…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Deckare – vad gör de med läsaren?

Jag är väldigt förtjust i deckare.

För att vara lite analytisk handlar det givetvis om diskbänksrealismens oheliga äktenskap med ”de stora frågorna” liv, död, gott och ont. Och att lägga pussel är en trevlig bonus för då får man känna sig clever.

Förmodligen är det trots dessa förklaringar lika kraftfullt och irrationellt som att jag är tokig i fyrverkerier bara-för-att. Inget om skotträdda hundar och barn, inget om tungmetaller i miljön eller bortsprängda kroppsdelar. Bara-för-att.

Men på sistone har det slagit mig hur stor del av vår kulturkonsumtion som handlar om människor som brukar våld på andra människor.

Ganska ofta förekommer  ”män alltid är kraftfulla men inte alltid goda, medan kvinnor alltid är goda men inte alltid kraftfulla”-fördomar i deckare. En kvinna som gör något ont är inte frisk, alternativt okvinnlig. Min egen fördom är föga förvånande, att mental styrka ELLER mänsklig godhet inte över huvud taget korrelerar med kön, om man går något djupare än en inlärd förväntanseffekt.

Men egentligen är det här mycket större, vi ägnar timmar efter timmar åt något där människor är uppdelade i offer och förövare som om det vore den normala ordningen.

Som feminist har jag blivit uppmärksam på den där ”men inte ska du gå hem själv?”-attityden eller ”Nu hade du tur att jag inte var en våldtäktsman”-klyschan som validerar kvinnlig rädsla. Men sen ser jag påhittad tv-underhållning där människor springer för sina liv och gömmer sig i nedsläckta lagerlokaler för vansinniga mördare utan att ifrågasätta. Hur friskt är det?

Att det blivit så skulle kunna vara för att hjärnan känner sig sysselsatt  medan vi arbetar med att försöka göra det obegripliga begripligt. Det finns en pay-off i slutet, mördaren dör eller blir straffad. Livet är så nära rationellt och rättvist vi förmår. Byssan lull. Man blir bra på det man tränar på. Det sägs ta 10 000 timmar ungefär.
Blir läsaren/tittaren på detta sättet bra på att vara rädd med de rädda, eller bra på att förgäves förvänta sig rättvisa?

Konfliktfria historier är något av det tråkigaste som finns, de är narrativa mardrömmar, så det är inte något att förespråka. Men det är störande att så stor del av vår tid mentalt upptas av kampen att skada andra människor. En ganska betydande del av den övriga tiden upptas av kampen att tillskansa sig själv och de sina en liten större del av en fiktiv kaka på andra människors bekostnad. Det lämnar ganska liten tid till att faktiskt lämna världen som en bättre plats än man fann den.

Men det är mer än så.

Jag identifierar mig inte bara med deckaren som kartlägger nån annans liv, utan ännu mer den vars liv blir kartlagt. Om jag upphörde att existera från ett ögonblick till nästa, vilka spår har jag då satt? Vilka övervakningskameror har jag fastnat på? Vilka digitala loggar? Vilka konflikter kan övertolkas, vilka förenklingar skulle göras och vilka förhastade slutsatser skulle dras?

Nån gång kan det vara vettigt att reflektera över det moderna samhällets övervakning, och konsekvenserna av sina handlingar, vad man ”köper” av integritetskränkning för att få vad man vill ha, men inte jämt.

 Så i alla mina deckaridéer är jag den som blir mördad. Egotrippat.
Och det blir det väl inte nån bok på.

22 december, 2011. anonymitet, böcker, brott, feminism, Humanism, integritet, Internet, konst, Krönika, Kultur, mening, ondska, Piratpartiet, Samhälle, Uncategorized, våldtäkt. Lämna en kommentar.

Teknikföraktet

En smart fåne har lagt sig som en filt över oss | Anders Westgårdh | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet.

Min man spelar mycket.

Han spenderar timmar, ofta varje dag, med vänner han (i vissa fall) aldrig träffat.

De talar om spel, om film. Och när en av dem gick igenom hälsoproblem pratade han om det. Sen glömde de det en stund genom att spränga datorgenererade stridsvagnar.

Det var en som inte loggade på, och det gick ett sus av oro genom klanen, det reddes ut vem som kände honom från början, vad han sagt och vad de kunde göra.

Men talar man om datorspel talas det ofta om att det är osocialt. Isolerande.

Inte ansvarstagande, medkännande, utvecklande, organiserande och allt sånt jag sett att det kan vara.

Och så kommer det en krönika som verkar handla om att smartphones, dvs nätet, hindrar folk från att interagera med främlingar. Eftersom man är upptagen med att interagera med främlingar. *Förbryllad*

Anna Troberg framhöll nyligen anonymiteten på nätet som viktig för HBTQ-ungdomar. Den är viktig för nationalist-trollen också, och deras korståg genom kommentarsfälten, och det är deras rätt, även om det är min förhoppning att de distraheras av något vettigare, men det är jag, det.

Visst kan man isolera sig på nätet också. Mest isolerad på nätet är väl de som över huvud taget inte loggar på, man har liksom ingen plikt att umgås, varken IRL eller på webben.

Det är ju samma samhälle här på nätet som därute utanför nätet, samma människor. På det hela taget är jag hellre medborgare på internet, än konsument IRL.

 

P.S. Mina försök att vara konsument på nätet verkar gå sämre. Jag har INTE tålamod att försöka boka en charterresa; Dåliga DÅLIGA sökmotorer: Jag struntar i var; varmt, vackert, prisvärt, bekvämt och barnvänligt, ska det vara så svårt att hitta?

20 augusti, 2011. anonymitet, frihet, Internet, jämlikhet, Piratpartiet, Samhälle. Lämna en kommentar.

F! och Piratpartiet

Feministiskt initiativ har publicerat ett dokument om interneträtt

(Hittade det tack vare Joshen)

Oj, vad kluven jag blir. De två små mindre partierna jag sympatiserar med delar en fråga.
Så då borde jag kunna rösta på båda genom att rösta på F!.

Men jag är rädd att rösten förlorar sitt symbolvärde för mänskliga rättigheter på den sidan. Skumt.

Jag har en kollega som alltid när jag tar upp en feministisk fråga säger: ”Du menar Humanism för det gällar alla och inte bara kvinnor.”

Och nej, det gör jag inte. Vill jag prata om rättvisor på könsbasis så gör jag det.
Vill jag prata om orättvisor mellan alla grupper så gör jag det.

Sen är ju humanist ett ord med flera betydelser det också, från student i humaniora, till nån som är icke-religiös eller för människororienterad etik eller allmän filantrop. Tycker det reduceras när det definieras som en likabehandlingsplan.

Kollegan i fråga är för övrigt kunnig, cool, modig och intressant.
Hon har bara fel om mig.

24 mars, 2010. Etiketter: , . F!, Feminism, Humanism, Piratpartiet, politik, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Fredrik Lindström

För några år sen lyssnade jag på hur söta tonåringar använde Björn Kjellmans som rys-objekt… Ni vet, den värsta man kan komma på att hångla med. Insåg genast hur gammal jag är. Förknippade honom alltjämt med ”Inga kan älska som vi”. Ja. nej. Den har inte tålt tidens tand särskilt väl, och ja, ett tidsdokument, den är själva åttiotalet, hela töntiga, stentvättade, sprejade åttiotalet i en liten ask.
Och Björn Kjellman var väl aldrig nån picture-perfect stud-muffin, men han var bedårande, valpig och klantig och kär. Lite som vår tids Ted Moseby i ”How I met your mother”.

Och Fredrik Lindström då? Jo, alltså, våra barn kommer minnas honom som en föreläsande farbror i På Spåret. Det vi ser som självironi blir nån som skrattar åt sina egna skämt. Hassan är en parantes i historien.

Konsult-tomten upplyste mig om att:
”Allt är bättre nu.” Det gamla finns ju kvar, menade han.
Men det gör ju inte det. Hassan har blivit taskigt och barnsligt.
Inga kan älska som vi har blivit töntig och valhänt.

Det är inte bara min erfarenhet som förändrats, det är själva världens.

http://www.aftonbladet.se/kultur/lindstrom/article6497080.ab

I alla fall har han saker att säga om piratkopieringsfrågan. Har hittills inte tilltalats av fildelningsfrågan, utan enbart av integritetsfrågan, även om det kollektivt medvetna har en förförisk lockelse.
Och jag kanske är lat, men riktigt fullt så klart och redigt har jag inte sett det förr. Hur det har funkat. Hur det skulle kunna funka.

Vabbar och ser en del på TV. Simpsons. Marge blir polis, Lisa säger: men skyddar inte polisen mest de rikas rättigheter?
Homers poker-polare använder simpsons garage för att tillverka pirat-jeans. Polisstyrkan rycker ut för att skydda de stackars utnyttjade modeskaparna….

Vad håller vi på med? Vari ligger det demokratiska värdet i detta?
Sälj! sälj! sälj! Sälj varor, sälj tjänster, sälj mervärde för kunden. Men att angripa imitatörer, konkurrenter är väl knappt bätttre än beskyddar-verksamhet.

En annan kollega tyckte att hela vår generation var omoralisk. För att förr i världen kopierade man visserligen sina läromedel men man visste ju att det var fel. Ingen skulle argumentera att de trodde det var rätt.
Åååååh, vad fel han har! Det är näst intill en medborgerlig plikt att argumentera mot det man tycker är fel!
Gammalt eller nytt är inte ett argument för nånting.
Naturligt är inte ett argument för nånting.

Bra. Dåligt. Demokratiskt. Det är argument.

4 februari, 2010. Etiketter: . Konsult-tomten, pirat, tid, Uncategorized, upphovsrätt. Lämna en kommentar.