Tweets som irriterar mig med anledning av Nelson Mandelas bortgång

”Poverty is not an accident. Like slavery and apartheid it is man made and can be removed by the actions of human beings”

”A nation should not be judged by how it treats its highest citizens, but its lowest ones.”

 

Nelson Mandela har gått bort. Jag beklagar förlusten. För hans familj, hans rörelse, hans land och vår värld.

Jag känner en liten topplista närma sig minsann. Hela detta inlägg är ett fyrverkeri i subtweetande, men jag har halsont och feber och orkar inte bry mig. Dessa typer av twittrare irriterar mig:

  • 3. Hyllningar från moderater i allmänhet, de som är gamla nog att ha varit med då de röstade emot sanktioner mot Sydafrika i synnerhet, och specifikt Carl Bildt. Fast egentligen bara hycklande, historielösa tweets. Inte de andra.
  • 2. Känslopoliserna. ”Det är faktiskt inte sorgligt när en 95-åring dör.” Nä, förlåt då. För givetvis bottnar känslan av sorg alltid och uteslutande i att någon tragiskt ryckts ifrån oss i förtid. Det kan absolut inte vara så att man lite spontant känner att världen har förlorat något, oavsett ålder. Och inte kan man sörja honom som politisk symbol. Det kan absolut inte vara så att man oroar sig för den politiska stabiliteten i Sydafrika. Jag har en idé: vi kan kanske specificera en specifik ålder där vi slutar sörja människor. Och innan man tweetar måste man kolla åldern på en hemsida på internet. Och om man ändå hemfaller åt opassande känsloyttringar, så kan vi inrätta en digital stupstock och peka och skratta.
  • 1. ”Gör inte politik av det här.”
    Nej minsann. Inte ska vi göra politik av att en politiker dött. Eftersom vi alla hade ett så djupt personligt förhållande till mannen i fråga. Kunde hans humor, referenser och preferenser. Minns hans skratt eller ljudet av hans steg i huset. Det är ju inte som att det var som politiker han betydde något för oss. ”Han var större än en ideologi.” Det här begriper jag inte. Är inte det att reducera honom till en helgonlik ikon, en symbol för godhet, såsom påven eller tomten, strippad från det hans verk handlade om. Hans mål. Kampen. Vare sig den initiala med fredliga men olagliga demonstrationer, den väpnade kampen eller det demokratiska uppbyggandet av ett nytt system, och motverkande av ekonomisk strukturell rasism. Samtliga faser har samma mål, grundat i hans ideologi. Demokrati och antirasism.

 

Annonser

6 december, 2013. demokrati, Lista, Nyheter, politik, Samhälle. Lämna en kommentar.

Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Illa berörd. Politiker och föräldrar.

Jag blev illa berörd av att höra hur försvarsminister Sten Tolgfors fyraårige son inte förstår mediedrev men märker att mamma och pappa är lessna. Så är det. Tråkigt.  Väldigt tråkigt. Precis som när sexbrotts-Littorin klev tillbaka ”för familjens skull”. Visst är det obehagligt.

Så för att lösa det har vi egentligen bara två vägar att gå.

Antingen ser vi till att det är fullständigt omöjligt att ha barn om man har förtroendeposter. Man kanske skulle kunna odla fram dem nånstans, genmanipulera dem till att vara optimalt anpassade för ett liv på den politiska arenan. Eller tvångssterilisera vid inval i ungdomsförbunden.

Eller så låter vi bli att vara så där jobbiga och  slutar ställar massa jobbiga frågor. Får ta lite vapenaffärer på köpet med såna där helyllemysiga föräldrar.

För inte kan det väl vara föräldrarnas ansvar att se till så att barnen har ett tryggt hem alldeles oavsett hur det går på jobbet för de vuxna? Nä, det är så klart mediernas ansvar. De dikterar allt, tillåter allt, förbjuder allt.

Jag har inte varit med om något mediedrev. Det är säkert jättejobbigt. Kanske jag också skulle ta chansen att slänga en känga till journalistiska plågoandar när man har deras odelade uppmärksamhet, kanske för sista gången på länge.

Men ta det som ett retoriskt tips, om du nån gång skulle hamna i den situationen. Det ser inte ut, som att du går i krig för dina barn. Det ser ut som att du hukar dig bakom dem. Osympatiskt och ovärdigt. Som politiker och som förälder.

29 mars, 2012. barn, föräldraskap, journalistik, Nyheter, politik, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Pension en klassfråga: sjuk och fattig eller rik och frisk?

Reinfelt tyckte nåt om att jobba till 75. Att vi behöver det.
Jag har jobbat i tio år, så det är väl tillbaka på noll då. 🙂

Jag kan lika gärna vara ärlig, det här inlägget har inget budskap, ingen tes, ingen facit. Jag skulle iofs kunna tänka mig en successiv ökning av tidpunkten för senaste pension.

Min pappa är i det spannet, över 65. Han jobbade lite extra ett tag efter 65, men inte nu längre. Jag skulle också kunna tänka mig att trappa ner när det är min tur. Göra övergången mindre radikal. Min jobbarkompis också. Hon har driv och idéer och vana att driva företag så hon skulle kunna byta spår.

Mamma jobbar fortfarande. I ett slitigt jobb. Har jobbat sen hon var 16. Hon erbjöd sig glatt att byta med Reinfelt i så fall.

Är befolkningsbomben verklig?  Jan och Alva Myrdal varnade för den redan vid tidigt nittonhundratal. Åldrande befolkning osv. Jag såg en länk om att andelen som blir försörjda håller sig relativt konstant, men jag kan inte hitta den igen. Annoying. Ni får nöja er med denna, som inte är riktigt lika relevant.

Är BlondinBella verklig?

Hon vill jobba. Såklart. Det ville jag med när jag var så ung. Jag kunde inte heller tänka mig att inte vilja arbeta. Jag lärde mig att jag inte behöver mitt arbete för att ha ett värde först när jag var mammaledig.

Det väckte ett minne:

Inför valet  (-98?) talade vänsterpartiet i Kalmars kårhus. En student frågade:

”Det här med 6 timmars arbetsdag, jag som är nyanställd vill ju ut och jobba — VILL NI GÖRA MIG TILL DAGDRIVARE?!”

För det blir man tydligen av 30 timmars arbetsvecka. De tog inte chansen att förklara att deras idé är att det skulle öka hennes chanser att inte behöva vara dagdrivare i form av arbetslös genom att ”dela på jobben”. Det behövs fyra att göra jobbet som gjorts av tre, vilket släpper in fler grupper.
De avfärdade henne bara med att ingen skulle hindra henne att jobba över.

Det jag tänker på är hur det här med pensionsålder vid 75 skulle slå. Till och med på frivillig basis. De som slitits ut av fysiskt krävande jobb, och som – let’s face it – ofta redan har rätt ont om inkomst att basera sin pension på, kan drösa ihop vid 65. Eller tidigare ändå.

Medan kontorsråttor kan fortsätta tjäna in flis, och så ökar klyftorna.

Egentligen borde de jobb som sliter  ge extra deg inte mindre. En utslitningsbonus. Om man tänker rättvist, snarare än marknandsekonomiskt.

Jag har en invändning till mot BlondinBellas inställning: Hur många tidningsimperier behöver vi?

Alla vill kan och bör inte välja att starta eget eller hitta drömjobb. Vi behöver alla de som tar jobb som är slitiga eller mindre utmanande eller mindre åtråvärda. För många räcker det med dräglig lön, drägliga arbetsförhållanden, drägliga jobbarkompisar och att ha gjort sin plikt. De växer kanske inte primärt på jobbet, utan i familjen eller på fritiden.

Det där med att ha gjort sin plikt är kritiskt för mig. Antingen ser vi det som att jobbet är poängen med livet och det förväntas man hålla på med tills man inte klarar av det längre, då man ska sorteras bort, och om man inte finner mening i det så är man fel och misslyckad. Eller så ser vi det som att man gjort sin plikt, är färdig och har förtjänat fritid.

För att återvända till de ökande klyftorna.

Sebastian Carlsson, Reinfelts pressekreterare avfärdade tydligen det hela i Kaliber i P1 med att om man tar bort den lägsta tiondelen och den högsta tiondelen och den lägsta tiondelen så har klyftorna inte ökat ”så mycket”.

Det ser jag som ett erkännande i tre steg:

  1. För ytterligheterna så har klyftorna ökat ”mycket”.
  2. För de i mitten så har klyftorna ökat ”bara lite”.
  3. …Och det är okej med Moderaterna.

Det beror inte på moderat ondska eller något sånt, bara att deras politik generellt sett bygger på en bild av att det primärt är pengar som motiverar människor. De på toppen ska hållas glada och nöjda och investera med förhoppningen om att tjäna ännu mera och konsumera och sysselsätta lagren under. Medan de på botten ska motiveras att ta sig därifrån genom att ha det ganska suggigt där nere, och på vägen arbeta och skapa mer välstånd som kan återinvesteras.

De tror uppriktigt att det är det enda som fungerar som motivation och höjdskillnaden i trappstegen är det som skapar motivationen. Om alla har det lika bra skulle då ingen sträva någonstans. Tror de.

Jag delar inte deras bild, jag tror att vi inte lägger alla äggen i samma korg genom att sprida välståndet till fler av lagren och att vi dessutom har det bättre under tiden. Ja, och att, utöver det akuta behovet, det första trappsteget, så är pengar en ganska dålig motivator.

Det här att facken och regeringen också är överens om att ”göra det permanent”, (möjligheten för företag att gå ner i tid och därmed i lön) är också i linje med det att klyftor är en  bra grej. Jag är mycket skeptisk tills jag fått höra specifikt vilka kriterier som ska göra att det inte blir en Italien-situation när det överutnyttjas i låglönebranscher och oavsett konjunktur.

15 februari, 2012. Alliansen, äldrevård, jämlikhet, jobb, Nyheter, politik, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Flickor tränas i kommunikation och känslor. Killar i kompetens.

 

Elever totalsågar metod mot depression – Ludvika – dt.se.

Rektorns reaktion.

Det här fattar inte jag. DISA-programmet.

Jag säger inte att ett visst mått träning i känslor, kommunikation, självmedvetenhet och dylikt inte kan vara värdefullt för människor i allmänhet. Och kanske även för att undvika depressioner.

Men… är det verkligen så att tjejer är sämst på det?

Statens folkhälsoinstitut om skillnaden i psykisk ohälsa mellan könen.

Eventuella biologiska skillnader förstärks av lågstatustillvaro med mindre handlingsutrymme.

Alltjämt klarar sig majoriteten tjejer (liksom majoriteten killar) utan problem med psykisk ohälsa. Jag menar inte att bagatellisera graden eller ens att det drabbar tjejer i högre grad.

Men om vi ska lära oss något av att det förekommer i lägre grad hos killar, så är det kanske att uppmuntra tjejerna att älta mindre, och dra ut och spela innebandy eller träna andragradsekvationer. Ja, det, och så den lilla detaljen att ge individer status och handlingsutrymme oavsett kön och inkomst. Piece of cake. Vi är nästan där.

För övrigt låter det som om elevernas egna åtgärdsförslag är väl genomtänkta:

  • Gör det frivilligt att delta
  • Öppna det för killarna
  • Fokusera inte bara på det negativa.

7 februari, 2012. feminism, jämlikhet, Nyheter, psykvård, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Hon ”förtjänade” det ?!

Pelle Billing gör en ansats att överbrygga klyftan mellan feminister och antifeminister. Det har blivit uppmärksammat som ett föredöme av feminister.

Jag gillar inte ”kvinnnofrågor” och ”mansfrågor” som begrepp, jag föredrar att i möjligaste mån se rättigheter, skyldigheter och möjligheter som könsneutrala, även om ett skevt utfall kan vara en indikation på att spelreglerna är olika i praktiken.

Men jag uppskattar att han säger att det finns problem. Som i orättvisor; (ja, jag ser det som en social struktur, en könsmaktsordning, till och med en mäktig sådan, men inte allenarådande eller obrytbar, och ingen manlig konspiration).  Och det är sympatiskt och ödmjukt att säga; ”ni är många på den bollen, jag tar och härvar här borta i den här änden av spektrat”.

Jag skulle kunna debattera punkterna på hans lista, vilka jag tycker är överskattade och underskattade, men en vänligare gest vore kanske att fokusera på ”mansfrågorna” då i samma anda.Men, hans kommentatorer håller uppenbarligen inte med honom . En del av dem skriver det där att killar borde få misshandla till sina tjejer om de ”provocerar”.

Givetvis får man värja sig. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som sagt att man ska ta stryk bara för att man råkar vara den starkare eller den som har snopp. Men liksom lagen säger så måste självförsvaret vara i nivå. Man får inte döda om det räcker att skada, man får inte skada om man kan fly.

I Alfahannen, som faktiskt är en ROMAN, inte en dokumentär eller politisk pamflett, och som brukar framhållas som radikalfeministisk, så skiftar karaktärerna, både mannen och kvinnan mellan att vara offer och vara förövare.

I en av de sista scenerna reflekterar en av huvudpersonerna över just det. Hade jag inte kunnat göra annorlunda? Fly istället för att skada? Man kan säkert läsa den boken på olika sätt. Men som jag läser den, så handlar den om det; om valet att skada, om att inte bara freda sig utan om att ta makten över den andra, och det är det valet att slå handlar om. Och därmed solkas man ned av sina handlingar tills man blivit vad man hatar. I’ve seen the enemy and it is us.

Att jag läser den så beror säkert på att det bekräftar mina egna erfarenheter. Att någon utövat makt över mig, att jag varit styrd, kontrollerad, känslomässigt utpressad. Någon starkare på flera plan, fysiskt, äldre och man. (Det rörde sig inte om misshandel, bara kontroll.)

Missbruk, socialgrupp eller återfallsbeteende hade faktiskt inte med saken att göra. Om nåt är jag snarare extra uppmärksam på kontrollbeteende och undviker det som pesten.

Min man, och mina nära har ännu idag det att förhålla sig till. Sån är jag, nu mera.

Många anser att misshandeln är kvinnans fel – DN.SE.

Lite försiktig bör man vara i fråga om undersökningar som gjorts genom tolkning av enkäter.  Det spelar roll hur frågor formulerats. Men jag förstår att vårdpersonal kan reagera så.

I fråga om akutpersonalen; de ser de som kommer in så pass misshandlade att de behöver vård. Och vågar komma in för vård. En ändlös kö av blåslagna offer. De gör vad de kan. De ser inte de som slagits ihjäl, eller manipulationen och kontrollen. Hur kan de tänka annat än ”gör slut då”?

Hur kan de orka? Orka förklara det med de enstaka rötägg av misshandlare det faktiskt är, (jämfört med alla de som inte slår, alltså), när de ser det gång gång?

Orka tänka ”jag har ett ansvar”, som del av samhället, när de ser det igen och igen?

När de inte ser manipulationerna för att bli förlåtna, men med hela hjärtat ser skadorna de plåstrar om, innan de måste rusa vidare till nån annan, nån som har skador som INTE hade kunnat undvikas?

Aftonbladet

12 december, 2011. brott, feminism, jämlikhet, Nyheter, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Goda nyheter. Choklad mot stroke?

Så de har intervjuat svenska kvinnor om hur mycket choklad de äter, och kommit fram till att de som äter choklad löper en femtedels lägre risk att drabbas av stroke än de som inte äter.

Som ni vet, för att jag tjatar om ni inte redan visste det, så bör man alltid tolka försiktigt. Det kanske handlar om annat än antioxidanter, om fett, om socker, om livsnjutarinställning, om barn, eller andra livsmönster. Men tills nästa undersökning som nyanserar eventuella resultat så verkar det hålla. Kanske det är önsketänkande men varför inte?

  • 20% är en skillnad.
  • 33000 är ett ordentligt underlag.
  • 90% av chokladen var mjölkchoklad.

Har kommentatören Stefan Mårtensson rätt som skriver:

Den mörka choklad som så ofta förekommer i olika tester och visar upp goda resultat är upphettad vid tillverkningen (dutch processed) där försvinner 80% av dom så viktiga antoxidanterna (som bekämpar fria radikaler) som behövs som verktyg för vår kropp för att förebygga ex. stroke, högt blodtryck, inflammatoriska sjukdomar mm. Det finns idag KALLPRESSAD choklad som ej är upphettad över 42,5 grader och därmed bibehåller kakaons fantastiska egenskaper.

Eller är det bara reklam och inget mer?

Just choklad är en av få varor där det faktiskt är LÄTT att välja rättvisemärkt. Det finns till och med alternativ. Några kronor mer än de sorter som ändå smakar margarin, men man blir knappast ruinerad, och slipper suga ut arbetarna.

När vi ändå talar om stroke: Om någon precis råkat ut för något som skulle kunna vara en stroke så kan alla göra ett enkelt test.

Händelsen skulle kunna maskera sig som en snubbling, halkning, anfall, panik…

Be personen göra tre saker:

  • Le (Är det symmetriskt?)
  • Håll upp armarna över huvudet i tjugo sekunder (symmetriskt?)
  • Upprepa en enkel mening

Om patienten misslyckas så ska de ha läkarvård ASAP!

 

DN

12 oktober, 2011. Nyheter, statistik, vetenskap. 2 kommentarer.

Allmänintresse?

Förklara gärna för mig vad som är allmänintresset i att avslöja identiteten på häktesmördaren. Skandaljournalistisk.

5 oktober, 2011. brott, journalistik, Nyheter. Lämna en kommentar.

Kan inte sluta skratta. Vad kan det birro på?

….skrev Bermuda-Benny på twitter, efter att Markus Birro meddelat att han kandiderar till posten som KDs partiledare, backat då han fått reda på att det inte går att kombinera med jobbet på tv4, vilket han tydligen hellre ville behålla, och sen fått kicken i alla fall. I skrivande stund vet jag inte om det betyder att han kommer att kandidera.

Nu är det viktigt att vi alla är medmänniskor, inte faller för några mobbingtendenser.  Vi får tänka på att det är en människa av kött och blod vi talar om. En krist-demokrat visserligen, men i alla fall. (Anna Trobergs råd)

Jag menar, hur skulle det så ut? Om Birro fortsätter som självutnämnt offer nu med uteslutning ur det offentliga samtalet att hänvisa till?

Nä, det bästa blir nog om kristdemokraterna hystar över partiledar-posten alldeles oavsett om han söker eller inte. Han kan skriva känsloladdade tal och debattartiklar och vi kan förr eller senare slippa religiös inblandning i politiken. Men vad vet jag, de kanske kan räkna med röster från fotbollsspelare, abortmotståndare och folk som tänder på sorgsna italienska ögon. Eller nåt.

Jag menar att JAG inte är benägen att rösta på Birro säger ju faktiskt inte att krist-demokrater inte är det. Det skulle inte räcka med Jens Stoltenberg för att få mig att rösta kristdemokratiskt. Inte ens miss Li. Inte ens min pappa.

P.S: För att inte göra mig till ovän med ”Dödsmaskinen” måste jag även ta upp att regeringen vill driva SD-lik migrationspolitik genom att konsolidera reglerna för och undersökningarna av ensamkommande flyktingbarn med övriga nordiska länder. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tänder? Hur säkert är det? Har inget emot åldersundersökningar så länge de är medmänskliga, effektiva, inte kränkande, kostnadseffektiva och SÄKRA. Och det är de ju inte.

P.S. 2: Jag är grinig idag. Varning utfärdas. Har redan varit spydig mot kollega och twittrare.

P.S 3: Fick tråkigt besked. Ingen stort men… Besviken. Men ingen är oersättlig.

3 oktober, 2011. Alliansen, arbete, journalistik, Nyheter, politik, Uncategorized, virRpannighet. 4 kommentarer.

Nästa sida »