…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

Annonser

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Flickor tränas i kommunikation och känslor. Killar i kompetens.

 

Elever totalsågar metod mot depression – Ludvika – dt.se.

Rektorns reaktion.

Det här fattar inte jag. DISA-programmet.

Jag säger inte att ett visst mått träning i känslor, kommunikation, självmedvetenhet och dylikt inte kan vara värdefullt för människor i allmänhet. Och kanske även för att undvika depressioner.

Men… är det verkligen så att tjejer är sämst på det?

Statens folkhälsoinstitut om skillnaden i psykisk ohälsa mellan könen.

Eventuella biologiska skillnader förstärks av lågstatustillvaro med mindre handlingsutrymme.

Alltjämt klarar sig majoriteten tjejer (liksom majoriteten killar) utan problem med psykisk ohälsa. Jag menar inte att bagatellisera graden eller ens att det drabbar tjejer i högre grad.

Men om vi ska lära oss något av att det förekommer i lägre grad hos killar, så är det kanske att uppmuntra tjejerna att älta mindre, och dra ut och spela innebandy eller träna andragradsekvationer. Ja, det, och så den lilla detaljen att ge individer status och handlingsutrymme oavsett kön och inkomst. Piece of cake. Vi är nästan där.

För övrigt låter det som om elevernas egna åtgärdsförslag är väl genomtänkta:

  • Gör det frivilligt att delta
  • Öppna det för killarna
  • Fokusera inte bara på det negativa.

7 februari, 2012. feminism, jämlikhet, Nyheter, psykvård, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

”Hon har tidigare anmält sin make för våld och hot, men mannen åtalades aldrig för de brotten.”

”Hon har tidigare anmält sin make för våld och hot, men mannen åtalades aldrig för de brotten.”

Vad hände där?
Ansågs det vara en bitter, falsk-anmälande kvinna?
Ansågs det vara en privatsak inom familjen?
Fick mannen hjälp i någon annan form?
Fick kvinnan hjälp i nån annan form?

Hur ser vi till att det inte händer nån annan sjuåring?

viaPappa högg sin son 17 gånger – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

22 augusti, 2011. barn, brott, Feminism, feminism, psykvård, Samhälle. Lämna en kommentar.

Anna Odell

Det ska tyckas till om Anna Odell igen, hon som fejkade/återuppsatte en psykos.

Jag har inte sett konstverket, så kanske det är förmätet av mig att skriva detta. Men det tycks mig som att hela debatten står på en fast grund av konstförakt. Man rider på vågen av ”verklighetens folk”.

För det första tycker jag inte det är vår sak att bedömma om hennes upplevelse varit farlig eller terapeutisk, med tanke på hennes psykiska hälsa. Det finns inget allmänintresse i det, om det rör ett enda fall som eventuellt skulle ha kunnat gå illa men inte gjorde det. Det är knappast så att konstfack systematiskt uppmanar sina elever att fejka psykoser. That’s so last year. Att de ska tvingas att redogöra för sina skäl: varför då? Om mina gamla lärare redogjort för hur de resonerat kring inriktningen på min B-uppsats i dagspressen hade jag blivit heligt förbannad. Men det är jag det.

Att hävda att de förhållanden som konstverket skildrar ”inte är något nytt” låter som ett journalistiskt ställningstagande, snarare än ett konstnärligt. Hur många konstnärer ägnar sig inte åt ”de eviga frågorna” istället för nyheter? Dessutom kan gamla nyheter vara både konstnärligt och journalistiskt intressanta om en viss grupp av befolkningen inte  inte hade insyn i det tidigare.

Jag är intresserad. Jag undrar över vad vi som samhälle gör med människorna som inte lever upp till vår självständiga och plikttrogna norm, de som sumpar chanser, de som beter sig fel. 

”Mannen på gatan” är upprörd, så klart, över slöseri med skattepengar. Är det konst? fnyser han och längtar efter tavlor med ram. ”Har du varit och tittat på själva utställningen?” frågar jag, vilket han inte har, men han tror sig ändå veta att det ”inte är konst”. Mannen på gatan är upprörd över att konstnärer får frikort, får göra vad som helst i konstens namn, och jag lyckas inte förklara att de får ta konsekvenserna, de får prövas rättsligt precis som alla andra.

Man kan naturligtvis hävda att utställningen är konstverket, och att själva händelsen inte är mer än en insamlandet av material. Vilket skulle göra det ganska sorgligt att det är det som får all uppmärksamhet.

Om ett konstverk verkligen är ”ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament” så skulle även själva händelsen kunna betecknas som ett konstverk. Frågan blir då om man får ”ge” publik som inte bett om det konst-upplevelser, speciellt smärtsamma konstupplevelser. För om vi ska vara ärliga så är det få som klagar på när STA gör gatu-teater, Eller ett hundratal personer dansar Beat it på Plattan. Dragspelare i tunnelbannan ligger lite mer illa till.

Måste det kanske annonseras i förväg, i lokaltidningar och dylikt, ”Varning för konst” så att alla vet vilket kontrakt konstnär och publik har.  Jag vet inte om Odell ser det så. Om hennes publik varit de förbipasserande, poliserna eller vårdpersonalen. Men jag ser möjligheten till det. Utan ram.

Det jag bara inte kan förstå är varför vi ska vara så rädda att en friskförklarad kvinna ska återfalla i sjukdom beroende på vården. Vad har vi då för vård, och har vi något slags nationellt koncensus kring den risken, är det en allmänt känd hemlighet? Att vår psykvård lika gärna kan orsaka problem som avhjälpa? I så fall tycker jag att det viktigaste konstverket är det tredje, den här debatten, inte för att förändra psykvården, vilket inte är en konstnärs syfte, utan för att påpeka att kejsaren är naken.

20 april, 2010. Etiketter: . journalistik, konst, performance art, psykvård, Samhälle, Uncategorized. 2 kommentarer.