Ett ögonblicks verk. Eller värk, kanske.

 Har haft fyra veckor ledigt, och har en vecka kvar. Jag har köpt glas i Småland, varit en god dotter, syster, och systerdotter i Skåne, en god svärdotter i Mariefred, en god mor på diverse djurparker, jag har gött min gräsmatta, med nydanande randigt resultat. Och en massa smygande jobbångest bubblar upp ibland och motas tillbaka.

 Vi var och röjde i Mariefred, diverse vedskjul och verktygsbodar skulle ge plats för en container för de verktyg och bra-att-ha-prylar som belamrat gäststugan. Jag och svägerskan och svågern hade stått och röjt ved i ett par tre timmar, min man kommer ner och efter en kvart blir han riktigt illa stungen. Inte så konstigt, vi hade rivit upp ett humlebo. Att han bara går och lägger sig är inte heller så konstigt, han brukar reagera så där trött på pollen och allergimedicin.
Men framåt natten har han så ont att han inte kan gå och det svullnar och blir konstiga blåsor, vi talar med sjukvårdsupplysningen, och åker till akuten. Mitt i sommaren är alla barnvakter iväg, så det blir fyra timmar där mitt i natten med båda barnen. Nån gång under dessa timmar avgörs det att det ”förmodligen” var huggorm, och min mycket spruträdde make utsätts för diverse blodprover som inget säger, och stelkrampsspruta, och antihistamin, och kortison.

 Det var lite scary sådär, men lite sammanbindande också.

I tisdags går äldste sonen emot en varm ugnslucka. Han låtsas först som ingenting, för han vet att han inte gjort som Pappa sa, men sen kommer sammanbrottet som bara blir värre av att hans hjärtlösa föräldrar duschar honom i kallvatten, fast han säger hur ont det gör. Och så är det bara att sätta sig på akuten IGEN, fast då bara halva familjen. Orkar inte skildra alla trista turer, men med restid blev det från sex till halvett på natten. (Han fick andra gradens brännskada på låret, men på ett så litet område att de inte tror att han kommer att få ett ärr.)

Denna gången var det verkligen inte så väldigt sammanbindande. Mer nån slags okontrollerbar virvelvind av skuld, ilska, rädsla, medlidande, irritation, hunger, sömnbrist, uppgivenhet, skam, stolthet, lättnad…

 Och nu… funderar jag mest på alla ögonblick när marginalerna varit på min sida, alla katastrofer som kunde ha inträffat men som istället passerat spårlöst. Inte ett dugg konstruktivt, för övrigt, man blir bara handlingsförlamad. Eller religiös kanske, men jag misstänker att båda alternativen tjänar sina syften väl, men inte är min te-kopp.

 Nåja, snart börjar jobbet igen, då får man väl rätsida på det aviga? 😉

P.S. Jo, just det, ja: när jag var i Skåne fick jag ”De 13 vidundren” (eller om det kanske kallas de 13 undren, men vidunder låter roligare). Som Mah-jong-hand, alltså. Och precis när jag behövde det som bäst.
Och jag vet, jag vet, att det i sämsta fall var ren tur, och i bästa en lyckad strategi baserad på realistisk uppskattning av sannolikheter. 
Men det var vackert. 
Och en impuls lika god som nån annan, för ett nytt och bättre självförtroende.

Annonser

25 juli, 2008. Etiketter: . 13, akut, brännskada, mah jong, ormbett, Uncategorized.

One Comment

  1. fia_off_stage replied:

    Om det är någon tröst så har min nevö just skurit av sig halva fingertoppen (nästan). Han ska aldrig mer se en fällkniv i hela sitt liv…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: