Pension en klassfråga: sjuk och fattig eller rik och frisk?

Reinfelt tyckte nåt om att jobba till 75. Att vi behöver det.
Jag har jobbat i tio år, så det är väl tillbaka på noll då.🙂

Jag kan lika gärna vara ärlig, det här inlägget har inget budskap, ingen tes, ingen facit. Jag skulle iofs kunna tänka mig en successiv ökning av tidpunkten för senaste pension.

Min pappa är i det spannet, över 65. Han jobbade lite extra ett tag efter 65, men inte nu längre. Jag skulle också kunna tänka mig att trappa ner när det är min tur. Göra övergången mindre radikal. Min jobbarkompis också. Hon har driv och idéer och vana att driva företag så hon skulle kunna byta spår.

Mamma jobbar fortfarande. I ett slitigt jobb. Har jobbat sen hon var 16. Hon erbjöd sig glatt att byta med Reinfelt i så fall.

Är befolkningsbomben verklig?  Jan och Alva Myrdal varnade för den redan vid tidigt nittonhundratal. Åldrande befolkning osv. Jag såg en länk om att andelen som blir försörjda håller sig relativt konstant, men jag kan inte hitta den igen. Annoying. Ni får nöja er med denna, som inte är riktigt lika relevant.

Är BlondinBella verklig?

Hon vill jobba. Såklart. Det ville jag med när jag var så ung. Jag kunde inte heller tänka mig att inte vilja arbeta. Jag lärde mig att jag inte behöver mitt arbete för att ha ett värde först när jag var mammaledig.

Det väckte ett minne:

Inför valet  (-98?) talade vänsterpartiet i Kalmars kårhus. En student frågade:

”Det här med 6 timmars arbetsdag, jag som är nyanställd vill ju ut och jobba — VILL NI GÖRA MIG TILL DAGDRIVARE?!”

För det blir man tydligen av 30 timmars arbetsvecka. De tog inte chansen att förklara att deras idé är att det skulle öka hennes chanser att inte behöva vara dagdrivare i form av arbetslös genom att ”dela på jobben”. Det behövs fyra att göra jobbet som gjorts av tre, vilket släpper in fler grupper.
De avfärdade henne bara med att ingen skulle hindra henne att jobba över.

Det jag tänker på är hur det här med pensionsålder vid 75 skulle slå. Till och med på frivillig basis. De som slitits ut av fysiskt krävande jobb, och som – let’s face it – ofta redan har rätt ont om inkomst att basera sin pension på, kan drösa ihop vid 65. Eller tidigare ändå.

Medan kontorsråttor kan fortsätta tjäna in flis, och så ökar klyftorna.

Egentligen borde de jobb som sliter  ge extra deg inte mindre. En utslitningsbonus. Om man tänker rättvist, snarare än marknandsekonomiskt.

Jag har en invändning till mot BlondinBellas inställning: Hur många tidningsimperier behöver vi?

Alla vill kan och bör inte välja att starta eget eller hitta drömjobb. Vi behöver alla de som tar jobb som är slitiga eller mindre utmanande eller mindre åtråvärda. För många räcker det med dräglig lön, drägliga arbetsförhållanden, drägliga jobbarkompisar och att ha gjort sin plikt. De växer kanske inte primärt på jobbet, utan i familjen eller på fritiden.

Det där med att ha gjort sin plikt är kritiskt för mig. Antingen ser vi det som att jobbet är poängen med livet och det förväntas man hålla på med tills man inte klarar av det längre, då man ska sorteras bort, och om man inte finner mening i det så är man fel och misslyckad. Eller så ser vi det som att man gjort sin plikt, är färdig och har förtjänat fritid.

För att återvända till de ökande klyftorna.

Sebastian Carlsson, Reinfelts pressekreterare avfärdade tydligen det hela i Kaliber i P1 med att om man tar bort den lägsta tiondelen och den högsta tiondelen och den lägsta tiondelen så har klyftorna inte ökat ”så mycket”.

Det ser jag som ett erkännande i tre steg:

  1. För ytterligheterna så har klyftorna ökat ”mycket”.
  2. För de i mitten så har klyftorna ökat ”bara lite”.
  3. …Och det är okej med Moderaterna.

Det beror inte på moderat ondska eller något sånt, bara att deras politik generellt sett bygger på en bild av att det primärt är pengar som motiverar människor. De på toppen ska hållas glada och nöjda och investera med förhoppningen om att tjäna ännu mera och konsumera och sysselsätta lagren under. Medan de på botten ska motiveras att ta sig därifrån genom att ha det ganska suggigt där nere, och på vägen arbeta och skapa mer välstånd som kan återinvesteras.

De tror uppriktigt att det är det enda som fungerar som motivation och höjdskillnaden i trappstegen är det som skapar motivationen. Om alla har det lika bra skulle då ingen sträva någonstans. Tror de.

Jag delar inte deras bild, jag tror att vi inte lägger alla äggen i samma korg genom att sprida välståndet till fler av lagren och att vi dessutom har det bättre under tiden. Ja, och att, utöver det akuta behovet, det första trappsteget, så är pengar en ganska dålig motivator.

Det här att facken och regeringen också är överens om att ”göra det permanent”, (möjligheten för företag att gå ner i tid och därmed i lön) är också i linje med det att klyftor är en  bra grej. Jag är mycket skeptisk tills jag fått höra specifikt vilka kriterier som ska göra att det inte blir en Italien-situation när det överutnyttjas i låglönebranscher och oavsett konjunktur.

15 februari, 2012. Alliansen, äldrevård, jämlikhet, jobb, Nyheter, politik, Samhälle, Uncategorized.

Kommentera

Be the first to comment!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: