…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen -  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Blondinbella ”hyllar kvinnokroppen”. Sluta med det.

Kan vi inte bara sluta hylla kvinnokroppen?

Det spelar mindre roll om det är Dove, eller Egoboost, Kalenderflickorna, Veckorevyn eller TopModel, det är alltid bara kropp. Varenda tidningssida, varenda överhypad modekollektion, vartannat tv-program är en ”hyllning till kvinnokroppen”.

Det. Är. Så. Gjort.

Det är en kamp att minsann bli sedda som knullbara även om man är utanför den kommersiellt gångbara definitionen av knullbar.

Hur ofta hyllar vi manskroppen eller den kvinnliga lusten?

Kan vi inte bara strunta i att vara knullbara och vara kåta när vi vill och på vem vi vill istället?

Kan vi inte bara knulla istället för att bli knullade?

Missförstå mig rätt; Blondinbella är en vacker kvinna. Så pass vacker att jag har svårt att se att hon skulle få nobben särdeles ofta beroende på att hon är för ful.

Faktiskt tror jag hon skulle vinna mot HM-modellen för de flesta killar.

Så pass vacker, att det är ett problem i sig att hon visar upp sig själv som alternativ, för många är sådan proffesionell sminkning, frisyr, ljussättning, figur osv fullständigt ouppnåligt. Ursäkta sidospåret, men se det som ett utmärkt exempel på hur vi av detta försök at bredda normerna lockas att fortsätta diskutera kvinnors knullbarhet istället för deras ambitioner.

30 april, 2012. feminism, trams, Uncategorized. Lämna en kommentar.

5 saker som får män att hata kvinnor? (Varav ungefär 6 verkar vara bröst)

Den här länken fick mig att skratta högt flera gånger. 5 ways modern men are trained to hate women. Läs gärna.

Jag håller inte med om allt, och jag tror inte alla killar om de här attityderna, heller, och inte hela tiden. Det vore en skittaskig generalisering. Vi har inte drunknat i det, men det finns ett strömdrag åt det här hållet, som uppstår när många killar samverkar, som jag kände igen.

Jag vet att det där ”kvinnor straffas alltid om vi inte är snygga” (i för snygghet ovidkommande sammanhang) inte känns så särdeles svenskt. (#4 i listan.)  Jag vet inte om det är blygsamma Luther eller det är det naturliga svenska sjuttiotalet som skyddat oss. Men just det där måste vara tillfixad hela tiden känner jag mindre igen. Å andra sidan har jag kanske inte stuckit ut tillräckligt för det. Jag har på kort tid läst två fabulöst vackra vänner påpeka att de aldrig straffats för att de är för fula. Nä. Konstigt, då.:-D

Nog tror jag att det finns en liten skillnad mellan reaktionerna på mäns och kvinnors utseende, hela #hairriot tyder ju på det. Dessutom tror jag det verkar hårdare för dem som är femton, tjugo år yngre än jag, och jag gissar att det är hårdare polariserat i amerikansk kultur. Men här och nu, inte alls så framträdande som det framställs i artikeln. (Jag tycker faktiskt inte rakning är den viktigaste feministiska frågan heller…)

En sak jag var tvungen att garva åt (under punkt #1, We feel powerless) var:

”When she went to the stables, she wore faded sandsilk pants and woven grass sandals. Her small breasts moved freely beneath a painted Dothraki vest …”

That’s written from the woman’s point of view. Yes, when a male writes a female, he assumes that she spends every moment thinking about the size of her breasts and what they are doing.

Tuttar alltså. Sorry, jag vill egentligen inte spräcka den vackra idén, men nej. Tuttar, till vardags, är lite som ett skulderblad eller navel eller nån annan kroppsdel täckt av kläder. Eller varför inte: det är lite som ditt bröst. Det manliga bröstet. Bröstvårta. Muskel. Fettdepå. Det hindrar inte att vi själva också kan tycka de är fina, känsliga och mjuka och gärna blir smekta vid rätt tillfälle och av rätt person, ungefär som andra mjuka kroppsdelar som sällan ser solens ljus.

Det hindrar inte att jag misstänker att just den passagen kanske primärt är skriven för en läsare som tänder på bröst, snarare än för att få en kvinnlig läsare att känna igen sig. Möjligheterna till missförstånd är oändliga.

Av punkt ”#5. We Were Told That Society Owed Us a Hot Girl” fick jag inte bara ett skratt, utan även en insikt. Det där har jag sett, då och då. En del killar verkar känna så. Man skulle kunna kalla det Saade-effekten. Kränkt, kan man bli när tjejer går och kärar ner sig i vem de vill, och inte alls i en själv, trots alla ens stordåd.

Det är objektifiering i en mycket ren form. Bli nu inte rädd för att jag skrev objektifiering, det betyder inte att man är gruppvåldtäktsman och slavhandlare, bara att man fallerat att ta hänsyn till den här människans autonoma karaktär. Att en man ”förtjänat” en kvinna är ett feltänk som slänger in sitt fula huvud  i så många sammanhang, som en hydra. I berättartekniken av allt från tecknade serier, sagor, Disney-filmer, romcoms, action och äventyr. I föraktet för s.k. ”drinkluder”. I goda råd om kärlek, vänner emellan. I mobboffers revanschberättelser.

Men verkligheten fungerar inte så. Livet är inte rättvist. Allt har inte en mening. Det är kaos, alldeles fantastiskt, fruktansvärt kaos.

28 mars, 2012. feminism, jämlikhet, Kultur, Samhälle, sex, Uncategorized. 6 kommentarer.

Tre små rätter från feminist-menyn.

Hej, här får ni tre små rätter:

Det är små konkreta frågor, med ett visst symbolvärde, men det är inget stora grejer.

  •  Hen: Det är användbart ibland. Inte jämt.
  • Håriga armhålor: Man får inte vara taskig. Naturligt är ett giltigt val och hår är inte automatiskt smutsigt. Get over it. Hon själv verkar ta det med ro.
  •  Tjejlego: rosa lego, eller ”mjuka” teman är inte dåliga i sig. Det trista är när killar och tjejer inte längre leker med varandra. Jag är övertygad om att de som tidigt lärt sig att relatera till varann som jämlikar varken idealiserar eller föraktar det andra könet generellt, utan kan bemöta människor som individer. Det rosa legot behövs, men det får gärna blandas upp med polis- och piratlego och basklosspaket, och lekas med av både flickor och pojkar.
    Då tror jag det kan leda till något bra. Bättre än innan. Och lego var rätt bra redan från början… Se:

What it is is beautiful

12 mars, 2012. Föräldraskap, feminism, jämlikhet, Uncategorized. Lämna en kommentar.

”Familjetragedi?” Iså fall även en förövare-tragedi och en rättstragedi

Vad är det med polisens talespersoner och ordet ”familjetragedi”? Har bloggat om detta förr. Är det ett försök att låta medkännande? Det funkar inte. Det låter som att det är oundvikligt och som att samhällets ansvar upphör om förövare och brottsoffer har en nära relation. Det är som att det finns familjetragedi”, ”uppgörelse i undre världen och ”det oprovocerade gatuvåldet” som färdiga fack. Och det är bara det sistnämnda som man förväntas sörja som engagerad samhällsmedborgare.

Enligt tv4-nyheterna var förövaren i det föreliggande fallet dömd för misshandel av offret, och tips hade inkommit om att han planerade göra henne något. Horribelt.

DN idag: ”Han borde aldrig ha släppts fri”.

Jag borde inte blogga om sån här skit, jag mår alldeles för dåligt av att inte kunna göra något åt det. Det är något som händer i en efter man har ynglat av sig, den där känsligheten. Jag undrar vad som händer de där barnen.

Jag är visserligen skeptisk till längre straff i avskräckande syfte. Jag menar, jag blir avskräckt, men jag blir ju det redan av korta straff. Men skyddsbehovet är en annan sak, och det borde få ökad betydelse.

Relationsvåld är fortfarande en viktig feministisk fråga.

20 februari, 2012. feminism, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Söt-attack!

Ett barn halkade ute på trappan utanför danslokalen.

Jag:
”Oj, det är halt här.”

Morris:
”Jag är bra på att gå på is”

Jag:
”Håller du mig i handen, då, Morris, så jag inte halkar?”

Morris vägrade. Nedanför trappan sa han:
”Där ser du! Jag sa ju att du skulle klara det!
ALLA kan gå på is. Om de försöker.” 

Hämnden är ljuv, som man sår får man skörda, ur säck i påse och allt det där.
Så, hur många är kränkta över att jag inte skrev könet på danskompisen? ;-)

13 februari, 2012. barn, feminism. 2 kommentarer.

Flickor tränas i kommunikation och känslor. Killar i kompetens.

 

Elever totalsågar metod mot depression – Ludvika – dt.se.

Rektorns reaktion.

Det här fattar inte jag. DISA-programmet.

Jag säger inte att ett visst mått träning i känslor, kommunikation, självmedvetenhet och dylikt inte kan vara värdefullt för människor i allmänhet. Och kanske även för att undvika depressioner.

Men… är det verkligen så att tjejer är sämst på det?

Statens folkhälsoinstitut om skillnaden i psykisk ohälsa mellan könen.

Eventuella biologiska skillnader förstärks av lågstatustillvaro med mindre handlingsutrymme.

Alltjämt klarar sig majoriteten tjejer (liksom majoriteten killar) utan problem med psykisk ohälsa. Jag menar inte att bagatellisera graden eller ens att det drabbar tjejer i högre grad.

Men om vi ska lära oss något av att det förekommer i lägre grad hos killar, så är det kanske att uppmuntra tjejerna att älta mindre, och dra ut och spela innebandy eller träna andragradsekvationer. Ja, det, och så den lilla detaljen att ge individer status och handlingsutrymme oavsett kön och inkomst. Piece of cake. Vi är nästan där.

För övrigt låter det som om elevernas egna åtgärdsförslag är väl genomtänkta:

  • Gör det frivilligt att delta
  • Öppna det för killarna
  • Fokusera inte bara på det negativa.

7 februari, 2012. feminism, jämlikhet, Nyheter, psykvård, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Könet och hjärnan

Det finns skillnader mellan individer. Jämför man egenskaper hos individer i olika grupper så kan man dessutom hitta en genomsnittlig skillnad mellan olika grupper. Män och kvinnor till exempel.

  • Män är i genomsnitt längre än kvinnor.
  • Män har i genomsnitt större muskelmassa än kvinnor.
  • Män har i allmänhet mer testosteron.
  • Män har en halv kromosom mindre.

I motsats till några av de mer röststarka debattörerna har Agneta Herlitz i över femton år verkligen studerat skillnader mellan mäns och kvinnors kognitiva förmågor. Hon är professor i psykologi vid Karolinska institutet och forskar om minne och demenssjukdomar.

skriver DN. Det låter vederhäftigt. Jag respekterar hennes slutsatser, och framför allt hennes försiktighet i tolkningen. Jag är övertygad att det FINNS genomsnittliga skillnader mellan gruppen kvinnor och gruppen män, små till måttliga.

(Det borde göra skillnad. Det borde göra en halv av 46, dvs en nittioandredels skillnad om vi räknar kromosomer.)

Men vad gör vi av det då? Hur hjälper det? Forskning är visserligen värdefull för kunskapens egen skull, speciellt då den utförs enligt vetenskapligt vedertagen metodologi. Men jag skulle gärna vilja veta mer om hur har utformar mediciner eller behandlingsmetoder för folk med lokalsinne eller episodminne, och hur man kvalar in i respektive grupp.

Jag har alltid varit usel på ansikten och bollsporter, jag har alltid varit en stjärna på orientering, lego, bedömma enkel- eller dubbelsymmetri och haft lätt för matematik. Sentida rön antyder att jag är mer beslutsam än min man, min far och min chef.

Å andra sidan är jag kort, kurvig, påtagligt omusklig, och är inte rädd för att visa känslor.

Det räcker inte. Jag blir inte en mild omvårdande ängel av att ha begåvats med DD-kupor. Jag blir heller inte en man av att ha sinne för geometri. Jag är kvinna, och det jag är, är därmed kvinnligt.

Min kropp, min kåthet, mitt sinne, mitt intellekt är fullständigt unikt i sin komposition och jag kräver att bli bedömd för den jag är, och inte som ofullständig av ena eller andra slaget.

5 februari, 2012. feminism, vetenskap. Lämna en kommentar.

In your face, livmodersfeminister…

Barn inte mer skadade när män är hemma | Brännpunkt | SvD.

Mellan 1987 och 2007 tredubblades de föräldralediga dagar som togs ut av pappor, till över 20 procent av det totala antalet. Under samma period skedde nästa en halvering av skador bland barn upp till två års ålder som var så pass allvarliga att barnen blev inlagda.

Det här var mycket trevligt att läsa.

Jag ser skickliga mammor och pappor över allt, och trodde inte riktigt på att killar är sämre på att undvika olyckor, eller sämre föräldrar.

Det lät visserligen rimligt att det skulle kunna vara en statistisk skillnad, (åt kvinnochauvinisternas håll), beroende på träning, inte biologiska faktorer. Men inte ens det hittades alltså, inte ens det enkla statistiska sambandet; det var rena fördomar!

Men jag vill resonera kring en sak i artikeln. Det är inte alls statistiskt säkerställt, det är mer som ett stort frågetecken. Mina få tynande högskolepoäng i statistik är ett resultat av hetsiga diskussioner där jag anklagade diverse föreläsare för förenklad matematik. Ah well.

Forskarna fann ett enkelt statistiskt samband över tid mellan högre uttag av pappadagar och färre olyckor.

Men sen kompenserade de för ”socioekonomiska faktorer” (that’s ”klass” peops!) och kom fram till att det inte var något samband mellan pappaledighet och färre olyckor.

Sjönk olycksbenägenheten i samma grad i de grupper som hade hög andel pappaledighet som de som har låg pappaledighet, eller finns det en skillnad i olyckor mellan klasserna?

Jag förväntade mig nog att de som har det gott ställt ska ha färre barn, mindre missbruk, större benägenhet att gå bvc-utbildningar, mindre andel av språkproblem, nyare och dyrare utrustning. I genomsnitt. Det finns privilegier. Som hänger ihop med privilegier. Utan att för den skull förneka individuella skillnader. Dock har jag ännu inte samlat mina fördomar i publicerade böcker eller intervjuer i kvällspressen.

Men helt utan tendensiösa övertolkningar: inget samband existerar i ett vacuum. Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant om man kunde få en klassanalys av dessa värden att hålla, men det finns många många fler faktorer att ta hänsyn till. Vetenskapliga framsteg, nya säkerhetsstandarder osv.

I’m intrigued.

 

P.S: Det är alltjämt viktigt och rätt att vara glad och stolt över att vara mild, ansvarsfull, omvårdande, förutseende och allt som gör en till en bra förälder. Jag hävdar bara att du är det för att du är du, på grund av din pappa och din mamma, och dina erfarenheter och dina val inte frånvaron av y-kromosom.

26 januari, 2012. föräldraskap, feminism, nyheter, Uncategorized. 2 kommentarer.

Nästa sida »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 615 andra följare