Räddaren i nöden

På semesterns första dag lassade jag in ungarna och körde och köpte en liten uppblåsbar pool.
Tvååringen lackade ur fullständigt, jag fick förkorta shoppingturen, han illvrålade hela vägen ut på Hågelbyleden. 

Då kör jag på nåt. Nåt skräp eller en trottoarkant.
Högra framdäcket far till de sälla jaktmarkerna och jag blev snart tvungen att stanna.

Först kommer en cyklist och undrar om han kan hjälpa till, jag bara viftar undan honom.
Jag ringer min själs älskade, som funderar på att ringa in sin far för att ta hand om sin nödställda familj.
Sen börjar jag plocka fram reservhjul och domkraft.

Det stannar en vit skåpbil, och räddaren i nöden kliver ur. Det är en händig man i yngre medelåldern.

Det finns flera möjliga skäl till att han stannar och hjälper mig byta hjul.

  • Han är en vänlig människa som alltid försöker hjälpa till
  • Han hoppas på att jag ska kompensera honom med en slant
  • Jag ser god-damn-hot ut i min strandklänning
  • Jag ser något hjälplös och överväldigad ut med kidsen springande fritt på vägkanten
  • Han är den där killen-i-vit-skåpbil-som-rövar-bort-barn som jag hört ryktas om 

Så vad gör jag? Djupt i mitt feministiska hjärta vill jag tacka "nej, kan själv" men sen tycker jag att sånt är fånigt.
Så han byter hjul, medan fyraåringen pratar hål i öronen på honom och jag försöker hålla koll på tvååringen, leta reda på allt han behöver, ringa och meddela maken att jag fått hjälp SAMT memorerar bilnumret, och namnet han svarar i telefon med.

Och det kan hända att jag läst för mycket deckare, eller drillats in i en offerroll av en patriarkal kultur.
Givetvis blev varken jag eller barnen kidnappade.
Givetvis var "Tomas" en äkta räddare, och inte en falsk.
Och "Tomas", om du nån gång skulle få chansen att läsa detta,  jag hade hemskt gärna velat visa dig det förtroende och den tacksamhet som du förtjänar. Men det får vänta tills post-patriarkatet är här. 

Jag ringer min man som säger att han älskar mig för att jag fixade det. Du menar för att "Tomas" fixade det, säger jag, och han svarade: men du fixade "Tomas".

Jag lovar, jag fixade inte "Tomas". Han levde när jag lämnade honom.
Som sagt, alldeles för många deckare.

Annonser

13 juli, 2009. Etiketter: . Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: