Monogasm, om och om igen

Okej jag erkänner att Set i rubriken var en felskrivning. Men jag gillar den.

Hittade en blogguppmaning:

Vecka 6: V.5 – Seriell monogami.

Ja. Jo. Kanske lite pinsamt men ja. Det finns ex därute. Några av dem på sociala medier. Fast mer i egenskap av roliga bekanta, jag har inte varit så engagerad i deras känsloliv. Hoppas att de har det bra.

Mitt hjärta hade fått en del uppvärmning åtminstone, innan B4ckst4b, mannen i mitt liv, han som jag avlat pysslingar med. Vi har varit ihop i ett decennium och jag förväntar mig att bli gammal med honom i vår gula lekstuga. Skulle det inte bli så, så löser det sig på nåt annat sätt. Vår relation skulle för den sakens skull inte vara ett misslyckande, bara… inte så länge som jag trodde.

Livslång monogami är inte min grej utifrån att det är låst, fixt och färdigt, med låg dynamik och beredskap för oförutsatta händelser och förändringar. Det finns också ett element av konservatism, och av en negativ inställning till sex för nöjes skull kopplad till det.

Polygami (eller kanske snarare polyamori) skulle väl kunna vara ett alternativ under andra omständigheter, men nu är jag ju upptagen med den monogama relation jag är i. Jag tror inte att polyamori skulle kosta mig särskilt mycket, jag är till exempel inte särskilt svartsjuk, men jag tror inte heller det skulle ge mig så mycket. Det räcker. Jag saknar ingenting.

Det finns en frihet i att det här begreppet finns. För att det behövt definieras, eftersom det innebär att det finns andra sätt att göra saker på. Mångfald.

Definitioner. Av sig själv. Av sin relation. Det kan störa mig att det antingen ska definieras så in i glödheta, eller inte alls. Relationsanarkin där det verkar som att man inte får ha några förväntningar alls på varandra. Eller superdefinierade rättigheter och skyldigheter, med kontrakt av olika slag. Och det gäller både en del talespersoner för polyamori och de där seriemonogama, såna där… ni vet… med vigselakt. Som vi.

Förväntningar…. Jo, det har nog hänt att jag inlett relationer med förväntningen att det inte är livslångt. Inte uteslutet, men inte det mest sannolika. Jag har varit mer fokuserad på att lära känna någon och, ehem, ha en älskare. Det kanske var dumt. Det kanske hade varit jättehäftigt att träffa mannen i sitt liv varje gång i sin ungdom.  Men mina kriterier för ena sortens relation, och för andra sortens relation var inte så otroligt olika, så det ena kunde utvecklas till det andra. Men det var innan den digitala revolutionens dagar, så spionerikonceptet var mig främmande. Jag har inte varit med om att behöva stuva om en partner till ett ex på facebook.

Jag minns att jag frågade mig själv innan vi vågade försöka få barn ihop om min man skulle vara tillräckligt bra att vara skild ifrån. Har man inte barn (eller nåt annat stort gemensamt) ihop kan exen försvinna in i dimmorna, men med barn sitter de kvar i ens liv oavsett om man vill eller inte. Inte för att sannolikheten var särskilt hög, men ändå en möjlighet tillräckligt stor för att överväga. Nu är det ju iofs så att de egenskaper som gör att att min man förmodligen skulle bli en dräglig exman också innebär att det är svårt att hamna i en situation där vi skulle behöva skilja oss över huvud taget. Han är provocerande vettig.

Förväntningar växer under en relation. Jag menar inte bara växer som i ökar utan också som i mognar. Slipas. Finjusteras. Och det är det som jag uppskattar med att seriell monogami är den rådande normen. Det gör det möjligt att förändra förutsättningarna. Man kan utvecklas ihop. Eller isär. Man kan testa tills det blir rätt.

Och jag tycker att det ändå ger en ett språk att tala om ens förväntningar på varandra med varandra. Är vi kk, är vi ihop, är vi varandras stora kärlek… fast lite i taget och om och om igen. Det blir lite mindre binärt. Då kan man finnas där för varandra, men det går att åtgjärda om det är fel.

 

Uppdatering:

Ett stycke försvann första gången jag publicerade.  Det jag uppskattar med att seriell monogami är den rådande normen är att den inte går på kant med de som bryter mot normen. Man kan leva som livs-monogam i ett samhälle av seriemonogama, och jag hoppas att man kan, med mindre åtgärder åtminstone, att de som vill kan leva polyamoröst.

1 februari, 2012. Uncategorized.

3 kommentarer

  1. Lantis i stan replied:

    Idag är det du som skriver för mig och trycker på alla mina knappar🙂 Härligt inlägg!!!
    Jag och en vän (som också är singel och dejtar lite grand) skämtar varje gång vi ses om detta.
    Vårt stående uttryck är
    ”Har ni bestämt hur många gånger ni ska ses?”
    Och så asgarvar vi.
    För det är ju så det är.
    Man kan inte bestämma hur många gånger man ska ses. Bara om det var bra sist man sågs. Och om man vill ses igen. Och så hoppas man det är ömsesidigt. Det finns inga garantier. Och det är rätt skönt. för det ger en skärpa och vilja att verkligen vara sitt bästa jag.

    Kanske är det när den här känslan/övertygelsen försvinner som det inte fungerar längre. Jag vet inte. Men jag tror att det kan ha varit så för mig. Jag undrade inte längre hur länge jag skulle få dela mitt ex liv. reflekterande inte ens över det. Hade inte gjort det på flera år. Och då tog det slut.

    • Drama Online replied:

      Vad roligt att det kändes relevant.

      Jag tror det ligger MYCKET i det du skriver. Jag hoppas att man jobbar mer för att ta hand om relationen och vara snälla mot varann just för att man inte är låsta vid varann och tar varann för givna.

      För vissa kanske det skulle kunna vara tvärtom förstås. Att eftersom det här är nån som man får stå ut med, så gäller det att inte göra den relationen olidlig. Men alla är inte så strategiska.

      Jag är inne i hus-o-barn-rejset och förlitar mig ganska mycket på att min man finns där. Kanske inte för livet, vem vet, men just nu.

      Skulle han vilja skiljas i morgon så är det hans rätt, men det är bara början på en process i att trassla ut våra gemensamma åtaganden.

      Iofs, att vara kärlekspartner upphör väl ögonblickligen, det där ha roligt, umgås, och vara varandras förtrogna, men barnen, banken, bostaden… Det tar tid.

      Vigsellöftena är ganska finurligt formulerade:
      ”Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt”.
      Jag vill. Inget om om man kan. Inget om om man vill samma sak om 15 år. Så jag tycker inte en skilsmässa måste vara ett brutet löfte heller, även om det orsaken kan vara det.

  2. V. 5 – Seriell monogami « Vecka 6 replied:

    […] Agnes undrar om det är skillnad på poly och mono i de här frågorna Deadramaonline bloggade också! T-Anna har också skrivit Share this:TwitterFacebookGillaGillaBli först att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: