…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

Annonser

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Tronspelet

Game of thrones: Stereotyp fantasy – DN. Sexistisk.

Jag blir ju tvungen att läsa de här böckerna.

De tilldrar sig i en fantasy-värld, en tillskruvat mustig version av medeltid.

Det finns en oerhört fånig scen i den serien. Bordellägaren håller en lång monolog om sitt icke-kärleksliv medan han instruerar/tränar sina anställda (dvs de har sex med varann).

Det är så konstruerat, tillrättalagt, sexistiskt och otroligt, ett riktigt tillfälle för skämskudden, utifrån både författare och regissör och skådespelare. Allt i fiktionen måste inte vara troligt, men trovärdigt utifrån de konstruerade premisserna. Jag tror inte på det, att horor tränar på varann med utstuderade pornografiska scener, inte ens inom den där underliga världen.

Om man pratar kvinnoroller i stort, så är det ju gott om kvinnor som leder i serien, modiga, och handlingskraftiga. Men de har i de flesta fall kommit i den positionen genom giftermål eller släktskap. Eller så leder de inte utan manipulerar de som leder. Det är den kvinnorollen som uppstår i en sexistisk värld, och det tror jag på.

Visst är en helt sexistisk värld tröttsam, kvinnornas ständiga fullständiga identifiering med sitt kön speciellt tröttsam. En gång fick en av mina vänner, en Tolkien-kännare, frågan om varfär det är så få kvinnor i Sagan om ringen. Han svarade att den ”inte handlar om kärlek”, utan att inse vilket mansnormativt perspektiv han gav uttryck för.

 

Men att läsa utopier är inget kul i alla fall. Det sega geggiga spännande mellan utopier och dystopier är det som talar till mig. Karaktärer i mycket fantasy är lite yxiga. Så länge inte plotten är stereotyp så måste det inte vara ett problem. Roliga, spännande, läskiga, rörande historier. That’s what it’s about.

Jag lär i alla fall suga i mig alla avsnitt som görs. Påkostad fantasy är ett uppdämt behov hos mig, det är långt ifrån stillat.

 

25 april, 2012. böcker, TV, Uncategorized. 6 kommentarer.

Smärtlindring vs. ozonlagret. Och prinsessan Viktoria.

Förbjuda lustgas vid förlossning?

Jag är skeptisk.

För det första tror jag inte just lustgasen är så stor del av miljöhotet. Tycker att man bör begränsa en massa resande innan vi begränsar smärtlindring. Jag uppskattar  att organisationer vidtar åtgärder mot miljöhot givetvis, men det handlar faktiskt om ifall det finns smärtlindrande altenativ, nåt med mer vetenskapligt bevisad effekt än livmodersromantik, tack.

Min första förlossning blev jag fullständigt hög på lustgas och meddelade att jag ”kommit på hemligheten med konsten”. Den slutade med epidural och snitt och var jättefin.

Min andra stängde de av lustgasen nästan direkt, så jag fick bara syrgas. Det jag gillar med lustgas är att det verkar så lyhört, i brist på bättre ord. Det går att justera efter behov, och effekten försvinner på sekunder. Och att det verkar som ett mindre ingrepp än epiduralbedövning. För de som vill ”tro på sin kropp och följa med i vågorna”. Nu blir jag personlig, men jag grät och bad om smärtlindring för att inte förlora förståndet.  När kroppen/Gud/naturen tagit över och jag ”följt med i vågorna” så fanns  ingen kontroll, inget förstånd kvar, och inte minst hade jag haft väldigt, väldigt ont. I onödan.

För det andra är det än en gång det där med tyckandet om kvinnors kroppar.

Inte bara utseendefixering, själv är jag lindrigt drabbad av just det, inte ätstörd, hårig där jag känner för det, sminkad när jag känner för det: Jag kör ganska mycket klyschan av killars inställning till utseende, om jag ska på fest ställer jag mig framför spegeln, suger in magen, kisar och intalar mig att jag är the bomb. Sen glömmer jag det resten av kvällen.

Men det tycks som om väldigt intima privata frågor om just kvinnors sexualitet och reproduktion alltid ska ringas in av åsikter och förbud. Det räcker inte att det går att göra och folk mår bra av det. Som IVF. Och abort. Och mjölkersättning. Och smärtlindring. Istället ska det förtjänas, med dygd och lidande. Bara för fina flickor.

Jag har tänkt att problemet med monarkin inte är patriarkalt. Med könsneutral tronföljd, så handlar det mer om att myndighetsutövning (om än kraftigt begränsad) och ämbete ärvs, oavsett lämplighet. Odemokratiskt. Finare blod mot mudbloods. Dålig princip (Jag lovar dock ingen revolution).

Men jag har tänkt på det där. Jag vet visserligen att kungafamiljen inte vill bli räddade av slumpmässiga tyckare. Men jag tycker ändå det är en en usel deal. Dels att behöva representera en massa saker, utan att faktiskt få använda det inflytandet till nåt vettigt, de får inte tycka eller göra något alls, (eller åtminstone också det kraftigt begränsat).

Sen är det också det där tvånget att reproducera. ”Den födande kvinnokroppen omgiven av nationens väktare.” Det är lite läskigt. Även om Europas kungahus moderniseras mer och mer, för att på ett logiskt sätt hantera möjliga bonusfamiljer och dylikt så undrar jag över dess möjligheter att ta in homosexuell familjebildning, adoption, handikapp, ofrivillig barnlöshet eller frivillig barnlöshet.

Men vad vet jag. Kanske det går att ställa sig utanför normerna. Kanske Estelle blir lesbisk eller adopterar svart bäbis. För Sverige i Tiden.

7 april, 2012. barn, föräldraskap, Förlossning, Kultur. Lämna en kommentar.

5 saker som får män att hata kvinnor? (Varav ungefär 6 verkar vara bröst)

Den här länken fick mig att skratta högt flera gånger. 5 ways modern men are trained to hate women. Läs gärna.

Jag håller inte med om allt, och jag tror inte alla killar om de här attityderna, heller, och inte hela tiden. Det vore en skittaskig generalisering. Vi har inte drunknat i det, men det finns ett strömdrag åt det här hållet, som uppstår när många killar samverkar, som jag kände igen.

Jag vet att det där ”kvinnor straffas alltid om vi inte är snygga” (i för snygghet ovidkommande sammanhang) inte känns så särdeles svenskt. (#4 i listan.)  Jag vet inte om det är blygsamma Luther eller det är det naturliga svenska sjuttiotalet som skyddat oss. Men just det där måste vara tillfixad hela tiden känner jag mindre igen. Å andra sidan har jag kanske inte stuckit ut tillräckligt för det. Jag har på kort tid läst två fabulöst vackra vänner påpeka att de aldrig straffats för att de är för fula. Nä. Konstigt, då.:-D

Nog tror jag att det finns en liten skillnad mellan reaktionerna på mäns och kvinnors utseende, hela #hairriot tyder ju på det. Dessutom tror jag det verkar hårdare för dem som är femton, tjugo år yngre än jag, och jag gissar att det är hårdare polariserat i amerikansk kultur. Men här och nu, inte alls så framträdande som det framställs i artikeln. (Jag tycker faktiskt inte rakning är den viktigaste feministiska frågan heller…)

En sak jag var tvungen att garva åt (under punkt #1, We feel powerless) var:

”When she went to the stables, she wore faded sandsilk pants and woven grass sandals. Her small breasts moved freely beneath a painted Dothraki vest …”

That’s written from the woman’s point of view. Yes, when a male writes a female, he assumes that she spends every moment thinking about the size of her breasts and what they are doing.

Tuttar alltså. Sorry, jag vill egentligen inte spräcka den vackra idén, men nej. Tuttar, till vardags, är lite som ett skulderblad eller navel eller nån annan kroppsdel täckt av kläder. Eller varför inte: det är lite som ditt bröst. Det manliga bröstet. Bröstvårta. Muskel. Fettdepå. Det hindrar inte att vi själva också kan tycka de är fina, känsliga och mjuka och gärna blir smekta vid rätt tillfälle och av rätt person, ungefär som andra mjuka kroppsdelar som sällan ser solens ljus.

Det hindrar inte att jag misstänker att just den passagen kanske primärt är skriven för en läsare som tänder på bröst, snarare än för att få en kvinnlig läsare att känna igen sig. Möjligheterna till missförstånd är oändliga.

Av punkt ”#5. We Were Told That Society Owed Us a Hot Girl” fick jag inte bara ett skratt, utan även en insikt. Det där har jag sett, då och då. En del killar verkar känna så. Man skulle kunna kalla det Saade-effekten. Kränkt, kan man bli när tjejer går och kärar ner sig i vem de vill, och inte alls i en själv, trots alla ens stordåd.

Det är objektifiering i en mycket ren form. Bli nu inte rädd för att jag skrev objektifiering, det betyder inte att man är gruppvåldtäktsman och slavhandlare, bara att man fallerat att ta hänsyn till den här människans autonoma karaktär. Att en man ”förtjänat” en kvinna är ett feltänk som slänger in sitt fula huvud  i så många sammanhang, som en hydra. I berättartekniken av allt från tecknade serier, sagor, Disney-filmer, romcoms, action och äventyr. I föraktet för s.k. ”drinkluder”. I goda råd om kärlek, vänner emellan. I mobboffers revanschberättelser.

Men verkligheten fungerar inte så. Livet är inte rättvist. Allt har inte en mening. Det är kaos, alldeles fantastiskt, fruktansvärt kaos.

28 mars, 2012. feminism, jämlikhet, Kultur, Samhälle, sex, Uncategorized. 6 kommentarer.

Vem är värd för ditt party?

Jag är inte mycket för hyfs, etikett och tradition och fint sätt. Jag är inte mycket för att saker ska vara på ett visst sätt eller folk ska göra saker bara för att. Seder och sånt kan ifrågasättas och utvecklas. Jag är däremot mycket för hänsyn. Omtanke. Det är ju ofta det som är poängen.

Tänk dig att en främling bygger ett stort hus nära dig. Det är stort och vackert. Han anställer. Han håller små tillställningar. Dina grannar börjar gå dit. Du går dit ibland. Det är vackert och fridfullt, du trivs där. Du ger pengar till verksamheten.

Det är bara en sak som gnager. Du har faktiskt aldrig träffat värden, trots alla tillfällen. Du pratar med vänner och med killens tjänstefolk, och det är lite blandat. En del har aldrig sett honom, en del nån enstaka gång, en del känner honom väl och har hans mobilnummer men vägrar ge det till dig, de verkar tro att du redan har det. Du blir mer och mer säker på att det är nåt lurt. Du tror inte killen finns. Av de som säger att han finns verkar det vara fifty/fifty om de luras eller är lurade. Men det spelar ingen roll vad du säger. Huset står kvar, tjänstefolket är kvar, festerna fortsätter och folk går dit.

Du ska ha fest. Festlokalen i hans stora hus skulle vara perfekt för din fest. Så du ringer till killens tjänstefolk och bokar tid.

Men du vill inte att det ska talas om den här killen som du inte tror på under din fest. Synas, men inte höras, tack. Tjänstefolket menar att  de struntar i vad du tror om värdens existens, du är välkommen, MEN huset är bara till för hans vänner, och konventionen innefattar att han är bjuden. Du menar på att du ju betalt medlemsavgift i den föreningen så du borde få tillgång till lokalen och få bestämma själv under din fest. Låst läge.

Det är fullständigt berättigat att stå på torget och berätta att alla logiska tecken tyder på att killen inte finns och förorda att hans dyra hus görs om till sädesmagasin. Eller kommunal festlokal.

Det är en helt annan sak att hålla samma tal inifrån hans hus.

Jag bryr mig egentligen inte om att det är oartigt mot honom. Han fick väl visa sig då, om det är ett problem. Det finns en gräns när en naturlig klädsam blyghet gått över i sjuklig social fobi, och det KAN gälla den här killen.
Men det är lite taskigt mot hans polare och tjänstefolk. De tror på killen, han är viktig för dem. De har en poäng med vad som är meningen med huset. Föreningen du gått med i har nämligen ett syfte; den ÄR till för hans vänner, och inte dina fester. Liksom det kan bli svårt att övertala en lokal ornitologiförening att dika ut biologiskt unika våtmarker, eller att få den lokala SD-föreningen att bygga en moské.

Den goda nyheten är att om du har din fest nån annanstans, med nån annan som värd så försvinner problemet. Jag kan visserligen inte garantera att den ceremonimästaren inte tar upp seriefigurer eller spöken… Men syftet blir annorlunda.

Eller ha festen i den osynliga grannens hus, bjud på den, gilla läget. Låt anledningarna att du vill ha din fest i hans hus bli anledningar att bjuda in honom och låta folk prata om honom. Skönhet, tradition, symbolik…

Och med detta omständiga inlägg vill jag påpeka att man FÅR hålla och delta i kyrkliga ceremonier även om man inte är troende.

19 mars, 2012. Bröllop, etikett, fest, Gud, integritet, mening, trams, Uncategorized. 2 kommentarer.

Harry Potter-minoriteten

Det finns fem stolpsängar för pojkar i Harrys årskurs och elevhem på Hogwarts.

Det är sju årskurser, och om vi antar att storleken på hans klick är ungefär genomsnittlig så innebär det att skolan har ungefär 5 barn x 2 kön x 4 elevhem x 7 årskurser = 280 elever.

Det verkar som om upptagningsområdet är hela storbrittannien och att Hogwarts är den enda skolan för barn med magikunskaper och det är nära nog 100-procentigt de som väljer att studera där: ”Hufflepuff took all the rest”. Det talas om utländska skolor men inte konkurrerande.

Det är visserligen ett par ordentliga antagande men det verkar som om det skulle vara hela populationen häxor och trollkarlar mellan 11 år och 17 år.

Då skulle hela den magiska populationen i Storbrittannien bli nånstans i storleksordningen 3200 individer (baserat på en yxig medellivslängd av 80, ingen realistisk befolkningspyramid varken stående på bas eller topp).

Detta bör i så fall sättas i förhållande till 60 miljoner mugglare.

Det var bara det.

För en hemlig, och liten minoritet verkar de göra förhållandevis mycket väsen av sig.

26 februari, 2012. böcker, statistik, trams. Lämna en kommentar.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Deckare – vad gör de med läsaren?

Jag är väldigt förtjust i deckare.

För att vara lite analytisk handlar det givetvis om diskbänksrealismens oheliga äktenskap med ”de stora frågorna” liv, död, gott och ont. Och att lägga pussel är en trevlig bonus för då får man känna sig clever.

Förmodligen är det trots dessa förklaringar lika kraftfullt och irrationellt som att jag är tokig i fyrverkerier bara-för-att. Inget om skotträdda hundar och barn, inget om tungmetaller i miljön eller bortsprängda kroppsdelar. Bara-för-att.

Men på sistone har det slagit mig hur stor del av vår kulturkonsumtion som handlar om människor som brukar våld på andra människor.

Ganska ofta förekommer  ”män alltid är kraftfulla men inte alltid goda, medan kvinnor alltid är goda men inte alltid kraftfulla”-fördomar i deckare. En kvinna som gör något ont är inte frisk, alternativt okvinnlig. Min egen fördom är föga förvånande, att mental styrka ELLER mänsklig godhet inte över huvud taget korrelerar med kön, om man går något djupare än en inlärd förväntanseffekt.

Men egentligen är det här mycket större, vi ägnar timmar efter timmar åt något där människor är uppdelade i offer och förövare som om det vore den normala ordningen.

Som feminist har jag blivit uppmärksam på den där ”men inte ska du gå hem själv?”-attityden eller ”Nu hade du tur att jag inte var en våldtäktsman”-klyschan som validerar kvinnlig rädsla. Men sen ser jag påhittad tv-underhållning där människor springer för sina liv och gömmer sig i nedsläckta lagerlokaler för vansinniga mördare utan att ifrågasätta. Hur friskt är det?

Att det blivit så skulle kunna vara för att hjärnan känner sig sysselsatt  medan vi arbetar med att försöka göra det obegripliga begripligt. Det finns en pay-off i slutet, mördaren dör eller blir straffad. Livet är så nära rationellt och rättvist vi förmår. Byssan lull. Man blir bra på det man tränar på. Det sägs ta 10 000 timmar ungefär.
Blir läsaren/tittaren på detta sättet bra på att vara rädd med de rädda, eller bra på att förgäves förvänta sig rättvisa?

Konfliktfria historier är något av det tråkigaste som finns, de är narrativa mardrömmar, så det är inte något att förespråka. Men det är störande att så stor del av vår tid mentalt upptas av kampen att skada andra människor. En ganska betydande del av den övriga tiden upptas av kampen att tillskansa sig själv och de sina en liten större del av en fiktiv kaka på andra människors bekostnad. Det lämnar ganska liten tid till att faktiskt lämna världen som en bättre plats än man fann den.

Men det är mer än så.

Jag identifierar mig inte bara med deckaren som kartlägger nån annans liv, utan ännu mer den vars liv blir kartlagt. Om jag upphörde att existera från ett ögonblick till nästa, vilka spår har jag då satt? Vilka övervakningskameror har jag fastnat på? Vilka digitala loggar? Vilka konflikter kan övertolkas, vilka förenklingar skulle göras och vilka förhastade slutsatser skulle dras?

Nån gång kan det vara vettigt att reflektera över det moderna samhällets övervakning, och konsekvenserna av sina handlingar, vad man ”köper” av integritetskränkning för att få vad man vill ha, men inte jämt.

 Så i alla mina deckaridéer är jag den som blir mördad. Egotrippat.
Och det blir det väl inte nån bok på.

22 december, 2011. anonymitet, böcker, brott, feminism, Humanism, integritet, Internet, konst, Krönika, Kultur, mening, ondska, Piratpartiet, Samhälle, Uncategorized, våldtäkt. Lämna en kommentar.

År 2101… Vem gjorde nåt för tjejerna? Var det Gotland?

Region Skåne köper in vaccin mot livmoderhalscancer och ser till att börja vaccinera, fastän inte upphandlingen är klar. Region Skåne riskerar böter. Tusentals färre flickor riskerar livmoderhalscancer. Jag vill inte uppmuntra någon att bryta mot regler, men jag har i detta fall viss förståelse för att låta ändamålen helga medlen. För första gången riktigt stolt över min – eh –  ”charmiga” dialekt.

För övrigt känns det som att jag borde raljera över , harkel, Arkelsten, men det känns för lätt… enough rope… Men då så. ”Det nya arbetarpartiet” är klokare idag än igår, det kan man ju inte vara emot. Idéhistorisk upphovsrätt blir mest tröttsam och destruktiv.

Uppdatering:

1995, Uppsala tekniska högskola:

– Man borde spetta loss Skåne och låta det flyta över till Danmark!

– Du menar, som vi redan har gjort med Gotland?

My sweetest comeback ever.

Uppdatering:

HPV-vaccin förvandlar även dammråttor till guld, byter till vinterdäck på bilen och botar ofrivilligt singelskap. Kanske.

24 oktober, 2011. historia, nyheter, politik, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Nästa sida »