Pyssling-psykologi

Jag tror att jag för en gångs skull gjorde alldeles rätt. Kanske.

  • Tog upp diskussionen när barnet var utvilad, lugn och glad.
  • Resonerade kring behovet av hans samarbete. Varför jag ville att han ska ta sin medicin.
  • Återknöt till minnet av fungerande medicin.
  • Redogjorde för de positiva konsekvenserna av att han samarbetade. Stanna hos farmor och farfar och ta medicin vid behov.
  • Redogjorde för de negativa konsekvenserna av att inte samarbeta. Åka hem.
  • Erkände nackdelarna. Smaken.
  • Minimera nackdelarna. Piggelinglass.
  • Gav barnet själv mandat att utföra det. Egen medicinkopp i sin egen hand.
  • Uppmuntrade och bekräftade känslorna hela vägen.
  • Bekräftade Prestationen ”ta sin medicin som ett stort och duktigt barn”
  • Avleda spänningen med gemensam lek efteråt.

(Trefaldiga mutor?!)

Och det fungerade. Han tog sin medicin utan minsta lilla utbrott.

Därmed borde jag vara klar för att skriva uppfostringsböcker på löpande band, eller hur?

Fel-fel-fel-fel! Jag hade reeeeeen tur! Innan tuppluren var han beredd att spotta medicin på balkong, farmor, farfar och katten med om det vore så. Hade jag haft bråttom, eller han fått nej på vilken treåringsförfrågan som helst så hade jag haft Alvedon i håret nu.

Skrämmande att den där kaxiga ungen har mitt hjärta i sin lilla arga knytnäve.

Advertisements

3 mars, 2011. barn, föräldraskap.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: