Bjästa

Jag såg Uppdrag granskning – Den andra våldtäkten.
Det gjorde mig så ont. Dessa starka tjejer, så unga. Gjorde så ”rätt” och fick sån skit. Och så ville de bara få upprättelse och gå vidare. Och fick inte.

Det fick mig att tänka: Vi kanske tar FÖR allvarligt på våldtäkt?
Kanske mycket av all denna sorg hade kunnat undvikas om inte ”våldtäkt” vore fullt så fult som det är. Utan bara nästan.

Kränkande. Smärtsamt. Skrämmande. Och helt och hållet olagligt.
Men inte ‘ett öde värre än döden’.

Om våldtäkt vore ett brott, ett kränkande, smärtsamt, skrämmande och helt och hållet olagligt brott, men inte ett öde värre än döden, inte ett demoniskt brott, inte vandrande skräckkhistorier om monster, då hade flera saker kunnat gå annorlunda.

Då hade våldtagna flickor kunnat känna mer hopp, mindre skuld och skam. De hade kunnat få upprättelse, få läka och få lov att gå vidare. Inte förväntas vara trasiga.

Då hade klasskompisar kunnat tänka att det var okej att tycka om honom som person, trots hans brott.

Då hade skolan tydligt kunna säga: Han våldtog en annan elev, och så är det med det, han får börja om nån annanstans. Och all ”strejk” som har till syfte att låta gärningsmannen bryta ett besöksförbud kommer att betraktas som skolk.

Och mamman, hon gör mig tårögd, hon kunde ha älskat och stöttat genom skulden, genom att stå för att han måste betala sin skuld gentemot de här flickorna. För att sen bli fri.

Mamman som tror på sonens oskuld, trots erkännande, trots dna, som kämpar på, antingen för att så ett frö till en alternativ sanning för att rädda hans framtid, eller kanske för att vrida klockan tillbaka till en punkt då pojken hade allt, eller blind av kärlek. För hennes älskade son kan ju inte vara ett monster, kan ju inte vara nån som krossar flickor.

Jag är en mamma till söner, jag undrar om jag hade reagerat så. Jag hoppas att jag faktiskt ska kunna älska, skydda och ändå se dem som de är. Kräva att de gör rätt och ändå visa dem en väg ur det. Men möjligheten finns att jag bara skulle kämpa. På ren instinkt.

Jag menar inte att vi skulle mildra de juridiska straffen, de är väl rätt nätta som de är, bara att vi borde vara lite mer sansade och klarögda i resten av samhället. Så kunde vi slippa kampanjer och häxjakter både på offer och gärningsmän, äkta som falska, eller ens häxjakterna på ”de ansvariga” eller ”nån” som ”borde”.

En sak till:
Prästen, kyrkan borde kunna ta emot också de dömda, det i sig borde inte vara en manifestation av oskuld. Inte för att det är hans sak att bryta ett besöksförbud, men kanske heller inte hans sak att känna till det, det är pojken själv, föräldrarna, polisen och skolan. Han ska kunna känna medlidande också för förövare, också för skyldiga förövare.

PS: Lisa Magnusson verkar vara på nästan samma linje.

Annonser

31 mars, 2010. Etiketter: . Feminism, Uncategorized, våldtäkt.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: