Ambitioner

Det var min tur att bjuda på fika. Vi turas om.

Man kan köpa fika på Spaaks konditori i Tumba. De är jättebra på glutenfritt.

De har tydligen inte koll på att pistage är nötter, men vi har inga nötallergiker på jobbet, så det är lugnt.

Ica Maxi har både färdiga kakor som ser helt hembakta ut och fina pulverpaket som är nästan omöjliga att misslyckas med.

ELLER så kan man avsätta hela söndagen till att pröva recept man aldrig gjort tidigare, kassera sega bottnar, brända cakes och sönderkörda matberedare, svära, separera ägg, bränna sig, lämna familjen åt sitt öde för att leverera något som blev helt annorlunda än man trodde i tre olika smakkombinationer.

För inte kan jag släppa detta. Jag kanske lämnar barnen på dagis med olika strumpor, jag kanske till och med köpt färdigstekta pannkakor, jag kanske betalar för städning, jag kanske har missat tåget på det heliga moderskapet, och utnyttjar flexkontot till sin flexiblaste gräns, MEN:

Jag bjuder på hembakt på jobbfikat.

Kollegorna hatar mig. De vill ha cocosbollar. Eller ballerina-kex.

Jag kan inte sluta.

Jag ler falskt och säger:

”Nej dessa är inte ett dugg svåra!” och säger inget alls om de anstötliga nötmaränghistorierna i soporna. De där Linda Skugge-poängen ska uppväga allt, alla missade data i ärende-systemen på jobbet, alla tv-middagar, alla oöppnade kuvert.

Jag bjuder på hembakt. Och kan inte sluta.