Ögonblick

Det var solsken och ett minimalt litet nöjesfält och hans fyraåriga ögon glänste, utan ett enda cyniskt grand. Morris Mini tog mig i handen och drog iväg med mig till tekopparna, karusellen som snurrar runt, runt. Den ville han åka. Vi letade reda på pengar och på storebror och han fick åka. Sken som en sol. Vinkade till oss.

Jag gillar också tekopparna, det är inte första gången han liknar mig. Vi som inte åkte fick stå utanför ett lågt järn-staket och se dem snurra runt där som små blonda möss i tekoppen.

Åkturen tog slut. Morris log stort.

Operatören öppnade grinden i tekoppens sida och vände ryggen till. Vi sa till varandra att nu fick vi se om han blev yr. Och han steg upp och började vackla åt höger, ett steg till, och ett steg till på plattformen, mot kanten, nån meter över asfalten.

”Oj! Oj! Oj!” började jag ropa och började springa mot honom, men jag var för långt bort, jag insåg att jag inte skulle hinna, började för mitt inre beräkna hans fall-bana, avståndet till järnstaketet, vinkeln huvudet skulle kunna träffa asfalten i… Hörde pojkens pappa och farmor bakom mig, men de var ännu längre bort. Tvingade mina skidslitna benmuskler att trycka ifrån lite längre, lite snabbare.

Och då, stannade han upp i bråkdelen av en sekund längre, ser på mig med en förbryllad oförstörd road blick, både oskyldig och uråldrig, och jag hinner tänka att det kan vara hans sista. Sen tappar han balansen på nytt mot höger, mot kanten.

Men den lilla fördröjningen gav mig precis den lilla, lilla marginalen att nå fram med fingertopparna till hans solvarma bomullsärm, bryter hans balans, hans felaktiga koordinatsystem.

Så är jag äntligen nära nog, kan stå lutad över järnstaketet, lyfta ner honom i armhålorna  från plattformen. Håller honom hårt i handen, och går mot utgången, på varsin sida av staketet. Karusellskötaren ler ursäktande mot oss.

Snabb kram och ”var det roligt?” och så är allt som vanligt, på ytan.

Men hela natten ser jag vad som kunde ha hänt, och blir gråtfärdig av självförakt och ilska. Tillfälligt vänder jag ilskan mot karusellskötaren också.

Och jag hoppas bara kunna släppa det nu, när jag skrivit ner det.

Annonser

25 april, 2011. Uncategorized.

One Comment

  1. En sån var det! « Drama Online replied:

    […] sån var det! En ”Tekoppen”, den mindre storleken, som min Morris nästan ramlade ner från i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: