Anna Odell

Det ska tyckas till om Anna Odell igen, hon som fejkade/återuppsatte en psykos.

Jag har inte sett konstverket, så kanske det är förmätet av mig att skriva detta. Men det tycks mig som att hela debatten står på en fast grund av konstförakt. Man rider på vågen av ”verklighetens folk”.

För det första tycker jag inte det är vår sak att bedömma om hennes upplevelse varit farlig eller terapeutisk, med tanke på hennes psykiska hälsa. Det finns inget allmänintresse i det, om det rör ett enda fall som eventuellt skulle ha kunnat gå illa men inte gjorde det. Det är knappast så att konstfack systematiskt uppmanar sina elever att fejka psykoser. That’s so last year. Att de ska tvingas att redogöra för sina skäl: varför då? Om mina gamla lärare redogjort för hur de resonerat kring inriktningen på min B-uppsats i dagspressen hade jag blivit heligt förbannad. Men det är jag det.

Att hävda att de förhållanden som konstverket skildrar ”inte är något nytt” låter som ett journalistiskt ställningstagande, snarare än ett konstnärligt. Hur många konstnärer ägnar sig inte åt ”de eviga frågorna” istället för nyheter? Dessutom kan gamla nyheter vara både konstnärligt och journalistiskt intressanta om en viss grupp av befolkningen inte  inte hade insyn i det tidigare.

Jag är intresserad. Jag undrar över vad vi som samhälle gör med människorna som inte lever upp till vår självständiga och plikttrogna norm, de som sumpar chanser, de som beter sig fel. 

”Mannen på gatan” är upprörd, så klart, över slöseri med skattepengar. Är det konst? fnyser han och längtar efter tavlor med ram. ”Har du varit och tittat på själva utställningen?” frågar jag, vilket han inte har, men han tror sig ändå veta att det ”inte är konst”. Mannen på gatan är upprörd över att konstnärer får frikort, får göra vad som helst i konstens namn, och jag lyckas inte förklara att de får ta konsekvenserna, de får prövas rättsligt precis som alla andra.

Man kan naturligtvis hävda att utställningen är konstverket, och att själva händelsen inte är mer än en insamlandet av material. Vilket skulle göra det ganska sorgligt att det är det som får all uppmärksamhet.

Om ett konstverk verkligen är ”ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament” så skulle även själva händelsen kunna betecknas som ett konstverk. Frågan blir då om man får ”ge” publik som inte bett om det konst-upplevelser, speciellt smärtsamma konstupplevelser. För om vi ska vara ärliga så är det få som klagar på när STA gör gatu-teater, Eller ett hundratal personer dansar Beat it på Plattan. Dragspelare i tunnelbannan ligger lite mer illa till.

Måste det kanske annonseras i förväg, i lokaltidningar och dylikt, ”Varning för konst” så att alla vet vilket kontrakt konstnär och publik har.  Jag vet inte om Odell ser det så. Om hennes publik varit de förbipasserande, poliserna eller vårdpersonalen. Men jag ser möjligheten till det. Utan ram.

Det jag bara inte kan förstå är varför vi ska vara så rädda att en friskförklarad kvinna ska återfalla i sjukdom beroende på vården. Vad har vi då för vård, och har vi något slags nationellt koncensus kring den risken, är det en allmänt känd hemlighet? Att vår psykvård lika gärna kan orsaka problem som avhjälpa? I så fall tycker jag att det viktigaste konstverket är det tredje, den här debatten, inte för att förändra psykvården, vilket inte är en konstnärs syfte, utan för att påpeka att kejsaren är naken.

Annonser

20 april, 2010. Etiketter: . journalistik, konst, performance art, psykvård, Samhälle, Uncategorized.

2 kommentarer

  1. Sara replied:

    ”Varning för konst”…
    I Södertälje gjordes ett litet projekt en gång, där en bit av gågatan spärrades av och förklarades vara kulturfri zon. Det visade sig vara omöjligt. Det gick inte att bortse från arkitekturen runt omkring, gatumusikanterna hördes där också, alla hade kläder på sig och visade därmed upp resultatet av modedesigners arbete…
    Vi lever i ett kulturellt samhälle (dvs skapat av människor) och vad vi väljer att kalla konst är bara en fråga om semantik.

    Om konststudenter bryter samhällets regler lär de få betala för det, minst lika mycket som alla andra.

    Själv tycker jag att det är lite synd att det ska behövas en konststudent för att upptäcka att kejsaren är naken, man hoppas ju att vården ska kontrolleras mer strukturerat än så.

  2. Dorothy Carlsson replied:

    Tycker det är skönt och uppfriskande att det finns bloggar som fungerar som motpoler, när man kan ifrågasätta själva syftet med Hanne Kjöllers artikel.
    Då jag varit så upprörd har jag inte kunnat svara
    omedelbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: