Men mammorna då?

Det verkar som att Hanne Kjöller läste en annan bok än jag. Fast den hette Bitterfittan och var skriven av Maria Sveland, den med. Jag skrattade och grät och kände igen den lätt yrvakna ”men hur kunde bitterfittigheten smitta mig”-känslan. Men inte hopplöshet. Bara problematisering. Och hel del ilska.

Det var ett tag sen jag läste den, men som jag minns det så skippade det rättvisa paret i boken terapeuterna som sa att rättvisa var omöjligt att uppnå. Det var det jag tog med mig.

Och kanske som ”Hela Familjen”s läsare La Ha beskrev det: ”Boken för mig handlar i grund inte om feminism i sig utan om assymetri – iakttaget genom feminism, och i den assymetrin kan även män bli offer.

Men jag pratar helst utifrån jämlikhet ändå:

Det är klart att det går att ”leva jämlikt” utan barn.  Det slaget tror jag i stort sett är vunnet. Gubbarna som är rädda för tjejer på jobbet pensioneras bort, steg för steg. Utan barn har vi nästan samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Utom en då, själva avynglandet. Men det verkar ändå dyrt… och som att ge upp. Rättvisa för pappor och singlar, men inte för mammor. *Tumme ner*

Vi vet väl att det blir svårt, till och med med en jämlik man. Men inte  omöjligt.

Så här: kärnfamilj är inte enda sättet att ha barn. Därför är det väl jättebra att Sara i Bitterfittan skaffar fler barn. Ibland tänker jag att fler åtminstone i tanken borde skilja sig  nån gång (och vara varandras hemliga älskare).  Ta varannan-vecka var -ibland- för att unna varann häften av det roliga och att slippa hälften av det tråkiga. (Jämlikhet=kärlek) Kanske räkna lite på det ekonomiska så ingen halkar efter systematiskt. Överväga det där karriärbytet som många gör efter skilsmässan.

Det är svårare att leva jämlikt efter barnen, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att skydda den personliga integriteten när kriget mot terrorn sveper över världen, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att respektera politiker när de twittrar ”Äntligen” om terrordåd, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att lyssna på barnen och vara snäll när man har bråttom och de beter sig ologiskt, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Ändamålen helgar aldrig medlen, det är våra handlingar och beteenden som sprider ringarna på vattnet som präglar våra värderingar. Sen kan vi alla drabbas av mänsklig svaghet så klart.

Far ror och mor är rar är inte enda sättet att vara mamma-pappa-barn heller. Om B4ckst4b (miss)sköter tvätten och jag (miss)sköter disken lite lagom, och om jag klarar att fylla på spolarvätska när han (ja nåt annat ”manligt” vad tusan vet jag, slå i spikar eller elda något) så hinner båda hänga lite vid datorn, och leka och prata med barnen också, inte bara managera dem. Fast det gäller att släppa skäms-kudden då. Ta lite skit eller åtminstone höjda ögonbryn med ett leende. Eftersom det ändå inte går att vara ALLA till lags, eftersom de ändå tycker olika, så kan man lika gärna välja sig själv. Med barn. (För de som vill ha barn alltså. No pressure.)

Fast ett uttalande får mig att höja på ögonbrynen, det är när man frågar killkompisar om deras pappaledigheter och de säger: ”Nej jag tar ut lite sen när barnet kan gå och prata, det är roligare då.” Det är klart att det är. För mamman också.

Det är faktiskt inte barnen vi läskiga feministmammor vill slippa. Det är oftast inte ens mannen. Det är bara mannens del av ansvaret.

Att förverka rätten att skaffa barn kan det väl finnas folk som gör. Om barnen far illa. Men verkligen inte genom att kritisera könsroller, normer och familjen. Man älskar det bra, hatar det dåliga, försöker hitta nåt bra för sig själv, och försöker bygga ett samhälle som gör det lättare att hitta nåt bra för de kommande generationerna.

Så om man då påpekar att där ligger det en spya och stinker, den där orättvisa förväntningen, så borde det inte automatiskt betyda att man är olämplig förälder.

Det är iofs lite tveksam formulering att tillstå att man ”ångrar sina barn” i offentliga sammanhang, eller några sammanhang som med tiden skulle kunna nå fram till barnen.

Jag ångrar inte mina barn, jag skulle nog aldrig kunna ångra en annan människas existens. Men jag har önskat mig långt, långt bort ifrån dem. Tvivlat på att jag är den rätta att ta hand om dem. (Reagerat sunt på en tillvaro med för tillfället orimliga förhållanden, ser jag det som.) Det är på sätt och vis rena turen att jag faktiskt insett redan när det skedde att det bara handlat om olyckliga tillfällen när jag inte varit mig själv.

Men nu gör jag precis det där, tänker på baaaaaarnen, och reducerar  kraven på diskussionen som skulle kunna hjälpa tusentals mammor, pappor och barn för att inte verka vara en dålig mamma som inte älskar tillräckligt. Försvarar mig för säkerhets skull.

Men jag blir faktiskt inte skogstokig på de mammor som tror sig vara den enda som kan ta hand om barnet. Som aldrig lämnar dem ifrån sig. Mina empiriska studier tyder på att det mer sällan  är teoretisk livmodersromantik som ligger bakom och oftare ren skräck. Oro. Nojighet. Panik-beteende. Den totala bristen på förtroende för alla andra, tyder egentligen mest på en brist på förtroende på sig själv. För inte tusan vet man ALLT man behöver göra och ALLA okända faror man behöver undvika, så man kånkar hellre barnet heeeela tiden än släpper kontrollen. (De andra som tänker jag är smart och kapabel nog att lösa de situationer som uppstår och följa logiska säkerhetsråd, de har ofta inte bara det förtroendet för sig själva utan även för andra.)

De rädda kvinnorna vill jag helst klappa på håret, hälla i dem en cosmopolitan och 10 timmar på hotell. Ganska tveksamt som politiskt beslut, dock.

Annonser

14 januari, 2011. böcker, föräldraskap, feminism, jämlikhet, skilsmässa.

6 kommentarer

  1. Sara replied:

    Jag håller med, som vanligt, och skriver gärna under på ovanstående. Min enda reflektion är att jag är en konstig förälder som hellre lämnar ifrån mig mina barn än låter någon annan (undantaget proffsmålare) måla eller tapetsera i mitt hus. Kontrollbehov slår olika…

    Krama varandra i vardagen!

    • Drama Online replied:

      Oj vad konstigt. Om min hypotes stämmer skulle det ju innebära att du litar på dig själv likväl som andra vad gäller barnen men inte måleriet. Då måste måla vara svårare än att ta hand om barn? Att ge barn vad de behöver är väl iofs ett livslångt projekt, medan målandet tar… några dagar? Är det nån skillnad i screw-up-faktor, kanske? Nä, jag hittar inget sammanhang. Du ÄR konstig. 😛 Underligt nog har jag hittills haft intrycket av att du är ovanligt o-konstig. Detta ställer min värld på ända.

      • Sara replied:

        Det beror nog på alternativen. Jag känner ju de som får nöjet (?) att ta hand om mina barn, och jag vet att barnen mår bra tillsammans med dem. Jag känner också de som eventuellt skulle måla istället för mig, och jag vågar inte riktigt lita på att de är lita noga och har samma kvalitetskrav som jag.

        Om jag skulle bli ställd inför en främling som skulle hjälpa mig med barnpassning eller målning skulle jag nog räcka fram en pensel direkt.

        Hamnade världen lite mer på rätt köl nu?

      • Drama Online replied:

        Ja 🙂

  2. La Ha replied:

    Vad roligt att läsa ditt inlägg, inte bara för att du citerar mig utan för ditt innehåll.

    Vi levde både symmetriskt och assymetriskt, alltså både jämlikt och inte. Som jag skrev hos Anna-Carin E F så var jag den som tog det mesta av dubbelarbetet, mycket pga närhet till jobb och mer flexibelt schema. Problemet var att min fru blev som den missnöjda fiskarhustrun i sagan om Prins Flundra: Med tiden ville hon bara ha mer av mig och bekvämlighet och gav mindre tillbaka, tog sig tolkningsföreträde i familjen och allt det roliga med barnen. Ändå ville jag inte ge upp vårt liv fast jag blev bitter. Att hon gjorde så, tror jag kan vara som du sade att det kan hänga i en känsla av otillräcklighet – och då vill man ha all makt och ändå understöd. Även efteråt är hon den som ber mig om hjälp att genomföra sina regler och t o m hotar med mig, så Assymetrin/ojämlikheten finns kvar. Visst känner jag mig osäker ibland men jag vill lösa det med det barn det gäller, inte någon som utnyttjar situationen för egen vinning.

    Lösningen är nog att båda föräldrarna behandlas lika av lagen. båda får barnbidrag, båda avkrävs DNA etc och att vi slutar med att romantisera moderskapet. Min insats som pappa är lika viktig, speciellt som det funkar bättre när man får plats, och på så sätt kan vi nog få fler män att automatiskt våga ta mer av alla uppgifter.

    Jag skulle klara flera barn, men för mig är det omöjligt utan livmoder, och att ha en ny mamma till barnet tvekar jag också på efter hur jag blev behandlad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: