Har Sverige råd att INTE rösta rött?

NU ska jag blogga för första gången på mycket, mycket länge. Har ni saknat mig? 😉
Dessutom är ämnet svensk ekonomi. Inget om rasism eller sexism alls.

Jag är nämligen förbryllad. Jag tycker att jag får dubbla budskap från Alliansen. Å ena sidan läser jag länkar om att vi aldrig haft det så bra, (för Alliansen är så himla bra för svensk ekonomi). Har du råd att rösta rött, och så vidare.

För vi som har det bra har fått det bättre. De som har det jättebra har fått det fantastiskt. De som har det fantastiskt har fått det extra-superduper-fabulöst. De som har det dåligt har stått och stampat, vilket är tråkigt men ingen katastrof, för det är väl majoriteten som är viktig, va? Inte de som redan hade det uselt; att de har fått det dubbel-uselt kan vi inte gunga hela båten för.

Men trots denna ekonomiska framgång, står Reinfeldt på en pressträff och säger att vi kommer att behöva välja mellan en fortsatt generös invandringspolitik och förbättringar i välfärden. Det är det ”öppna era hjärtan” handlar om. Inte att vi ska vara ädla och fina utan att om vi ska vara det, så kan vi inte hålla på och kräva en massa jobbiga saker om pensioner och läxhjälp och whatnots.

På så sätt kan han få oppositionen att käbbla om vilket som är viktigast, invandrare eller cellgifter. För vi har inte råd. Vi är rikare än vi nånsin varit, men vi har inte längre råd med vad vi hade råd med innan.

I call bullshit. Istället för att välja bort A eller B, så väljer jag bort C, skattelättnader. (Inte för att politisk styrning av ekonomin är något dåligt, jag återkommer till det, men man kan välja hur. Rabatt på arbetskraft är inte enda sättet.)

Så varför har just vi det så himla bra, då? Det har ju varit ekonomisk kris i VÄRLDEN, gubevars.

Jag läste den här artikeln i Washington Post:
”Five economic lessons from Sweden, the rock star of the recovery” (Fem lärdomar i ekonomi från Sverige, Återhämtningens rockstjärna).
Det är alltid spännande att läsa hur de därute ser på oss.

Skälen de listar är:

Budgetöverskott i goda tider, ger manöverutrymme i dåliga tider.

Ja. Detta är sant. Och också vänstern står för sunda statsfinanser. Allt annat är en myt.

Men man kan se det som att vänsterpolitik står för en större statsekonomi. Vi bedömer att behovet av offentliga utgifter är större, och vi har som medborgare en större plikt att solidariskt bidra till dess inkomster än vad högern bedömer.

Visserligen ser inte jag ett självändamål i höga skatter, så länge behoven är täckta, men det innebär ju onekligen mer pengar. Mer pengar gör större marginaler. Pengar är verktyg. Pengar är handlingsutrymme.
Typ rätt så vänster, alltså.

Ekonomisk stimulans kan vara mer effektiv om den är automatisk.

Det lönar sig på både individuell och samhällelig nivå att se till att ha försörjningsstöd och tillgång till annan välfärd för arbetslösa. Att alltid ha det snabbar upp responstiden och därmed kan krisen brytas snabbare. Detta är klassisk vänsterpolitik.

Använd monetära riktlinjer aggressivt.

Ja. Kapitalismen och marknadskrafterna kommer inte att magiskt lösa allt på egen hand. Det ligger i kapitalismens natur att suboptimera. Därför behövs politiska styrmedel, såsom styrräntan.

Very, very, vänster.

(Därmed inte sagt att jag har några som helst detaljkunskapen inom ekonomi!)

Behåll flexibel valuta.

Att inte gå över till euro har gagnat oss. Klassisk vänsterpolitik.


Bankirer gör tabbar. Se till att de inte kan sänka hela ekonomin.

Näsbrännan under 90-talets kris gjorde bankerna försiktigare. Därför blev det inte lika illa den här gången. Att inte lösa ut bankerna: klassisk vänsterpolitik.

Som jag ser det:

I stället för trickle down – economics, vilket innebör att man stimulerar de rika i toppen och låter de fattiga få smulorna från de rikas bord, rekommenderar jag trickle up – economics. Vi ser till att de på botten behåller sin konsumtionskraft. Alla de där pengarna finns där i samhället, och är bara för de smarta entreprenörerna att ta del av. Sälj, sälj, sälj. Företagare är bra. Vi behöver dem, OCH de behöver oss, som kunder och som arbetskraft och som myndigheter. Vi ska underlätta deras verksamhet också. Men om vi gång på gång gör det genom att ge rabatt på arbetskraft så kommer vi till slut att skada hela vår ekonomi.

Vi skadar också vår kultur, vår sammanhållning, vår beredskap att hjälpa varandra när de ekonomiska klyftorna ökar.

Och om nu hela den här ekonomiska framgången är Alliansens förtjänst så är det finemang, men vi kanske bör se till kostnaden också. I välfärd. I bibliotek, badhus, järnvägsunderhåll, museum, tandvård, allt möjligt.

Jag är stolt över Sverige. Jag tror på den svenska modellen: och jag är säker på att det är delvis PÅ GRUND AV den vi har det så bra. Därför är det inte bara rimligt utan även logiskt att rösta på Vänsterpartiet för ekonomins skull.

Annonser

13 september, 2014. Etiketter: . Alliansen, politik. Lämna en kommentar.

…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Tweets som irriterar mig med anledning av Nelson Mandelas bortgång

”Poverty is not an accident. Like slavery and apartheid it is man made and can be removed by the actions of human beings”

”A nation should not be judged by how it treats its highest citizens, but its lowest ones.”

 

Nelson Mandela har gått bort. Jag beklagar förlusten. För hans familj, hans rörelse, hans land och vår värld.

Jag känner en liten topplista närma sig minsann. Hela detta inlägg är ett fyrverkeri i subtweetande, men jag har halsont och feber och orkar inte bry mig. Dessa typer av twittrare irriterar mig:

  • 3. Hyllningar från moderater i allmänhet, de som är gamla nog att ha varit med då de röstade emot sanktioner mot Sydafrika i synnerhet, och specifikt Carl Bildt. Fast egentligen bara hycklande, historielösa tweets. Inte de andra.
  • 2. Känslopoliserna. ”Det är faktiskt inte sorgligt när en 95-åring dör.” Nä, förlåt då. För givetvis bottnar känslan av sorg alltid och uteslutande i att någon tragiskt ryckts ifrån oss i förtid. Det kan absolut inte vara så att man lite spontant känner att världen har förlorat något, oavsett ålder. Och inte kan man sörja honom som politisk symbol. Det kan absolut inte vara så att man oroar sig för den politiska stabiliteten i Sydafrika. Jag har en idé: vi kan kanske specificera en specifik ålder där vi slutar sörja människor. Och innan man tweetar måste man kolla åldern på en hemsida på internet. Och om man ändå hemfaller åt opassande känsloyttringar, så kan vi inrätta en digital stupstock och peka och skratta.
  • 1. ”Gör inte politik av det här.”
    Nej minsann. Inte ska vi göra politik av att en politiker dött. Eftersom vi alla hade ett så djupt personligt förhållande till mannen i fråga. Kunde hans humor, referenser och preferenser. Minns hans skratt eller ljudet av hans steg i huset. Det är ju inte som att det var som politiker han betydde något för oss. ”Han var större än en ideologi.” Det här begriper jag inte. Är inte det att reducera honom till en helgonlik ikon, en symbol för godhet, såsom påven eller tomten, strippad från det hans verk handlade om. Hans mål. Kampen. Vare sig den initiala med fredliga men olagliga demonstrationer, den väpnade kampen eller det demokratiska uppbyggandet av ett nytt system, och motverkande av ekonomisk strukturell rasism. Samtliga faser har samma mål, grundat i hans ideologi. Demokrati och antirasism.

 

6 december, 2013. demokrati, Lista, Nyheter, politik, Samhälle. Lämna en kommentar.

Shit. Är jag SD nu?

Två saker har oroat mig denna morgon.

För det första läste jag artikeln om de bort-editerade avsnitten av Jimmie Åkessons bok ”Satis Politi”.

Jimmie noterar att han inte kan ”förstå” homosexuella känslor. Så har jag resonerat om transpersoner. Inte försökt definiera åt dem, eller förneka dem några rättigheter, utan bara konstaterat att jag, i min privilegierade sits som cis-person, inte riktigt förstår. Jag har en blind fläck för könsidentitet. Och då kan jag faktiskt hålla klaffen, istället för distanserade dubbeltydiga programförklaringar som inte gör dem någon nytta.

Det andra som oroat mig är att jag inte tycker det är en katastrof att kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson blev tårtad själv. De övriga hoten och trakasserierna är förkastliga, men just tårtningen kan jag förstå.

Det stör mig att hennes försvarare framhåller att hon är sextio. En sextioårig dam. Det vill jag ha sagt om de sextioåriga damerna jag känner: de är inte så bräckliga. De arbetar. De lyfter, de organiserar, tar hand om och kämpar. Sextio är inte så väldigt gammalt. Det finns kraft där.

Och hon är aktivist. Hon klarade av att tårta Jimmy Åkesson. Det är naturligtvis skillnad på att tårta en partiledare och riksdagsledamot, och att tårta en privatperson, men tårtaren gjorde ett statement i och med tårtningen, som också lyfter ut henne själv som en politisk aktör. Med mindre makt, men ändå en aktör. Det finns de som menar att det är värre att tårta politiker än privatpersoner, som tar det som ett angrepp på demokratin, och det finns de som tycker tvärtom beroende på maktobalansen. Jag tycker de tar ut varann och så är det exakt lika illa.

Tårtning är fortfarande inte är ett bra argument. Man ska givetvis inte kränka alls. Men det är inte farligt. Det är obehagligt och det är en symbolhandling. Men för henne är det ju en acceptabel politisk metod. Hon kastade ju till och med tillbaka.

Argumenten finns ju kvar. Jimmy Åkesson blir inte mindre neonfascist av att tårtaren också blev tårtad. Inte Nordisk Ungdom heller.

Så fort lite underligt dyra kemtvättsräkningar bytt händer, (och näthatarpöbeln kammar sig eller blir åtalade) så kan vi gå vidare.

21 november, 2013. nyheter, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Illa berörd. Politiker och föräldrar.

Jag blev illa berörd av att höra hur försvarsminister Sten Tolgfors fyraårige son inte förstår mediedrev men märker att mamma och pappa är lessna. Så är det. Tråkigt.  Väldigt tråkigt. Precis som när sexbrotts-Littorin klev tillbaka ”för familjens skull”. Visst är det obehagligt.

Så för att lösa det har vi egentligen bara två vägar att gå.

Antingen ser vi till att det är fullständigt omöjligt att ha barn om man har förtroendeposter. Man kanske skulle kunna odla fram dem nånstans, genmanipulera dem till att vara optimalt anpassade för ett liv på den politiska arenan. Eller tvångssterilisera vid inval i ungdomsförbunden.

Eller så låter vi bli att vara så där jobbiga och  slutar ställar massa jobbiga frågor. Får ta lite vapenaffärer på köpet med såna där helyllemysiga föräldrar.

För inte kan det väl vara föräldrarnas ansvar att se till så att barnen har ett tryggt hem alldeles oavsett hur det går på jobbet för de vuxna? Nä, det är så klart mediernas ansvar. De dikterar allt, tillåter allt, förbjuder allt.

Jag har inte varit med om något mediedrev. Det är säkert jättejobbigt. Kanske jag också skulle ta chansen att slänga en känga till journalistiska plågoandar när man har deras odelade uppmärksamhet, kanske för sista gången på länge.

Men ta det som ett retoriskt tips, om du nån gång skulle hamna i den situationen. Det ser inte ut, som att du går i krig för dina barn. Det ser ut som att du hukar dig bakom dem. Osympatiskt och ovärdigt. Som politiker och som förälder.

29 mars, 2012. barn, föräldraskap, journalistik, Nyheter, politik, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Pension en klassfråga: sjuk och fattig eller rik och frisk?

Reinfelt tyckte nåt om att jobba till 75. Att vi behöver det.
Jag har jobbat i tio år, så det är väl tillbaka på noll då. 🙂

Jag kan lika gärna vara ärlig, det här inlägget har inget budskap, ingen tes, ingen facit. Jag skulle iofs kunna tänka mig en successiv ökning av tidpunkten för senaste pension.

Min pappa är i det spannet, över 65. Han jobbade lite extra ett tag efter 65, men inte nu längre. Jag skulle också kunna tänka mig att trappa ner när det är min tur. Göra övergången mindre radikal. Min jobbarkompis också. Hon har driv och idéer och vana att driva företag så hon skulle kunna byta spår.

Mamma jobbar fortfarande. I ett slitigt jobb. Har jobbat sen hon var 16. Hon erbjöd sig glatt att byta med Reinfelt i så fall.

Är befolkningsbomben verklig?  Jan och Alva Myrdal varnade för den redan vid tidigt nittonhundratal. Åldrande befolkning osv. Jag såg en länk om att andelen som blir försörjda håller sig relativt konstant, men jag kan inte hitta den igen. Annoying. Ni får nöja er med denna, som inte är riktigt lika relevant.

Är BlondinBella verklig?

Hon vill jobba. Såklart. Det ville jag med när jag var så ung. Jag kunde inte heller tänka mig att inte vilja arbeta. Jag lärde mig att jag inte behöver mitt arbete för att ha ett värde först när jag var mammaledig.

Det väckte ett minne:

Inför valet  (-98?) talade vänsterpartiet i Kalmars kårhus. En student frågade:

”Det här med 6 timmars arbetsdag, jag som är nyanställd vill ju ut och jobba — VILL NI GÖRA MIG TILL DAGDRIVARE?!”

För det blir man tydligen av 30 timmars arbetsvecka. De tog inte chansen att förklara att deras idé är att det skulle öka hennes chanser att inte behöva vara dagdrivare i form av arbetslös genom att ”dela på jobben”. Det behövs fyra att göra jobbet som gjorts av tre, vilket släpper in fler grupper.
De avfärdade henne bara med att ingen skulle hindra henne att jobba över.

Det jag tänker på är hur det här med pensionsålder vid 75 skulle slå. Till och med på frivillig basis. De som slitits ut av fysiskt krävande jobb, och som – let’s face it – ofta redan har rätt ont om inkomst att basera sin pension på, kan drösa ihop vid 65. Eller tidigare ändå.

Medan kontorsråttor kan fortsätta tjäna in flis, och så ökar klyftorna.

Egentligen borde de jobb som sliter  ge extra deg inte mindre. En utslitningsbonus. Om man tänker rättvist, snarare än marknandsekonomiskt.

Jag har en invändning till mot BlondinBellas inställning: Hur många tidningsimperier behöver vi?

Alla vill kan och bör inte välja att starta eget eller hitta drömjobb. Vi behöver alla de som tar jobb som är slitiga eller mindre utmanande eller mindre åtråvärda. För många räcker det med dräglig lön, drägliga arbetsförhållanden, drägliga jobbarkompisar och att ha gjort sin plikt. De växer kanske inte primärt på jobbet, utan i familjen eller på fritiden.

Det där med att ha gjort sin plikt är kritiskt för mig. Antingen ser vi det som att jobbet är poängen med livet och det förväntas man hålla på med tills man inte klarar av det längre, då man ska sorteras bort, och om man inte finner mening i det så är man fel och misslyckad. Eller så ser vi det som att man gjort sin plikt, är färdig och har förtjänat fritid.

För att återvända till de ökande klyftorna.

Sebastian Carlsson, Reinfelts pressekreterare avfärdade tydligen det hela i Kaliber i P1 med att om man tar bort den lägsta tiondelen och den högsta tiondelen och den lägsta tiondelen så har klyftorna inte ökat ”så mycket”.

Det ser jag som ett erkännande i tre steg:

  1. För ytterligheterna så har klyftorna ökat ”mycket”.
  2. För de i mitten så har klyftorna ökat ”bara lite”.
  3. …Och det är okej med Moderaterna.

Det beror inte på moderat ondska eller något sånt, bara att deras politik generellt sett bygger på en bild av att det primärt är pengar som motiverar människor. De på toppen ska hållas glada och nöjda och investera med förhoppningen om att tjäna ännu mera och konsumera och sysselsätta lagren under. Medan de på botten ska motiveras att ta sig därifrån genom att ha det ganska suggigt där nere, och på vägen arbeta och skapa mer välstånd som kan återinvesteras.

De tror uppriktigt att det är det enda som fungerar som motivation och höjdskillnaden i trappstegen är det som skapar motivationen. Om alla har det lika bra skulle då ingen sträva någonstans. Tror de.

Jag delar inte deras bild, jag tror att vi inte lägger alla äggen i samma korg genom att sprida välståndet till fler av lagren och att vi dessutom har det bättre under tiden. Ja, och att, utöver det akuta behovet, det första trappsteget, så är pengar en ganska dålig motivator.

Det här att facken och regeringen också är överens om att ”göra det permanent”, (möjligheten för företag att gå ner i tid och därmed i lön) är också i linje med det att klyftor är en  bra grej. Jag är mycket skeptisk tills jag fått höra specifikt vilka kriterier som ska göra att det inte blir en Italien-situation när det överutnyttjas i låglönebranscher och oavsett konjunktur.

15 februari, 2012. Alliansen, äldrevård, jämlikhet, jobb, Nyheter, politik, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Deckare – vad gör de med läsaren?

Jag är väldigt förtjust i deckare.

För att vara lite analytisk handlar det givetvis om diskbänksrealismens oheliga äktenskap med ”de stora frågorna” liv, död, gott och ont. Och att lägga pussel är en trevlig bonus för då får man känna sig clever.

Förmodligen är det trots dessa förklaringar lika kraftfullt och irrationellt som att jag är tokig i fyrverkerier bara-för-att. Inget om skotträdda hundar och barn, inget om tungmetaller i miljön eller bortsprängda kroppsdelar. Bara-för-att.

Men på sistone har det slagit mig hur stor del av vår kulturkonsumtion som handlar om människor som brukar våld på andra människor.

Ganska ofta förekommer  ”män alltid är kraftfulla men inte alltid goda, medan kvinnor alltid är goda men inte alltid kraftfulla”-fördomar i deckare. En kvinna som gör något ont är inte frisk, alternativt okvinnlig. Min egen fördom är föga förvånande, att mental styrka ELLER mänsklig godhet inte över huvud taget korrelerar med kön, om man går något djupare än en inlärd förväntanseffekt.

Men egentligen är det här mycket större, vi ägnar timmar efter timmar åt något där människor är uppdelade i offer och förövare som om det vore den normala ordningen.

Som feminist har jag blivit uppmärksam på den där ”men inte ska du gå hem själv?”-attityden eller ”Nu hade du tur att jag inte var en våldtäktsman”-klyschan som validerar kvinnlig rädsla. Men sen ser jag påhittad tv-underhållning där människor springer för sina liv och gömmer sig i nedsläckta lagerlokaler för vansinniga mördare utan att ifrågasätta. Hur friskt är det?

Att det blivit så skulle kunna vara för att hjärnan känner sig sysselsatt  medan vi arbetar med att försöka göra det obegripliga begripligt. Det finns en pay-off i slutet, mördaren dör eller blir straffad. Livet är så nära rationellt och rättvist vi förmår. Byssan lull. Man blir bra på det man tränar på. Det sägs ta 10 000 timmar ungefär.
Blir läsaren/tittaren på detta sättet bra på att vara rädd med de rädda, eller bra på att förgäves förvänta sig rättvisa?

Konfliktfria historier är något av det tråkigaste som finns, de är narrativa mardrömmar, så det är inte något att förespråka. Men det är störande att så stor del av vår tid mentalt upptas av kampen att skada andra människor. En ganska betydande del av den övriga tiden upptas av kampen att tillskansa sig själv och de sina en liten större del av en fiktiv kaka på andra människors bekostnad. Det lämnar ganska liten tid till att faktiskt lämna världen som en bättre plats än man fann den.

Men det är mer än så.

Jag identifierar mig inte bara med deckaren som kartlägger nån annans liv, utan ännu mer den vars liv blir kartlagt. Om jag upphörde att existera från ett ögonblick till nästa, vilka spår har jag då satt? Vilka övervakningskameror har jag fastnat på? Vilka digitala loggar? Vilka konflikter kan övertolkas, vilka förenklingar skulle göras och vilka förhastade slutsatser skulle dras?

Nån gång kan det vara vettigt att reflektera över det moderna samhällets övervakning, och konsekvenserna av sina handlingar, vad man ”köper” av integritetskränkning för att få vad man vill ha, men inte jämt.

 Så i alla mina deckaridéer är jag den som blir mördad. Egotrippat.
Och det blir det väl inte nån bok på.

22 december, 2011. anonymitet, böcker, brott, feminism, Humanism, integritet, Internet, konst, Krönika, Kultur, mening, ondska, Piratpartiet, Samhälle, Uncategorized, våldtäkt. Lämna en kommentar.

Om att försörja sina barn

Vi har i Sverige en av världens mest generösa föräldraförsäkringar. En investering i trygga barn. Det är jag glad över. (Inte stolt, jag har faktiskt inte bidragit själv, det hände innan jag föddes.) Men jag tycker det är smart.

Vi kan även överföra dagar från en förälder till en annan. Och många gör det. Dumma vore de väl annars. Klart man gör det man tjänar mest på. Men om man kan, så är det värt att tänka igenom det innan man gör det.

Jag är övertygad om att vår individualiserade föräldraförsäkring gagnar barnen. Det är en fantastisk tillgång att ha grundrygghet hos mer än en person.

Jag är övertygad om att det gagnar papporna.  Att papporna får tillgång till fler sidor av livet. Att veta att de är en kompetent förälder. Att veta att de är värdefulla för sitt barn mer än som plånbok. Och en möjlighet att lägga grunden för att inte vara så ensamma, vilket är ett reellt problem för många män.

Jag är övertygad om att det gagnar mammorna. Det kostar tid med barnen, men tid som faktiskt inte var deras till att börja med, och i gengäld får de en normalare arbetslivsinkomst och en jämlik partner i föräldrarelationen.

Jag är övertygad om att det gagnar samhället. Jag tror vår manliga arbetskraft lär sig saker som är viktiga på att ha varit hemmaförälder ett litet tag. Jag tror vi får rätt kompetent personal på rätt plats av rättvisare förväntningar vid rekrytering.

Sen har vi det där med vårdnadsbidrag. Att vara hemma och ta hand om sina egna barn. På samhällets, och partnerns bekostnad.

Man jämför med ett femtiotal, som någon slags norm, även om det var en historisk parantes. Bondmoror och hantverkarhustrur lär ju knappast ha varit arbetsbefriade förr om åren, bara befriade från inkomsterna från det arbetet. Och som sagt, skillnaden är finansieringen av detta uppehälle. Han. Eller vi.

SD-kvinnor vill till exempel ”på sikt” förbättra möjligheterna till pension efter att ha varit hemmaförälder. (De driver även vårdnadsbidrag).

Det förvånar er säkert inte att veta, att jag tycker det är fel väg att gå. Mer än att jag tycker att den grundpension som alla gamlingar ska ha ska vara på rimlig nivå, oavsett om de varit bankchef, hemmamamma eller knarkare.

Jag tycker man ska försörja sina egna barn. Vi har barnbidrag, som går ut till alla. Jag tycker det räcker som allmän uppmuntran.

Samhället går i viss mån ut på att folk specialiserar sig. Jag skriver tekniska instruktioner för flera personer. Det är därför jag kan få pengar för det. Det är så vårt ekonomiska system fungerar.

När jag var liten så var de mammor som ville vara hemma med sina barn och ansåg sig vara duktiga på att ta hand om barn dagmammor. De tog hand om sina egna, och några till.

Och kan man inte försörja sig själv och sina barn, då är det socialbidrag som ska gå in.

Att som samhälle investera i ett beteende med ett för samhället ofördelaktiga effekter, verkar inte otimalt. Jag säger inget om att vara hemma på egen bekostnad, bara att det att ta emot föräldraförsäkringspengar kan vara förknippat med vissa villkor. Och att jag ska arbeta och betala skatt för att rikingfruar ska sitta hemma med sina ungar? Nä tack.

Jag ser inte poängen med detta; om det inte bara handlar om att förstärka  kinder, kuche, kirche-ideologi.

Anti-feminister gör ofta en stor sak av att män och kvinnor utför lika mycket arbete om man slår ihop avlönat och oavlönat arbete. Va? Hur är det inte ett problem? Pay up, bitches! Betala för det! Det är naturligtvis helt okej att dela arbetsbördan i en familj såsom man vill. Men det är inte okej att inte dela de ekonomiska tillgångarna efter det.
Ge hemmaföräldern lön och pensionsförsäkring från sambons inkomst, så ska jag vara tyst sen. Att INTE göra det är att dölja en utgift, och att suga ut den man säger sig älska ekonomiskt och maktmässigt.

Det kan vara ett skämt för vissa (Ping Konsulttomten), men jag anser att det borde vara en beskattningsbar penningtransaktion. Då kan man få pengar till de där bidragen istället för att norpa dem från de  som arbetar.

Jag är inte emot familj. Jag har en själv.

Jag är inte emot barn. Jag har två själv.

Jag är inte emot äktenskap. Jag har ett själv.

Men det är väl vår ensak? Staten borde relatera till oss som enskilda individer. Det är en realitet att ”kärnfamiljen” bara är ett av alternativen som finns i dagens samhälle. (Vad då ”kärna” för resten, vilken mystisk metafor, det låter knappt gångbar.) Många är ensamstående föräldrar, stjärn-familjer eller regnbågsfamiljer. (Desssutom tvivlar jag på att det är så nytt, jag tror att det enda som är nytt är att vi talar om det.)

Och då borde vi bygga samhällets system så de fungerar oavsett. Barn har i realiteten nånstans mellan 1 och 4 vårdnadshavare. En eller två på pappret.

PS: Oh, jösses, vilken snaskig rubrik: ”Pappor – så får ni ligga oftare”. Förmodligen statistiskt sann, men det redovisas lite dåligt och ändå: riktigt snaskig. Fast helt ärligt: vem vill inte ha tid, ork och lust att sexa mer trots småbarn? (oavsett kön och sexualitet)

5 november, 2011. Föräldraskap, feminism, Konsult-tomten, politik, Sverigedemokrater. 2 kommentarer.

År 2101… Vem gjorde nåt för tjejerna? Var det Gotland?

Region Skåne köper in vaccin mot livmoderhalscancer och ser till att börja vaccinera, fastän inte upphandlingen är klar. Region Skåne riskerar böter. Tusentals färre flickor riskerar livmoderhalscancer. Jag vill inte uppmuntra någon att bryta mot regler, men jag har i detta fall viss förståelse för att låta ändamålen helga medlen. För första gången riktigt stolt över min – eh –  ”charmiga” dialekt.

För övrigt känns det som att jag borde raljera över , harkel, Arkelsten, men det känns för lätt… enough rope… Men då så. ”Det nya arbetarpartiet” är klokare idag än igår, det kan man ju inte vara emot. Idéhistorisk upphovsrätt blir mest tröttsam och destruktiv.

Uppdatering:

1995, Uppsala tekniska högskola:

– Man borde spetta loss Skåne och låta det flyta över till Danmark!

– Du menar, som vi redan har gjort med Gotland?

My sweetest comeback ever.

Uppdatering:

HPV-vaccin förvandlar även dammråttor till guld, byter till vinterdäck på bilen och botar ofrivilligt singelskap. Kanske.

24 oktober, 2011. historia, nyheter, politik, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Nästa sida »