Om att försörja sina barn

Vi har i Sverige en av världens mest generösa föräldraförsäkringar. En investering i trygga barn. Det är jag glad över. (Inte stolt, jag har faktiskt inte bidragit själv, det hände innan jag föddes.) Men jag tycker det är smart.

Vi kan även överföra dagar från en förälder till en annan. Och många gör det. Dumma vore de väl annars. Klart man gör det man tjänar mest på. Men om man kan, så är det värt att tänka igenom det innan man gör det.

Jag är övertygad om att vår individualiserade föräldraförsäkring gagnar barnen. Det är en fantastisk tillgång att ha grundrygghet hos mer än en person.

Jag är övertygad om att det gagnar papporna.  Att papporna får tillgång till fler sidor av livet. Att veta att de är en kompetent förälder. Att veta att de är värdefulla för sitt barn mer än som plånbok. Och en möjlighet att lägga grunden för att inte vara så ensamma, vilket är ett reellt problem för många män.

Jag är övertygad om att det gagnar mammorna. Det kostar tid med barnen, men tid som faktiskt inte var deras till att börja med, och i gengäld får de en normalare arbetslivsinkomst och en jämlik partner i föräldrarelationen.

Jag är övertygad om att det gagnar samhället. Jag tror vår manliga arbetskraft lär sig saker som är viktiga på att ha varit hemmaförälder ett litet tag. Jag tror vi får rätt kompetent personal på rätt plats av rättvisare förväntningar vid rekrytering.

Sen har vi det där med vårdnadsbidrag. Att vara hemma och ta hand om sina egna barn. På samhällets, och partnerns bekostnad.

Man jämför med ett femtiotal, som någon slags norm, även om det var en historisk parantes. Bondmoror och hantverkarhustrur lär ju knappast ha varit arbetsbefriade förr om åren, bara befriade från inkomsterna från det arbetet. Och som sagt, skillnaden är finansieringen av detta uppehälle. Han. Eller vi.

SD-kvinnor vill till exempel ”på sikt” förbättra möjligheterna till pension efter att ha varit hemmaförälder. (De driver även vårdnadsbidrag).

Det förvånar er säkert inte att veta, att jag tycker det är fel väg att gå. Mer än att jag tycker att den grundpension som alla gamlingar ska ha ska vara på rimlig nivå, oavsett om de varit bankchef, hemmamamma eller knarkare.

Jag tycker man ska försörja sina egna barn. Vi har barnbidrag, som går ut till alla. Jag tycker det räcker som allmän uppmuntran.

Samhället går i viss mån ut på att folk specialiserar sig. Jag skriver tekniska instruktioner för flera personer. Det är därför jag kan få pengar för det. Det är så vårt ekonomiska system fungerar.

När jag var liten så var de mammor som ville vara hemma med sina barn och ansåg sig vara duktiga på att ta hand om barn dagmammor. De tog hand om sina egna, och några till.

Och kan man inte försörja sig själv och sina barn, då är det socialbidrag som ska gå in.

Att som samhälle investera i ett beteende med ett för samhället ofördelaktiga effekter, verkar inte otimalt. Jag säger inget om att vara hemma på egen bekostnad, bara att det att ta emot föräldraförsäkringspengar kan vara förknippat med vissa villkor. Och att jag ska arbeta och betala skatt för att rikingfruar ska sitta hemma med sina ungar? Nä tack.

Jag ser inte poängen med detta; om det inte bara handlar om att förstärka  kinder, kuche, kirche-ideologi.

Anti-feminister gör ofta en stor sak av att män och kvinnor utför lika mycket arbete om man slår ihop avlönat och oavlönat arbete. Va? Hur är det inte ett problem? Pay up, bitches! Betala för det! Det är naturligtvis helt okej att dela arbetsbördan i en familj såsom man vill. Men det är inte okej att inte dela de ekonomiska tillgångarna efter det.
Ge hemmaföräldern lön och pensionsförsäkring från sambons inkomst, så ska jag vara tyst sen. Att INTE göra det är att dölja en utgift, och att suga ut den man säger sig älska ekonomiskt och maktmässigt.

Det kan vara ett skämt för vissa (Ping Konsulttomten), men jag anser att det borde vara en beskattningsbar penningtransaktion. Då kan man få pengar till de där bidragen istället för att norpa dem från de  som arbetar.

Jag är inte emot familj. Jag har en själv.

Jag är inte emot barn. Jag har två själv.

Jag är inte emot äktenskap. Jag har ett själv.

Men det är väl vår ensak? Staten borde relatera till oss som enskilda individer. Det är en realitet att ”kärnfamiljen” bara är ett av alternativen som finns i dagens samhälle. (Vad då ”kärna” för resten, vilken mystisk metafor, det låter knappt gångbar.) Många är ensamstående föräldrar, stjärn-familjer eller regnbågsfamiljer. (Desssutom tvivlar jag på att det är så nytt, jag tror att det enda som är nytt är att vi talar om det.)

Och då borde vi bygga samhällets system så de fungerar oavsett. Barn har i realiteten nånstans mellan 1 och 4 vårdnadshavare. En eller två på pappret.

PS: Oh, jösses, vilken snaskig rubrik: ”Pappor – så får ni ligga oftare”. Förmodligen statistiskt sann, men det redovisas lite dåligt och ändå: riktigt snaskig. Fast helt ärligt: vem vill inte ha tid, ork och lust att sexa mer trots småbarn? (oavsett kön och sexualitet)

5 november, 2011. Föräldraskap, feminism, Konsult-tomten, politik, Sverigedemokrater.

2 kommentarer

  1. Sara replied:

    Skulle vilja kommentera detta engagerande ämne, men jag har inget att tillägga.

    Så…

    +1

    • Drama Online replied:

      Vad roligt! Jag som tyckte jag sträckte ut hakan ganska långt denna gången ;-)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: