Lussetågen. Oh the drama.
Jag gillar inte luciatåg. Stress och måsten och sällan givande för nån. (A non-optional social convention)
Mina söner har alltid varit stjärngossar.
I år vill Morris vara pepparkaka.
Det får han.
Under dessa år som vi haft förskolebarn så har det varit ett par olika lussetågsrelaterade mediadiskussioner.
– Det var fotoförbud. Inte för att det blev så stökigt och ofokuserat när alla ska ta bilder, utan för att det finns barn med skyddad identitet i tågen. Vilket fick rasistiska grupper att uppmana till fotografering för att lokalisera illegala invandrare.(vilket btw inte är samma sak)
– Det var frågan om manlig lucia.
– En lucia eller alla som vill?
– Och nu i år: #pepparkaksgate. Det låter lite konstigt. Att skolbarn inte får vara pepparkaka för att ”nån” kan ta illa upp. Lite som en efterhandskonstruktion. Det handlar eventuellt snarare om den utrotningshotade stjärngossen än om eventuell rasistisk ängslighet. Pedagogen hade uppenbarligen gjort ett visst urval av sånger vilket ju pedagoger gör. Varje år.
Men nog kan barn vara pepparkakor ändå. Tänker jag. Om man vill. Fast den kreativa ambitionen är att kostym ska stämma med musiken.
(Uppföljning: missförstånd)
Man skulle så klart kunna grotta ner sig i exakt hur traditionella pepparkakor är i tågen, förankra tidsepok osv, eller så lyssnar man på barnen.
Och släpper in killlucior, pepparkakor, tomtar, döden , stormtroopers och lokförare vid behov. Traditioner måste stötas och blöta för att ha ett värde.
Min slutsats är alltjämt att luciatåg tar fram det sämsta i den mänskliga naturen.
Drama Online 