han och hon dör inte ut av det. Det finns alltjämt situationer där könet är känt, får avslöjas, den omtalade föredrar ett av pronomen och användandet är informationsbärande.
Den enda ideologiska skillnaden som finns är om man bör använda ett könsneutralt pronomen i situationer där könet är känt men saknar relevans.
Även bland de som uppskattar ordet skulle jag säga att majoriteten inte är anhängare av den användningen, men det är bara intrycket jag har utifrån bloggar och artiklar, inte utifrån någon strukturerad undersökning. Traditionalister, mansaktivister och antifeminister verkar utgå från att det är så majoriteten av de som gillar ordet vill använda det. Som den här tomten. Men jag ser egentligen inget problem med att olika personer använder det olika ofta heller.
Jag är en relativt engagerad feminist, likhetsfeminist till och med, men jag är inte övertygad om hen bör användas så 1*). (Jag säger han och honom om mina barn till exempel.)2*)
Sådan användning skulle alltså göra hen till normen av personliga pronomen i tredje person singularis.
Som ett tankeexperiment skulle det visserligen leda till ett spännande språk, och kanske ett spännande samhälle.
Tänk er vad det skulle signalera när man väljer att övergå från det könsneutrala pronomet till det könsspecifika om en vän, en kollega, en kund, en politiker, ett barn.
Vad skulle det säga om när vi som kultur anser könet relevant? Vid sex och vid förökning är ganska självskrivet, men mer? Vid anställning? Vid uppvisande av känslor? Vid situationer med sned maktfördelning?
Det vore en hen-bok jag skulle läsa! Ingen liten futtig barnbok. Skriv en riktigt, riktigt tjock och komplicerad, tack.
- Storyn om de två kvinnorna från olika politiska läger som blev kära i varann, hur skulle det skildras i en hen-norm-kultur?
- Personvalskampanjer? Nöjesnyheter? Skulle behovet för artister och kandidater att beröra sin publik eller väljare göra det könsspecifika pronomenet mer vanligt?
- Sportnyheter? Skulle man kunna antyda oklarheter om könstillhörighet eller hormonpreparat med en enda bokstav som dessutom vore formellt riktig?
- Vad skulle en snedfördelning av hen-användande hos en karaktär kunna tyda på, en onaturlig distans till ett av könen kanske, eller uppfattningen att representanter av det ena könet primärt hör till den privata sfären?
- Skulle det bli en härskarteknik i så fall att distansera eller privatisera?
Som ni märker är jag ingen anhängare av utopier eller dystopier, utan det sega utmanande spannet där emellan.
Frågan om ett pronomen eller två är mest teknisk och super-sömnig. Hela tiden sker de spännande möjligheterna i att ha tre, att kunna välja på två pronomen för samma person. (Eller ja, egentligen fem, om vi räknar med den och det, men det kanske man inte kallar folk.)
Så min slutsats är att han, hon OCH hen, (inte eller), ger ett språk med mer möjligheter.
2*) I början ville jag inte skriva ut mina barns på internet, då blev det mycket ”h*n” och ”barnet” även om det alltid var ”han” i den privata sfären.
För övrigt tycker jag att det kan vara intressant att räkna hur ofta man refererar till sina barns kön. Jag säger pojkar och pojke och grabbs och ponke och plonkis och han ett idiotisk antal gånger på en vecka. Jag vet det. Hade jag referererat lika ofta till någon annan egenskap hade jag nog blivit inlåst: ”Min älskade svensk”, ”Kom nu, smalisar!” ”Blondin; vill du har kaviar på mackan?”, ”Men kristen, hur mår du, har du feber?”. Lady Dahmer gjorde den ironiska passningen på Twitter, och det verkar som om nån till och med tog det på allvar.
Det är klart att det signalerar till barnet att könet är en viktig egenskap. Men jag tror att det är för de vuxnas skull man tänker på det, för att de vuxna ska kunna signalera lika värde och utmana sina fördommar, inte för att dölja barnets kön för barnet. Det vet bäst vad de är.
1*) Jo; Jag tycker alltså mer att man ska omtala människor som de vill bli omtalade. Jag är inte blind för att vad vi vill bli i viss mån är en funktion av kulturella strukturer, men vänligheten är för mig en överordnad princip och jag är hellre salig nu än i en utopisk himmel.
Snabb-bloggning
- Jag är så trött, så trött så det gör lite ont i kroppen. Jag och B4ckst4b är på kurs båda två. Fast olika kurser. Olika delar av stan. Långa dagar blir det.
- Min förkylningsastma börjar bli bättre.
- Santiago (1, 2, 3,) är tillbaka hos sin familj i Sverige. Gratulerar.
- Användbart begrepp 1: Scope-creep. (När omfattningen av den förväntade leveransen och/eller utfört arbete inom ett projekt förändras under arbetets gång)
- Användbart begrepp 2: Scen-juntan. Jag och mina kompisar handarbetar inte ihop. Vi gör scen-konst.
- ”Det är så fint att du inte låter dig hindras av konventioner” Nej, det är inte en komplimang.
- Ranelid; Jag struntar i att han inte sjöng, att han var en farbror omgiven av sexkittens, och att hela låten lät daterad, MEN som språklig ekvilibrist borde han inte ha hemfallit åt följande;
- 7.1 tillåtit en text som var omöjlig att betona korrekt till melodin;… kärlek-EN: Skitfult!
- 7.2 Kärleken, kvinnan, mannen; den ständigt upprepade symboliska singulariseringen av grupper och beteenden är generaliserande, passé, slött och klyshigt. Skitfult!
- 7.3 Recycling av sina greatest hits av citat. Om det är så himla viktigt att melodin är nyskriven i melodifestival- sammanhanget borde samma sak gälla texten. Att göra ett kollage á la Mamma Mia är ju bara slött. Skitfult!
(Told ya: Se Aftonbladet)
Sorry, det var allt för den här gången. Ingen politik. Jag är jättetrött.
”Familjetragedi?” Iså fall även en förövare-tragedi och en rättstragedi
Vad är det med polisens talespersoner och ordet ”familjetragedi”? Har bloggat om detta förr. Är det ett försök att låta medkännande? Det funkar inte. Det låter som att det är oundvikligt och som att samhällets ansvar upphör om förövare och brottsoffer har en nära relation. Det är som att det finns ”familjetragedi”, ”uppgörelse i undre världen” och ”det oprovocerade gatuvåldet” som färdiga fack. Och det är bara det sistnämnda som man förväntas sörja som engagerad samhällsmedborgare.
Enligt tv4-nyheterna var förövaren i det föreliggande fallet dömd för misshandel av offret, och tips hade inkommit om att han planerade göra henne något. Horribelt.
DN idag: ”Han borde aldrig ha släppts fri”.
Jag borde inte blogga om sån här skit, jag mår alldeles för dåligt av att inte kunna göra något åt det. Det är något som händer i en efter man har ynglat av sig, den där känsligheten. Jag undrar vad som händer de där barnen.
Jag är visserligen skeptisk till längre straff i avskräckande syfte. Jag menar, jag blir avskräckt, men jag blir ju det redan av korta straff. Men skyddsbehovet är en annan sak, och det borde få ökad betydelse.
Relationsvåld är fortfarande en viktig feministisk fråga.
Pension en klassfråga: sjuk och fattig eller rik och frisk?
Reinfelt tyckte nåt om att jobba till 75. Att vi behöver det.
Jag har jobbat i tio år, så det är väl tillbaka på noll då. 
Jag kan lika gärna vara ärlig, det här inlägget har inget budskap, ingen tes, ingen facit. Jag skulle iofs kunna tänka mig en successiv ökning av tidpunkten för senaste pension.
Min pappa är i det spannet, över 65. Han jobbade lite extra ett tag efter 65, men inte nu längre. Jag skulle också kunna tänka mig att trappa ner när det är min tur. Göra övergången mindre radikal. Min jobbarkompis också. Hon har driv och idéer och vana att driva företag så hon skulle kunna byta spår.
Mamma jobbar fortfarande. I ett slitigt jobb. Har jobbat sen hon var 16. Hon erbjöd sig glatt att byta med Reinfelt i så fall.
Är befolkningsbomben verklig? Jan och Alva Myrdal varnade för den redan vid tidigt nittonhundratal. Åldrande befolkning osv. Jag såg en länk om att andelen som blir försörjda håller sig relativt konstant, men jag kan inte hitta den igen. Annoying. Ni får nöja er med denna, som inte är riktigt lika relevant.
Är BlondinBella verklig?
Hon vill jobba. Såklart. Det ville jag med när jag var så ung. Jag kunde inte heller tänka mig att inte vilja arbeta. Jag lärde mig att jag inte behöver mitt arbete för att ha ett värde först när jag var mammaledig.
Det väckte ett minne:
Inför valet (-98?) talade vänsterpartiet i Kalmars kårhus. En student frågade:
”Det här med 6 timmars arbetsdag, jag som är nyanställd vill ju ut och jobba — VILL NI GÖRA MIG TILL DAGDRIVARE?!”
För det blir man tydligen av 30 timmars arbetsvecka. De tog inte chansen att förklara att deras idé är att det skulle öka hennes chanser att inte behöva vara dagdrivare i form av arbetslös genom att ”dela på jobben”. Det behövs fyra att göra jobbet som gjorts av tre, vilket släpper in fler grupper.
De avfärdade henne bara med att ingen skulle hindra henne att jobba över.
Det jag tänker på är hur det här med pensionsålder vid 75 skulle slå. Till och med på frivillig basis. De som slitits ut av fysiskt krävande jobb, och som – let’s face it – ofta redan har rätt ont om inkomst att basera sin pension på, kan drösa ihop vid 65. Eller tidigare ändå.
Medan kontorsråttor kan fortsätta tjäna in flis, och så ökar klyftorna.
Egentligen borde de jobb som sliter ge extra deg inte mindre. En utslitningsbonus. Om man tänker rättvist, snarare än marknandsekonomiskt.
Jag har en invändning till mot BlondinBellas inställning: Hur många tidningsimperier behöver vi?
Alla vill kan och bör inte välja att starta eget eller hitta drömjobb. Vi behöver alla de som tar jobb som är slitiga eller mindre utmanande eller mindre åtråvärda. För många räcker det med dräglig lön, drägliga arbetsförhållanden, drägliga jobbarkompisar och att ha gjort sin plikt. De växer kanske inte primärt på jobbet, utan i familjen eller på fritiden.
Det där med att ha gjort sin plikt är kritiskt för mig. Antingen ser vi det som att jobbet är poängen med livet och det förväntas man hålla på med tills man inte klarar av det längre, då man ska sorteras bort, och om man inte finner mening i det så är man fel och misslyckad. Eller så ser vi det som att man gjort sin plikt, är färdig och har förtjänat fritid.
För att återvända till de ökande klyftorna.
Sebastian Carlsson, Reinfelts pressekreterare avfärdade tydligen det hela i Kaliber i P1 med att om man tar bort den lägsta tiondelen och den högsta tiondelen och den lägsta tiondelen så har klyftorna inte ökat ”så mycket”.
Det ser jag som ett erkännande i tre steg:
- För ytterligheterna så har klyftorna ökat ”mycket”.
- För de i mitten så har klyftorna ökat ”bara lite”.
- …Och det är okej med Moderaterna.
Det beror inte på moderat ondska eller något sånt, bara att deras politik generellt sett bygger på en bild av att det primärt är pengar som motiverar människor. De på toppen ska hållas glada och nöjda och investera med förhoppningen om att tjäna ännu mera och konsumera och sysselsätta lagren under. Medan de på botten ska motiveras att ta sig därifrån genom att ha det ganska suggigt där nere, och på vägen arbeta och skapa mer välstånd som kan återinvesteras.
De tror uppriktigt att det är det enda som fungerar som motivation och höjdskillnaden i trappstegen är det som skapar motivationen. Om alla har det lika bra skulle då ingen sträva någonstans. Tror de.
Jag delar inte deras bild, jag tror att vi inte lägger alla äggen i samma korg genom att sprida välståndet till fler av lagren och att vi dessutom har det bättre under tiden. Ja, och att, utöver det akuta behovet, det första trappsteget, så är pengar en ganska dålig motivator.
Det här att facken och regeringen också är överens om att ”göra det permanent”, (möjligheten för företag att gå ner i tid och därmed i lön) är också i linje med det att klyftor är en bra grej. Jag är mycket skeptisk tills jag fått höra specifikt vilka kriterier som ska göra att det inte blir en Italien-situation när det överutnyttjas i låglönebranscher och oavsett konjunktur.
Söt-attack!
Ett barn halkade ute på trappan utanför danslokalen.
Jag:
”Oj, det är halt här.”
Morris:
”Jag är bra på att gå på is”
Jag:
”Håller du mig i handen, då, Morris, så jag inte halkar?”
Morris vägrade. Nedanför trappan sa han:
”Där ser du! Jag sa ju att du skulle klara det!
ALLA kan gå på is. Om de försöker.”
Hämnden är ljuv, som man sår får man skörda, ur säck i påse och allt det där.
Så, hur många är kränkta över att jag inte skrev könet på danskompisen? 
Flickor tränas i kommunikation och känslor. Killar i kompetens.
Elever totalsågar metod mot depression – Ludvika – dt.se.
Det här fattar inte jag. DISA-programmet.
Jag säger inte att ett visst mått träning i känslor, kommunikation, självmedvetenhet och dylikt inte kan vara värdefullt för människor i allmänhet. Och kanske även för att undvika depressioner.
Men… är det verkligen så att tjejer är sämst på det?
Statens folkhälsoinstitut om skillnaden i psykisk ohälsa mellan könen.
Eventuella biologiska skillnader förstärks av lågstatustillvaro med mindre handlingsutrymme.
Alltjämt klarar sig majoriteten tjejer (liksom majoriteten killar) utan problem med psykisk ohälsa. Jag menar inte att bagatellisera graden eller ens att det drabbar tjejer i högre grad.
Men om vi ska lära oss något av att det förekommer i lägre grad hos killar, så är det kanske att uppmuntra tjejerna att älta mindre, och dra ut och spela innebandy eller träna andragradsekvationer. Ja, det, och så den lilla detaljen att ge individer status och handlingsutrymme oavsett kön och inkomst. Piece of cake. Vi är nästan där.
För övrigt låter det som om elevernas egna åtgärdsförslag är väl genomtänkta:
- Gör det frivilligt att delta
- Öppna det för killarna
- Fokusera inte bara på det negativa.
Ana Gina och Thorstis
- Dirawi är programledare i Melodifestivalen, där Thorsten Flinck är artist.
- I mellansnacket bad Dirawi Flinck om en Thorsten-kram.
- Han tog henne på rumpan.
- Hon påtalade det, nämnde sin pappa och kallade skådespelaren för Thorstis.
Jo, jag tror också att Gina Dirawi kan ”ta det”. Men det är knappast poängen.
Jag tycker också ”såg du, pappa?” kändes….. barnsligt. Kanske lite patriarkalt.
Jag tycker dessutom att det var onödigt av henne att jämföra gäddhäng med Afrodite, tråkig tv helt enkelt, men det kan jag ha överseende med hos en i övrigt ung, proffsig, begåvad yrkeskvinna med åsikter.
Det är möjligt att hon insåg att en ”Thorsten-kram” automatiskt innebär tafsande, och han levererade på förväntningarna. Visst. Det är ändå inte poängen.
Att kalla honom ett tramsig förminskande smeknamn, ja, jo, jag vet, det är ju så man gör. Man ger igen. Man förminskar den som försökt göra sig stor och går sen vidare.
Sanningen är att jag ville gilla ”Jag reser mig igen”. Jag ville gilla autencitet, skådespeleri, pretentioner, och gammal vanlig hederlig blödande konst.
Jag må även ha levt under en sten, men mina fördommar mot Thorstis var begränsade; jag visste att han hade nån slags bad-boy-rep, men det kan ju bero på mycket, ovänner och svårigheter som inte jag känner till och inte har med att göra. Jag begrep inte hans hans attityd och manér när han var med i Skavlan, men jag tänkte, som jag så ofta gör vid brölande manlighet; det är nog inte jag som är målgruppen för detta, och det är helt okej.
Men. ”Jag reser mig igen”. Det fanns story, melodi…. Kunde ha blivit så bra.
Jag såg en småpackad farbror sjunga en inte tokig melodi off-pitch och i otakt. Jag upplevde det som falskt i mer än en betydelse. Jag älskar karaoke. Men då och då blir det lite plågsamt pinsamt, ni vet? Finsk tango, finsk vodka och sjögång i tonerna, liksom?
Och sen fick jag se nån som betedde sig osympatiskt. Han är inte Pol Pot av det. Det är bara en negativ signal till mig och några till. Inte på grund av åldersskillnad (de är båda vuxna) inte beroende på Dirawis utsatthet (programledare i Melodifestivalen no less) utan beroende på att det var ovälkommet. Det har tafsats tillräckligt på min rumpa (och mage, och bröst, och lår) för att jag ska vilja undvika en sån. Jag KAN helt enkelt inte okeja tafsande. Det är så lågt. Det är inget mer än en rysligt ineffektiv metod att få min röst. Men det kanske inte är meningen. Han är kanske där för att vara apan alla hoppas ska kasta bajs. Andra kanske vill rösta på en apa som vågar kasta bajs. Han levererar.
Så f*cking sorgligt. Skratta, pajazzo.
Äh. Jag röstar så mycket hellre på Sean Banan i stället.
Pedagogiska verktyg
Är man ryggmärgsmässigt för eller mot läsplattor i undervisningen så har man missat målet precis lika mycket.
Spelar roll om man plitar ner sina primära alster i blå skrivböcker eller i en blå dator, det viktiga är att en relevant kursplan upprätthålls.
Själva har jag och B4ckst4b mycket goda erfarenheter av läsinlärning meddelst online-dataspelet World of warcraft, men det är för den skull inte optimalt för alla.
Har ingen aning om vilka ekonomiska flexibla pedagogiska argument pedagogerna i Sollentuna övervägt.
IDG om att det var ett missförstånd.
