Rrrgntudj. Punka.

Förbannad. På min ouppmärksamhet, och klantighet och rena idioti.

Kom för sent på jobbet. Försöker jobba ikapp hela dagen, men har svårt att balansera det där löpande med de där fantastiska framtidsambitionerna, och när allt låser sig vill jag bara fly.

På väg hem.

Jag kapade hörnan ut från parkeringsplatsen, och där var det givetvis en trottoarkant. Till. Alla oheliga svordomar. Trottoarkanter är mina naturliga fiender. I två dagar har jag fokuserat helhjärtat på att alltid köra säkert och inte för fort (för att min kusin kört för fort). Och så händer nåt klantigt och dyrt bara sådär, Så. Himla. Onödigt. H8 myself och min trafikoduglighet, för tillfället uppskattat till monstruös.

Ringde hem till älsklingen och innerst inne ville jag att han ska säga: ”Jag kommer dit så löser vi det ihop”, men han stannar så klart och tar hand om barnen och ringer in übermecken över alla übermeckar, sin pappa. Mycket logiskt. Mycket praktiskt.

Eftersom Tools, en sån underbar, lågmäld kollega råkar knalla förbi, så går det rätt så raskt ändå, han bistår med goda råd, instruktionsboksläsande, sällskap och när jag vänder ryggen till blir vissa moment alldeles magiskt avklarade av små osynliga hjulbytarféer.

Så att jag står där med ett egenhändigt bytt hjul och olja på händerna när svärfar kommer. Han tror inte jag bytt det själv. Jag blir sårad och tvivlar på mina boy-skills och girl-skills och vältrar mig i självförakt.

Sen hem utan att hinna äta, bara plocka disk, och iväg till ett helt nytt teaterprojekt med en helt ny teatergrupp. Annalkande migrän, och nya namn. Jag trodde inte jag skulle bli fullt så svettig av att rulla en imaginär sten. Jätteroligt folk, men jag vet inte om jag orkar med nån annans stora projekt…

Jag är utmattad. Hemma är barna vakna, och B4ckst4b ryter och jag ryter och Morris illvrålar och Skrotas gråter. Morris slänger laptop i golvet.

Parkerar barn i sängen med Monsters inc.

Nu vill jag äta mat. Fast jag vill inte.

Annonser

6 september, 2010. Personligt, Teater.

4 kommentarer

  1. Hanna replied:

    Ouch. Somliga dagar önskar man att man bara hade kunnat stanna kvar under täcket?

    Men du är fantastisk, det vet du väl? Även om det här kommer iallafall ett dygn för sent, så är du en stor källa till inspiration för åtminstone mig. Du är rasande intelligent och rådig och mer kreativ än de flesta. Du fixade det, bil och teater och barna somnade välan så småningom kan jag tro? Pepp och kram!

  2. Sara replied:

    Instämmer med föregående talare.
    Man inser till slut att man är en vuxen, kompetent människa när man fixar de situationer man hamnar i, för ärligt talat, vad är alternativet?
    Det är som sagt inspirerande att få veta att det finns andra människor än jag själv som inte är den leende, perfekta Mamman med Massor Av Energi varje minut av dygnet, och det gör inget, för Livet är inte så.

    Kram!

  3. Drama Online replied:

    Oj, vilket stöd. Tack söta ni. *tårögd*

  4. Fia replied:

    Kan bara instämma med föregående talare och skriva ”vad skönt att det inte bara är jag som misslyckas med allt vissa dagar”. Du är fantastiskt och underbar! Saknar att vi dock inte ses så ofta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: