Dagishämtning: en karrärmässig fördel.

Läste i Aftonbladet om att arbetsgivare helst inte anställer småbarnsföräldrar, och sen en debattinlaga från en sådan som gör det.

Jag fattar att det är meningen att jag, och sådana som jag, ska känna mig kränkt. Och sen återupprättad och styrkt. Som om vi hade något att klaga på, vi som är gamla nog att ha erfarenhet och inge förtroende, men inte så gamla så att vi inte har något framför oss. Vi har röst och pengar och familjer och är normen för allt. Varannan film eller tv-serie handlar om heltidsarbetande, smarta, professionella, sexiga människor med makt, helst med barn. (Okej, att vi spelas av halvanorektiska töser som är 15 år yngre än de ska föreställa, men det har vi också protesterat mot i decennier.) Det är klart att jag också blir utmattad, kränkt, överväldigad eller stressad ibland, men jag och dem i min situation har ju ovanligt mycket makt över våra liv. Det är som att säga att man inte gillar julbord för att det finns för mycket att välja på. När man själv skrivit menyn.

Ändå blir jag lätt tårögd när debattören framhåller just den uttjatade dagishämtningen som en fördel. 
Precis som jag blev av Left is Right, en konsultbyrå vars konsulter hade Aspergers Syndrom. Inte som nån slags välgörenhet, utan för att dessa konsulters egenskaper gjorde dem unikt kvalificerade för viss typer av uppgifter, till exempel detaljsinne. Oturligt nog har de konkat, men vem vet, de kanske kommer igen.

Annonser

11 juni, 2010. Etiketter: . Föräldraskap, Personligt, Samhälle, Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: