Glädjedödare

Tjuvlyssnat på lunchen.
Någon berättade om en mamma som var stolt över att hennes barn presterat glänsande på ett standardiserat prov. Varvid en annan säger att hon inte hade varit stolt. Hon hade varit rädd. Hon vill inte att hennes barn är för smart.

Med denna hyllning av medelmåttighet, för att inte säga ren dumhet tappade jag tråden i min egen lunchkonversation. Det kan ju vara ren äktsvensk glädjedödande avundsjuka. Eller så har man låtit det amerikanska high-school-formatets nörd-fobi löpa amok.

Okej, rent intellektuellt tänker jag driva tesen om att jag hoppas att barnen blir goda/snälla/justa människor, lyckliga människor och inget annat är viktigt. Egentligen.
Men också det blir ju enklare om man är lite clever. Faktiskt, ju smartare, desto bättre, i min bok.
Nämligen enklare att åstadkomma saker som är bra för världen, då.
Och enklare att hantera personliga svårigheter.

Går väl att kompensera till viss del av flitighet och goda förutsatser, men det ena utesluter inte det andra.

Så med det vill jag säga att jag hoppas att jag blir odrägligt stolt den dag nån av mina söner begriper något som är över min horisont.

Och att jag har sinnesnärvaro nog att innerligt glädjas också åt alla andras duktiga barn.

Annonser

1 december, 2009. Etiketter: . Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: