F-ordet

Jag läser en antologi av Petra Östergren med texter om feminism jag hittade som pocket i matvarubutiken. Jag såg fram emot att läsa den. Nu vet jag inte om jag orkar läsa ut den. Det är väl bra att man försöker komma vidare inom feminismen, eller feminismerna kanske jag borde skriva med tanke på hur lite likhetsfeminister som jag och livmodersfeminister har gemensamt.

Jag känner att jag hamnar i nån slags försvarsställning, kanske för att jag utgår från att jag är ”gammel”-feminist.

  • ”Våldtäkt är inte ett öde värre än döden”. Jag har inte blivit våldtagen, så jag kanske inte har rätt att uttala mig, men det är precis så här jag ser på saken.
    Sexuellt våld har säkert vissa unika komplikationer jämfört med annat våld; men det måste ju gå att ta sig vidare! Annars är det ett dubbelt svek. Helt enig!
  •  Prostitution: Rent filosofiskt borde vuxna män och kvinnor ha all rätt att säga ja, eller nej till sex av hur dåliga skäl som helst, då ingår väl pengar; men jag är inte människa att orkestrera en samhällsförändring på den punkten som inte rent praktiskt innebär att prostituerade är minst lika utsatta och maktlösa som förut, fast nu med F-skattesedel.
  • Nämndemännen. Att döma juridiskt borde förutsätta juridisk kompetens. I övrigt ger jag inte den här texten många rätt. För det första är det väl ingen dans på rosor att vara straffad för en man heller? Och att feminister skulle ”ge” barnen till pappor som dokumenterat är misshandlare… Really?
  • Samkönat våld; en bra och viktig text; Jag håller naturligtvis med om att det är fruktansvärt och att kollektiv skuld är underligt som begrepp (gemensamt ansvar gäller alla medmänniskor, inte bara männen😛😉.)  Men det som är textens kärna – att bredda mansrollerna (och kvinnorollerna) – är ju kärnan i min feminism också. (Samtidigt undrar jag över det oskrivna; våldtäkter och våld inom lesbiska relationer.)

Jag har svårt för att feminism, som åstadkommit så mycket, i den här boken får kallas ”kvinnokamp” och ”jämställdhet” om det är i goda ordalag men feminist, det läskiga f-ordet, om det är dåligt. Som fittor.

På nåt sätt snurrar alltjämt en kursares screen-saver från nittiotalet alltjämt i mitt huvud: ”I’ll be a post-feminist in post-patriarchy”.

Post-feminism; det är väl det där: ”Jag är inte feminst, jag är bara för jämställdhet”.

Det brukar betyda: Fast bara om det inte kostar nånting. Bara om det inte kostar mig nåt. Bara så länge jag ändå får hela barnledigheten och slipper byta däck på bilen.

På det hela taget pratas det ofta i dagens samhälle* om feminism som något som tagit över och gått överstyr och alla som kallar sig feminister tillskrivs inte bara samma åsikter, utan åsikter som är helt uppåt väggarna. Som att man ska genomföra nåt slags matriarkat. Som att kvinnor ska ha samma fördelar som män utan att prestera lika.

De flesta feminister tycker inte så. De flesta feminister tycker män och kvinnor (och alla övriga grupper ;-)) ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.

Och att vi ännu inte har jämställdhet och att kvinnor alltjämt generellt om inte alltid är är den förfördelade parten, fastän alla förlorar på ett ojämställt samhälle.

*”I dagens samhälle” är min nya favoritklyscha; för tillfället älskar jag den hårdare än ”Någon borde göra något”.

20 september, 2011. Uncategorized.

2 kommentarer

  1. A replied:

    Att säga att man är för jämställdhet men inte är feminist kan ju också vara ett sätt att gardera sig så att man inte helt plötsligt har skrivit under på ett helt åsiktspaket som man inte kan överblicka. Ibland sägs att det är samma sak att vara feminist och att vara för jämställdhet men i praktiken, när man talar med feminister, genusteoretiker och andra liknande ister, så brukar feminism inkludera att man ska skriva under på diverse ideologiska, epistemologiska och andra filosofiska antaganden (i allmänhet av postmodernistisk, värderelativistisk och sanningsrelativistisk natur).

    • Drama Online replied:

      Min egen erfarenhet är att feminister är ganska medvetna om de olika alternativen inom feminism, medan antifeminister gärna klumpar ihop, skuldbelägger, nedvärderar och hävdar att ”det har gått för långt”, men så är det kanske inte för alla.

      Alla måste ju själv komma fram till vad de tycker, jag blir bara förbannad när nån berättar för mig att jag inte är feminist, vilket jämställdister och humanister tydligen gärna gör. Det är respektlöst och historielöst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: