…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Har ni haft er ”Killing me softly”?

Har ni hittat en konstnär, en poet, låtskrivare, en författare som skrivit er upplevelse? Öppnat en lucka in i era tankar och känslor, krupit in och suttit där och lyssnat som en parasit och sen fäst det på pränt…?

Som å ena sidan gör en upprymd av den hissnande känslan av att ha hittat den ultimata frasen, sanningen, insikten, å andra sidan uppgiven. För att man själv känner sig lite… överflödig… som om det enda man kunde göra är att lägga ned sina verktyg och bli en lärjunge.

Här är min lista:

  1. Depeche Mode
  2. Lisa Ekdahl
  3. Lily Allen
  4. The Ark
  5. Lars Winnerbäck
  6. Melissa Horn
  7. Miss Li

Vilka är era?

Och finns det nån jag borde följa som jag inte hittat än?

21 augusti, 2011. konst, Kultur, Musik. 2 kommentarer.

”Tjejer vill ha skitstövlar.” Hur vet ni det?

Inspirerad av David Holman som kommenterade mitt senaste schlagerinlägg, tänker jag ta itu med en gigantisk myt.

Nej, vi vill inte ha skitstövlar. Jag menar det finns tjejer som tänder på nästan allt,  några skitstövel-tändare finns det säkert därute, men inte majoriteten av oss.

Så om MAN,  som den mysiga varma helylle-kille man är, hela tiden träffar på tjejer som hellre vill träffa skitstövlar, så är det kanske i själva verket en själv som tänder på avslag, och inte ”alla” tjejer? Connect-the-dots, liksom.

Några kvinnor om vad vi gillar:

”Kunnig, och ödmjuk. Om han inte var säker uttalade han sig inte, så han hade alltid rätt. Och så var han lite flirtig, det fanns en sexuell underton när vi skämtade.”

”Han stod hos en kompis och lagade bilen, och han var jättesnygg.”

”Det är inte alltid de killarna som är picture-perfect, det måste finnas något där, en glimt i ögat, som med ***** jag såg direkt att vi hade samma humor. Snuskig.”

”Han spelade gitarr. Och så var han kommunist.”

”Sjunga bra, gärna bas.”

”Jag gillar inte pojkar, jag gillar män. Mina kompisar säger ”Jaha är han stilig, eller” om killar vi går förbi på gatan för att jag gillar skickliga karaktärsskådespelare. De måste liksom ha ett ljus i ögonen.”

”Det började på jobbet, vi började skämta om sex, och sen… ja…”

”Jag träffade en jättetrevlig kille ikväll. Jag hoppas det leder till något mer. Ett hångel till i alla fall.”

”Det var fest och vi dansade. Jag var väl inte direkt drömsvärdottern, jag var ju äldre, men han valde mig, och så blev det.”

Några män om vad kvinnor vill ha:

”Man tittar dit, man tittar bort, man tittar dit och ler, man tittar bort och ser busig ut.”

”Nej. Man behöver bara agera sjukt självsäker.”

Det kanske är förmätet av mig, men min egen slutsats är att tjejer i allmänhet gillar killar som är kåta, glada och med blicken riktad på henne. Spännande nog ungefär samma saker som killar i allmänhet gillar hos tjejer.

Inte för att jag förnekar att vi i viss mån påverkas i vår uppfattning av andra… men inte tillräckligt för att det ska räcka med att bli ”popular” för att få ligga.

David reagerar på att det känns  demoraliserande att underkänna strävan efter belöning. Då kommer jag att anta en sak om David. Jag tänker anta att han inte varit på en klassåterträff.  Jag tror inte han upplevt att se ett antal självständiga vuxna individer regrediera tillbaka till samma sociala positioner som när de var en grupp tonåringar. ”Romy&Michelle” händer liksom bara på film. Man kan säkert få fatt i en lika snygg tjej som Jenny i 9A, men ytterst sällan just precis den Jenny.

Sex som belöning; ja, jag erkänner att det är betydligt lättare att få till det i ett småbarnshem om man lagt en halvtimme på att röja hemma eller betala räkningar. Krasst. Äckligt. Men det handlar inte om att dressera män som nån slags sexhundar, det handlar om att det är betydligt enklare att hitta lusten om det är rent och tryggt, och inte stressat med en massa saker som hänger över en. Det är väldigt få av oss som tar till Lysistrate-metoder av det enkla skälet att vi också vill ha sex. Även om män som kvinnor borde ha laglig rätt att ha sex av hur dåliga skäl som helst (med samtyckande vuxna) måste jag säga att sex som förhandlingsvara verkar i högsta grad omodernt och avtändande.

David kommenterar också ”Vi vill alla ha vad vi inte kan få”. Det är helt enkelt inte sant. Visst utvecklas våra ambitioner över tiden, när vi uppnått våra mål sätter vi nya, men väldigt sällan över det uppnåligas gräns. För vissa är ”gräset grönare på andra sidan staketet”, men många ”vet vad de har, men inte vad de får”. De flesta har helt enkelt insett det att ”gapa efter mycket” är ett snabbt sätt att bli bitter.

Det är något skruvat i att jaga efter de som inte vill ha en, hellre än att ha kul med de som vill ha en och att bli kåt på varandras kåthet. Att sträva efter en tjej som inte vill ha en, oavsett om hon är på en ”högre nivå”, låter som självförakt. Högre nivå, för resten, hur endimensionell får man bli…

För övrigt är väl frågan om Okej sex betydligt större än våldtäkter… Även om attityden att hon minsann borde ställa upp för att han förtjänat det är laglig så är den varken konstruktiv eller lustfylld…. och om Saade och Kempe vet om det så kanske dagisgenerationen laddas med mer givande pop-dunk-texter framöver. Jag tror det skulle kunna bli ett givande samarbete.

 

18 mars, 2011. feminism, Kultur, nyheter, schlager, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Schlagertexter

Vad hände? Hur blev 2011 året när melodifestivalstexterna plötsligt får analyseras? Jag är varken kränkt av nån text eller tycker för den skull att det är obetydligt. Men fascinerad och road över debatten.

Det är klart att det är minst sagt överkurs att analysera sångtexter på det sättet men överkurs är kul. Det är som sms-poesi eller mock-bloggs eller stick-graffiti… fusion mellan vardag och konst och konsten är en funktion av samhället och samhället är en konsekvens av politiken.

Sara Vargas könsneutrala text ”Spring för livet” har inspirerat någon ”Pia Larsson” till en bekännelsetext om falska kvinnomisshandelsanklagelser och kvinnligt tolkningsföreträde inom polis och rättsväsende (jag tar inget ansvar för sanningshalten i den här artikeln).

Bentzing’s ”E de fel på mig”:

Kempes text i ”Popular” som sjöngs av Erik Saade får en välförtjänt släng av sleven i Aftonbladet.

Jag tycker det var en värdig vinnare, eftersom ett schlagerbidrag är så mycket mer än text. Men ja, texten är lite osympatisk. Detta att ”vinna” sex från tjejen för att man förtjänar det, även om hon inte vill.

Att vilja få respekt från människor som inte ser en, att få revansch, är å ena sidan djupt mänskligt, men det blir å andra sidan sunkigt när man blandar ihop det med sex. Ömsesidig lust och samtycke får inte reduceras till nåt slags romantiskt vanilj-fluff-ideal, det måste förbli en absolut förutsättning till och med  för maktknull.

Jag vill liksom sätta killen ner, stänga av hans singstar och laga varm choklad och säga åt honom att inte bry sig om de snorkiga tjejerna utan hitta en tjej som tänder på honom som han är. Framför allt för hans egen skull. Att basera samvaron på omtanke istället för prestation. (Omotiverad länk till ”Självkänsla nu!”-tjejen.)

Jag vet att det låter som förminskande av en hårt arbetande artist. Men hans nummer ju på den nivån, det är ju den imagen han odlar. Manboy.

17 mars, 2011. schlager. 3 kommentarer.

En riktig karl

Igår kväll sjöng Linda Bengtzing i mystiska kycklinggula stövlar om män. Det är ett ämne som intresserar mig.

Det var dels om den perfekta familjefadern som kan kombinera vin och mat och byta olja, och så om nån egendomligt egenskapslöst sex-tool som hon inte borde vara kåt på, men var det ändå.

Anledningen till att det intresserar mig är att det då och då dyker upp nån virrpanna som yrar om att killar som tar hand om barn inte är sexiga. Som Susanne Bier i Skavlan, till exempel.

Då går jag i krig med mig själv. Å ena sidan för killars rätt att vara både föräldrar och sexobjekt. Å andra sidan för alla människors rätt att attraheras (eller inte) av nästan vad som helst.

  • Jag tycker till exempel det är grymt osexigt med män som pratar barnspråk. Speciellt i allvarliga situationer. Gjorde en gång slut med nån på grund av det. Det ger mig verkligen kalla kårar.
  • Eller att vara kinkig med maten. (Jo, min själs älskade B4ckst4b är visserligen allergisk mot en halv trädgård och lite till, men han gör det aldrig till ett problem.)
  • Och det är också avtändande med killar som är ”för manliga” för att testa saker. Den där begränsningen, det där nej-sägandet är bara tråkigt och fegt och osexigt.

(Man får vara svag eller sårbar eller feg. För att man är människa. Men knappast för att man är kvinna. Eller man.)

Och det gick bra för Linda Bengtzing igår. Hon vann sin delfinal. Därför håller jag tillbaka alla kommentarer om kycklinglår och birdbrain. Vem som helst kan tappa text.

*Borde plugga manus nu*

27 februari, 2011. föräldraskap, feminism, Schlager. Lämna en kommentar.

Lite PVC-musik på bloggen

Alltså jag kan förstå att man bygger ett musikinstrument av pvc-rör.

Lite mer svårt att förstå att man blir så bra på det.

Tack Phobicgamer för fyndet.

För övrigt vill jag slänga ut ”Arga flickvännen” också, bara för att hon var så cool när hon var med i Debatt. Jag blir glad av att hon kan vara så medveten och fin och så … okontrollerat fantastiskt arg.

 

1 december, 2010. Internet, Musik. Lämna en kommentar.

4 ackord

Klassiker.

Vilka är de 4 ackorden?

1 november, 2010. Musik. Lämna en kommentar.

Petter gör DiLeva

”Så mycket bättre” är ”stjärnorna på slottet” fast musikaliskt.

Och det krävdes en Petter, för att jag skulle förstå att det finns en del att hämta hos DiLeva.

Innan tänkte jag att det krävs mer än konstiga kläder, drogad röst och att alltid avsluta sina meningar med ”på den här planeten” för att bli filosof.

Jag gillar Petter. Han är proffessionell. Och pretentiös. Who knew.

1 november, 2010. Musik. Lämna en kommentar.

Instrument

Om vi inte hittar nån gitarrist eller pianist på gästlistan till bröllopet, så kanske vi hittar nån som kan spela Iphone:

31 oktober, 2010. Etiketter: . Bröllop, Musik, pryl. Lämna en kommentar.

Laserturken

f’låt. Kan inte låta bli, jag bara måste lägga ut honom. Men jag tar med hela reportaget, och låtsas att det bara handlar om hur indignerad jag är över den farliga samhällsutvecklingen.

 

För övrigt har svägerskans och svågerns tvivelaktiga beslut att be mig sjunga på deras bröllop fått en förklaring. De vill tydligen ha minst 10 000 träffar på youtube. 🙂

31 oktober, 2010. Musik, Samhälle. Lämna en kommentar.

Nästa sida »