Deckare – vad gör de med läsaren?

Jag är väldigt förtjust i deckare.

För att vara lite analytisk handlar det givetvis om diskbänksrealismens oheliga äktenskap med ”de stora frågorna” liv, död, gott och ont. Och att lägga pussel är en trevlig bonus för då får man känna sig clever.

Förmodligen är det trots dessa förklaringar lika kraftfullt och irrationellt som att jag är tokig i fyrverkerier bara-för-att. Inget om skotträdda hundar och barn, inget om tungmetaller i miljön eller bortsprängda kroppsdelar. Bara-för-att.

Men på sistone har det slagit mig hur stor del av vår kulturkonsumtion som handlar om människor som brukar våld på andra människor.

Ganska ofta förekommer  ”män alltid är kraftfulla men inte alltid goda, medan kvinnor alltid är goda men inte alltid kraftfulla”-fördomar i deckare. En kvinna som gör något ont är inte frisk, alternativt okvinnlig. Min egen fördom är föga förvånande, att mental styrka ELLER mänsklig godhet inte över huvud taget korrelerar med kön, om man går något djupare än en inlärd förväntanseffekt.

Men egentligen är det här mycket större, vi ägnar timmar efter timmar åt något där människor är uppdelade i offer och förövare som om det vore den normala ordningen.

Som feminist har jag blivit uppmärksam på den där ”men inte ska du gå hem själv?”-attityden eller ”Nu hade du tur att jag inte var en våldtäktsman”-klyschan som validerar kvinnlig rädsla. Men sen ser jag påhittad tv-underhållning där människor springer för sina liv och gömmer sig i nedsläckta lagerlokaler för vansinniga mördare utan att ifrågasätta. Hur friskt är det?

Att det blivit så skulle kunna vara för att hjärnan känner sig sysselsatt  medan vi arbetar med att försöka göra det obegripliga begripligt. Det finns en pay-off i slutet, mördaren dör eller blir straffad. Livet är så nära rationellt och rättvist vi förmår. Byssan lull. Man blir bra på det man tränar på. Det sägs ta 10 000 timmar ungefär.
Blir läsaren/tittaren på detta sättet bra på att vara rädd med de rädda, eller bra på att förgäves förvänta sig rättvisa?

Konfliktfria historier är något av det tråkigaste som finns, de är narrativa mardrömmar, så det är inte något att förespråka. Men det är störande att så stor del av vår tid mentalt upptas av kampen att skada andra människor. En ganska betydande del av den övriga tiden upptas av kampen att tillskansa sig själv och de sina en liten större del av en fiktiv kaka på andra människors bekostnad. Det lämnar ganska liten tid till att faktiskt lämna världen som en bättre plats än man fann den.

Men det är mer än så.

Jag identifierar mig inte bara med deckaren som kartlägger nån annans liv, utan ännu mer den vars liv blir kartlagt. Om jag upphörde att existera från ett ögonblick till nästa, vilka spår har jag då satt? Vilka övervakningskameror har jag fastnat på? Vilka digitala loggar? Vilka konflikter kan övertolkas, vilka förenklingar skulle göras och vilka förhastade slutsatser skulle dras?

Nån gång kan det vara vettigt att reflektera över det moderna samhällets övervakning, och konsekvenserna av sina handlingar, vad man ”köper” av integritetskränkning för att få vad man vill ha, men inte jämt.

 Så i alla mina deckaridéer är jag den som blir mördad. Egotrippat.
Och det blir det väl inte nån bok på.

22 december, 2011. anonymitet, böcker, brott, feminism, Humanism, integritet, Internet, konst, Krönika, Kultur, mening, ondska, Piratpartiet, Samhälle, Uncategorized, våldtäkt.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: