A Song of Ice and Fire – en feministisk analys.

Jag läst A Song of Ice and Fire av George R R Martin. Det är fantasy. Maktkamp och drakar. Författaren är påtagligt förtjust i att bryta mot genrens konventioner, vilket ibland gör upplevelsen störande. Den ligger till grund för TV-serien ”Game of thrones”.
I mycket fantasy är kvinnorna inte med. Inte bara att de inte är huvudpersoner, inte krigarna, de är ofta bara osynliga. De är mördade, försvunna, långt borta eller övernaturliga i den mån de alls nämns.
I annan fantasy är de med, men platta och tråkiga. Moderskarikatyrer eller kärleksintressen men nästan alltid… Dumma. I kontrast mot hjälten.

I den trilogin som definierade genren, Lord of the Rings, är kvinnorna antingen frånvarande eller idealiserade intill olidlighetens gräns. Eowyn är den enda som berör mig alls. Den är som skrivet av någon som ”älskar kvinnor” (i allmänhet betyder det någon som relaterar till kvinnor inte som verkliga personer utan som ett homogent fenomen).

I Harry Potter-serien är kvinnorna med och de har kompetens och karaktär, och förekommer både som onda och goda liksom männen. Det är en riktigt bra början. (Jag kan knappt vänta med att läsa dem för mina barn.) Men hela världen är heteronormativ, och problematisering av kön och sex är förhållandevis osynliggjort.

I ASoIaF  är kvinnorna med. De här böckerna är långt ifrån en feministisk utopi.

De lever i en gravt sexistisk värld, ett feodalt samhälle där  förutsättningarna man fötts under är den absolut viktigaste faktorn för vad man kan uppnå i livet, och det gäller både män och kvinnor.
De begränsas av sin könstillhörighet, men det är möjligt att övervinna dessa begränsningar. Trots starka förväntningar så är världen inte statisk. Det går att byta plats i tillvaron. Kvinnorna lever under hot om våldtäkt och hot om slutshaming och sexuell stigmatisering; men de kämpar emot. (Ping fantasy som extrapolering av verkligheten! ;-))

De gör det på alla nivåer. Drottningar likväl som horor. Klass är viktigt: överklasskvinnorna värderas efter kyskhet. En drottning som pöbeln sett naken kan inte vara drottning.

Underklassens kvinnor behandlas som om de är till för sex och inget mer. De är stämningsförhöjande rekvisita på bordeller och värdshus.

Det är gott om sköldmör och krigarinnor, som utmanar könsnormen från kvinnligt till manligt: till exempel Osha, Kasha, Ygritte, Brienne och Arya.

Kvinnor som regerar är oftast inte formellt erkänt, men förekommer ändå påtagligt ofta (Daenerys, Cersei).

Däremot är det ont om män i traditionella kvinnoroller, förutom möjligtvis förekomsten av manliga prostituerade. Jag tycker det känns som ett tecken på att fantasy säger så mycket mer om tiden den är skriven under än om tillvaron den föreställer. Vi har ganska lätt att acceptera kvinnor i snickarbyxor, men ganska svårt för män i puffärmar.
HBTQ-politiskt har man förutom nämnda manliga horor också massor av kastrater, en enstaka hermafrodit, och gott om tjejer i killkläder (iofs främst av funktionella skäl). En homosexuell kärlekshistoria som fått utökad betydelse i TV-serien, är av oklara skäl ständigt antydd men aldrig uttalad i böckerna.

Jag reagerade för övrigt otroligt negativt  vid två händelser. Det ena är när en man upprepade gånger har sex med sin sin nyblivna hustru mot hennes vilja, och hon skriker, ”och inte alltid av smärta”, enligt en förnumstig författarkommentar som inte utvecklas. Enligt min definition skulle det röra sig om våldtäkter eller sexuella övergrepp, men inte enligt normerna och lagarna i det samhälle karaktärerna befinner sig. Jag kan inte hjälpa att jag kopplar ihop det med resonemang om  ”corrective rape”, och ”du har bara fått för lite kuk”.

Jag tvivlar inte på att det kan uppstå känslor av sexuell respons i en övergreppssituation. Och kanske är det ett sätt att engagera läsaren också i det negativa som händer karaktärerna. Dessutom är det alltid riskabelt att analysera författaren utifrån verket, författare är alla karaktärer och ingen, och kan lika gärna stå bakom som stå mot en handling eller ett uttalande som beskrivs.

Men efter några böcker är det dags igen; en kvinna säger nej och hotar med våld, men bara de ”kommer igång” så njuter hon som bara den. Efter akten avslöjas det för läsaren att paret är älskare sen förut, som om det då självklart var helt i sin ordning. Sånt där spär på hela den Harlequin-romanska ”hennes läppar sa nej men hennes ögon sa ja”-grejen.

En spännande manlig karaktär är Tyrion Lannister som beskrivs som intelligent, verbal, olycklig, ful, och hedonistisk. Han ligger nära oss själva,vårt nutida tankesätt, vår längtan efter bekräftelse och erkännande av prestationer, och han tar i de flesta situationer avstånd från våldtäkter, men inte prostitution, och brottas med gränsen där emellan i sin kontext.

Det är på det hela taget en väldig massa hot om sexuellt våld i hela romansviten. Det används ofta för att hålla kvinnor passiva och underordnade. Kanske påverkas man av att läsa det gång, på gång på gång. Bygger upp en tolerans. Men kanske, kanske kan man reflektera över sin egen verklighet och istället be verklighetens sexister fara ”beyond the great wall”.

 

Tidager bloggat: Tronspelet.

4 september, 2012. Uncategorized.

7 kommentarer

  1. Johanna Julén replied:

    Jag skulle säga att lagarna i den där världen inte är skapade för alla människors bästa, utan för att bara upprätthålla de maktstrukturer som finns. Och människor som utnyttjar kommer alltid att finnas. När det gäller Daenerys säger hon inte ifrån, för det förväntas av henne att hon inte ska göra det. Och Drogo är väl uppfostrad så som han är, så det är svårt att skriva det hela på ett annat sätt, utan att det blir dåligt med trovärdigheten. Man måste inte tycka att det är rätt för att det är så det antagligen skulle gå till under de omständigheterna.

    När det gäller de senare böckerna har jag inte läst dem än…

    • Drama Online replied:

      Det är inte så mycket vad som händer eller hur de agerar som hur det beskrivs som stör mig.

      • Johanna Julén replied:

        Jag får nog läsa vidare och se om jag håller med eller ej. För min del känns det ofta som en djupdykning i människornas onda sidor, och det fascinerar, av någon anledning… Det har inte känts som att författaren romantiserat det för mig, mer som att det bara skrivs rakt upp och ner, men jag kanske missar en del nyanser…

      • Drama Online replied:

        Fast nu blir ungefär som att jag tycker det är sexistisk skit och så är det ju inte. Jag tycker i själva verket att böckerna problematiserar skeva maktförhållanden på ett mycket starkt sätt, både ur klassperspektiv och könsperspektiv. Men just när beskrivningen av Danys och Drogos inomäktenskapliga vad-det-nu-är och hela kapitlet avslutas med ett slentrianmässigt ”hon skrek, och inte alltid av smärta” så tycker jag att man som läsare lämnas med en förövares syn på de utsatta. Som i de vill det egentligen. Detta hennes fysiska gensvar skildras inte inifrån med hennes reaktion eller tankar kring det, utan bara som ett facit från författaren. Det är en enda rad bland tusentals, så det är klart att det är en bagatell, men det stod ut för mig.

      • Vidde replied:

        Jag kan hålla med om att bristen på ingående beskrivningar av folks känslor stör mig en del här och var, och där hade det kunnat vara på sin plats, det har du rätt i.

      • Drama Online replied:

        ….och tänk du har fyra böcker kvar. *Grön av avund*.

      • Vidde replied:

        hehe, du tänker så! Nu blev jag glad att jag ligger efter igen! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback URI

%d bloggare gillar detta: