Mätbar kärlek

Under en viss period i livet ägnade jag mig åt att vara minst kär. Inte för att jag blivit sårad, det fanns ingen sådan enskild upplevelse, det var en hel strand av sandkorn som fick mig dithän. Taskigheter i skolan, en hel kultur av berättelser om tjejer som givit sig hän och råkat illa ut.
Framför allt var det en fjärilsframkallande ego-kick.
Det fungerade. Jag blev inte sårad. Jag blev bekräftad. Jag förlorade inte mig själv.

Jag såg andra tävla i att vara mest kär. Tråna i åratal efter en eller annan utan minsta uppmuntran. Hänge sig.

Samtidigt berättade jag för mig själv att jag minsann inte spelade spel. För jag väntade inte vid någon telefon, eller övervägde strategier, jag improviserade, jag hade kul. Tänkte jag.

Och jag utvecklade en hypotes om att det var ”bäst” att bli ungefär lika intresserade ungefär samtidigt. Kallade det ömsesidighet. Ingen skulle stå i skuld.

En av mina vänner, en av de som trånade, (om än inte så länge åt gången som de andra i det gänget) har vuxit i sig själv. Han improviserar, har kul. Jag blev faktiskt en gnutta förfärad. Kallade min vän för player och hävdade att det inte var han ”på riktigt”.

Så tråkigt av mig. Jag borde veta bättre.

Annonser

21 januari, 2010. Etiketter: . Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: