Om att ”vara som en man”

Linda Skugge tycker till.

Om hur otroligt fantastiskt duktig hon själv är. Grattis till det.

Och hur anställda ”leker kontor” och hur kan man bli utbränd då, när man minsann är fri att vara sjuk (!?). Men ”man är företagare för att man vill vara fri”. Skillnaderna mellan dessa friheter förbryllade mig, men det måste vara mitt fel, en så erfaren och driftig skribent som hon skulle väl inte släppa ifrån sig en text som inte var genomarbetat och stringent. Väl?

Om man bortser från det uppenbara att vissa somliga faktiskt ÄR känsligare för utbrändhet än andra och det är helt i sin ordning så måste jag ändå påpeka att hennes bild av att vara anställd är något förenklad. Det förekommer att folk bryr sig tillräckligt om sina jobb för att bli utbrända som anställda också. Joho. Joho. Joho-joho-joho-joho. Stjärnstopp.

För det första blir det ju faktiskt mindre pengar om man är sjuk, då också. Visst blir skillnaden större som egen, anställda landar lite mjukare, men hur stora ekonomiska marginaler man har, och i hur stor grad man motiveras av pengar är också det individuellt.

Men framför allt så finns det även som anställd konsekvenser av att inte uppfylla kraven. Löneutveckling, behålla jobbet, samarbete, privilegier. Och det oavsett om de kraven är rimliga. Kraven en chef ställer kan vara svårare att leva upp till än de man ställer på sig själv.

Och det händer också att anställda pushar sig hårt av helt andra skäl. För att jobbet faktiskt behöver göras. Av plikt. Ansvarskänsla. För att det faktiskt INTE finns nån annan som gör jobbet om man inte dyker upp. Eller just för att det FINNS nån annan som man sätter i skiten.

Men det som gjorde att jag måste blogga om det är att hon berättar att hon ”är som en man” och att ”man ska vara som en man”.

Också jag har då och då fallit för det. För att jag har lätt för matte, inte är så moderlig, inte diggar simultanförmåga, eller vad det kan vara. Hoppsan sa, vi vill alla klättra uppåt minsann.

Fast sen tänker jag på männen. Och på att hel del av dem är härliga, roliga, lyhörda, samarbetsorienterade, behagliga, omtänksamma eller blyga och inte alls översäljande workoholics.

Jag tänker att jag vill inte använda ”man” på det sättet… jag vill inte att mina söner ska behöva leva upp till den snäva rollen.

De får bli säljande högpresterare, visst, om det ligger för dem, men i så fall för att de ÄR såna. Att de är Linda-skuggor. Inte för att de är killar.

Jag skulle önska att hon inte använde ett sånt språk i tillvaron de ska växa upp i. (Inte för att hon inte får, jag bara önskar)

Nä, jag försökte vara snäll, där. Det tog inte. Hon låter som en sån där som säger: ”I don’t play well with others” och kastar med håret.

Alltså, bara så ni vet: Jag HAR förordat kvinnor. Jag rekommenderar kvinnor lika ofta som män. Bara inte Linda Skugge. Men hon var ju ändå inte en riktig kvinna. Väl?

 

P.S. ”reppa” okej. Men ”foka” ?! WTF? Köp en vokal, måste man verkligen spara de fyra nedslagen?

17 oktober, 2011. jobb, Linda Skugge, stress.

4 kommentarer

  1. Paradigm replied:

    Hon verkar ha snöat in på Ayn Rand – vi entrepenörer får Jorden att gå runt och ni undermänniskor ska vara jävligt tacksamma för smulorna från vårt bord. Det är där liberalismen övergår i fascism.

    Kom även att tänka på vad någon sa i en roman av Carol Shields (som jag verkligen rekommenderar om du inte redan skulle läst henne) – att vara som en man är som att ha en personlighetsstörning.

  2. Drama Online replied:

    Tack för lästips. (Känner igen dotterns namn men inte hennes) Nu låter ju iofs det inte som ett citat jag särdeles lätt tar till mig.

    Jag har lika svårt för när ”Quinnan” är enda normen som när ”mannen” är det…. eller för all del när de två är enda alternativen.

    Inte för att det är fel, som den politiska korrekthetens riddare jag så gärna poserar som, utan för att det är ett ineffektivt utnyttjande av talanger och resurser.

  3. Paradigm replied:

    Jag kanske borde förtydliga mig. Det handlar inte om vem som är norm. Jag misstänker att Skugge inte enbart skriver som hon gör för att provocera utan även därför att hon faktiskt menar vad hon skriver. Det hon känner igen hos sig själv som manligt är hennes narcissism. Det faktum att 9 av 10 personlighetsstörda individer är män gör det lätt att uppfatta en sån störning som något essentiellt manligt – vilket nog är romankaraktärens slutsats (det är inte Shields som säger det). Men det är ju inte mer manligt än att vara färgblind.

    (Får väl kolla upp Giardini, även om kritikerna säger att hon inte håller sin mammas klass.)

    • Drama Online replied:

      (Jag minns inte längre om Giardini var bra, så ta det inte som en rekommendation!)

      Men jag förstår precis vad du menar; Välformulerad kommentar. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: