Detta med pojkkläder. Och pojkvärderingar.

Barnbyxor med hjärtan på

Jag funderar på hur man klär barn.

Och ja… Morris har dessa.

De är manchester.

Och de har hjärtan på knäna.

Och de är, uppenbart, röda.

Men jag funderar…. kläder signalerar saker. Skapar förväntningar.

Förväntningar kan forma beteenden.

Och jag vill ju verkligen, verkligen inte forma hans personlighet till något ofördelaktigt.

Jag älskar mitt barn. Jag tycker det är estetiskt tilltalande byxor.

Men ni vet, de där byxorna kommer liksom med en tung ryggsäck?

Frågan är om jag kan låta honom ha dessa eller om jag måste begränsa honom. Innan det är för sent.

Innan han blivit… inte som oss.

Gaaaaaaaaaaaaahhhhhhh!

Vad finns det för ALTERNATIV??!!

Rosa balett-kjol? Cammo-uniform? Stringtrosor? Palestinasjal? Folkdräkt?

😉

1 december, 2011. barn, barnkläder, föräldraskap, feminism, jämlikhet, Krönika, trams, Uncategorized.

2 kommentarer

  1. Paradigm replied:

    Har du läst Judith Rich Harris bok Myten om Föräldrars Makt? Barn tar intryck av sina kamrater men sällan av föräldrarna, och intrycken sätter sällan några djupare spår. Adoptivsyskon som nått 15 år påminner inte mer om varandra i personlighet än två slumpmässigt valda personer. Men det är som Steven Pinker säger att den sortens insikter kommer att behöva decennier på sig för att sjunka in i det allmänna medvetandet.

  2. Drama Online replied:

    Jag tror att personliga egenskaper, (även könstillhörighet, sexualitet) är så gott som medfödda. Harris eller Pinker har säkert ett mer vetenskapligt urval än jag; mina barn hade så olika personlighet vid en dags ålder!

    Våra känslor, handlingar och reaktionsmönster kommer alltid att spela inom de gränserna som satts upp av genetiken.

    Men smak, intressen, kunskaper, språk, strategier, tabun, vanor, roller, moraluppfattning osv sånt lär vi oss av varandra, vilket är anledningen att adopterade ändå ganska ofta påminner om sin familj för en ytlig betraktare (som jag!).

    Så jag tycker vi kan lägga ner ängsligheten. Inte bygga så snäva ramar kring det vi ändå inte kan påverka, för det är bortkastat. Och ge alla möjligheter kring det vi kan påverka.

    Men jag ändå tror inte riktigt på att kompisars värderingar generellt är mäktigare än föräldrars…. Jag tror bara vi tar inspiration där den erbjuds. Mina föräldrars värderingar har haft en större inverkan på mig än några andra vänners jag kan komma på. Men det var ju för att mina föräldrar var värda att lyssna på. Mitt val, inte deras. Men man blir liksom inte ”förstörd” av värderingar. De kan läras om vid behov.

    Å andra sidan är ju genetiken ÄNNU mer föräldrarnas fel! Förutom det enkla faktum att man gjort valet att ta in den nya människan i världen, det om nåt medför ett ansvar… man kommer inte undan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: