…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

”Hon har tidigare anmält sin make för våld och hot, men mannen åtalades aldrig för de brotten.”

”Hon har tidigare anmält sin make för våld och hot, men mannen åtalades aldrig för de brotten.”

Vad hände där?
Ansågs det vara en bitter, falsk-anmälande kvinna?
Ansågs det vara en privatsak inom familjen?
Fick mannen hjälp i någon annan form?
Fick kvinnan hjälp i nån annan form?

Hur ser vi till att det inte händer nån annan sjuåring?

viaPappa högg sin son 17 gånger – Nyheter – Senaste nytt | Expressen – Nyheter Sport Ekonomi Nöje.

22 augusti, 2011. barn, brott, Feminism, feminism, psykvård, Samhälle. Lämna en kommentar.

Det blir nog inte så fett att bli tant

image

Kvinnliga pensioner närmar sig männens – DN.SE.

63%

Det är internationella kvinnodagen.
Så vilka slag finns kvar i kvinnokampen?

Jag funderar på nuffrorna i mitt orangea kuvert. Kul ser det ju inte ut.

Vi har delat föräldraledigheten och har jobbat lika länge och har lika många plugg-år, men nuffrorna i B4ckst4bs kuvert ser betydligt bättre ut. Bättre jobb. Eller nej. Men bättre lön i alla fall.

Men han påstår att han inte förväntar sig att leva tills han är pensionsberättigad. Då blir det magert igen.

Nu har jag mejlat pensionsmyndigheten och frågat om det är sant att män och kvinnor får ut olika hög månadspension även om de har samma intjänade livsinkomst (vilket de allt som oftast ändå inte har).

Det skulle i så fall vara beroende på att kvinnors förväntade livslängd är längre än mäns. Som om det är rättvist om man har lika mycket pengar när man dör, men inte när man lever.

Men först efter att ha grälat på min själs älskade om det. Inte beroende på kronor och ören, jag förväntar mig inte att han ska försörja mig eller nåt, utan för att han inte insåg varför jag tyckte det var viktigt. Eller orättvist (om det stämmer). Hans totala brist på politik. Bot-brain.

Han fick medhåll av min mamma. Hrumpfh. Förrädare.

Vi blev sams. På ett sånt där hemvant osagt sätt som man blir i en relation. Så den delen är utagerad. Men jag är fortfarande nyfiken på själva sakfrågan.

Uppföljning följer.

8 mars, 2011. Feminism, jämlikhet. 4 kommentarer.

Vad kostar en våldtäkt?

Hårresande perspektiv öppnar sig av den här frågan.

Min fantastiska bror, som är otroligt empatisk, en outtröttlig fighter och en strålande ideolog berättade en gång hur han upplevde att bli vuxen.
”När jag var liten trodde jag att de som bestämde och ja, faktiskt allla vuxna, gjorde det klokaste, det som var bäst för alla. Åtminstone försökte. Sen blev jag stor och upptäckte att vilka idioter som helst kan ha makt, att det som driver dem ofta är personlig stolthet eller ekonomisk hänsyn eller bara slumpen.”

(Jo, sen är jag övertygad om att han är suverän på sitt jobb också… nåt med programmering… typ… 😉 )

Det är därför uträkningar som den i artikeln behövs, trots att det blir alldeles absurt.
Inte för att Riche Rich ska kunna betala räkningen och få frikort.

Då borde det vara en vettig investering med förebyggande åtgärder. Fine. Pengar finnes. (Åtminstone teoretiskt)

Då undrar jag: 

  • Vilka är de förebyggande åtgärderna?
  • Vad förhindrar en möjlig förövare att gå den vägen?
  • Hur hittar man dem?
  • Hur respekterar man alla andras integritet?
  • Hur påverkar man dem?
  • Hur respekterar man dem i processen, de är ju faktiskt fortfarande oskyldiga?  

8 juni, 2010. Etiketter: . brott, Feminism, politik, Samhälle. 7 kommentarer.

Samtycke till sexuell ”misshandel”

SVD skriver om en tjej som sexchattat med en kille och sen (på uppmaning) skrivit brev om att bli plågad och förnedrad och så träffat honom och gjort just det.

Jag går naturligtvis helt på vad som står i nät-tidningarna och kan ha missuppfattat det hela. Men alla verkar överens om att det inte är våldtäkt.  Det är alltså inte tal om det gamla tradiga ”hon ångrade sig först efteråt, det löpska stycket”-grejen, utan att en ”närstående” sett blåmärken och slagit larm.

Jag har dragit mig för att blogga om detta. Jag tycker det är svårt.

Det finns många faktorer: Sexuell frihet, åldern, feminism. Att döma av nättidningarna ska dessa faktorer lämnas utanför, för att den rättsliga prövningen rör principen samtycke. Men det gör inte jag:
Lagen har en liten dubbelmoral, i vår syn på de mellan 15 och 18. Å ena sidan är de inte vuxna. Å andra sidan gamla nog att ha sex. Är hon gammal nog att ha sex bör hon vara gammal nog att bestämma vilken sorts sex hon vill ha. Men hon är fortfarande inte myndig, inte självständig. ”It’s between two consenting adults”, brukar man säga. ( Eller ”two or more”. Egentligen borde det nog vara ”One or more consenting adults”) Men det blir ju rent löjligt att begära målsmans underskrift för sina sexuella överenskommelser, snarare får vi lita på att de vet vad de gör, och respekterar sig själva och varann, kidsen.

Lagen kan inte gå in och bestämma att heteronormativt kärleksfullt vanilj-fluff-sex är mer lagligt än sadomasochism med en främling som är dubbelt så gammal.

Ändå är jag inte mindre kärringjävel än att jag undrar över en så sexuellt avancerad 16-åring. Och över mannen som, öh, bistod med tjänsten. (*Pryyyyyyd blir jag av detta.*)

När man tar bort dessa faktorer sex, kön och ålder, blir det som är kvar nästan en eteriskt moralisk fråga; finns det absoluta brott? Brott, även om offret inte lidit? Finns det handlingar som är så fundamentalt onda att omständigheterna saknar betydelse?

Och på vilka principer ska vi bygga samhället, en hårdkodad gräns mellan rätt och fel beteende, eller ett godtyckligt men medkännande undvikande av mänskligt lidande… Det är inte en retorisk fråga, jag vet verkligen inte.

Jag tycker det är bra att detta prövas. Någonstans går en gräns för ”hon ville det själv”. Assisterade självmord? Kampsport? Fotbollshuliganfajter? Misshandelskontrakt? Maktlekar?

Nånstans kvarstår ett ansvar även om ”hon ville det själv”, men det verkar vara en rejäl utmaning att bygga en princip för när, för vilka faktorer som ska avgöra när friheten att vara en idiot ska gälla och inte.

Tillägg:

Jag är fortfarande ambivalent. Handlar det om att bara hans berättelse är det som hörts? Om ogiltigförklarande av kvinnliga offers berättelse? Eller är det ”Rätt att säga ja och rätt att säga nej”? Om kvinnor som objekt, som lidande objekt.

7 juni, 2010. Feminism, Samhälle, sex. 4 kommentarer.

Speed-förlossningar

”De” (Forskarna, uhu) har hittat ett läkemedel för att snabba på förlossningar. (DN) (AB)

Jag är helhjärtat för läkemedel. Och för lindrigare förlossningar.

Men snabba förlossningar är läskiga. -re. Än långa. Eller så är det bara jag.
Den långa snitt-förlossningen var bättre än den snabba sorten. För mig.

Egentligen är det bara det att det är svårt att veta vilka som behöver den här medicinen.

4 juni, 2010. Etiketter: . Föräldraskap, Förlossning, Feminism, Uncategorized, vetenskap. 2 kommentarer.

Drinkhora?

Jag är så lurad!

Inte bara har jag betalat mina egna drinkar, jag har dessutom bjudit både tjej- och killkompisar på drinkar, inte har jag fattat att jag kunde ha fått sex för det.

31 maj, 2010. Feminism, Samhälle. 1 kommentar.

NUMB3RS -på riktigt.

Matematisk kartläggning av våldtäktmäns beteende. Smart.

15 maj, 2010. Etiketter: . Feminism, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Clash of the Titans

Åh! Internet igen! Sakernas naturliga tillstånd är återställt! Ljuvligt…

Vi såg Clash of the Titans.

För det första blev jag illamående. Filmen börjar med en åkning genom stjärnorna utan något som helst origo att hänga upp tillvaron på. Och när den är över, då hamnar man på en båt, och det gungar rätt bra. Tack så mycket. Försökte blunda, ta av glasögonen, titta bort… och förbannade innerligt alla eqvilibrister i filmeffektbranchen.

Jag vet inte hur konstruktivt det är att kritisera kvinnosynen i grekisk mytologi, det bör väl rimligtvis vara vatten under broarna vid detta laget men det är lite sunkigt i denna versionen också.

Det finns två positiva kvinnoroller. Den ena är vacker, vördnadsfull och på det hela taget ett tacksamt offer.

Den andra har ”straffats” med evig ungdom (åh halledudanedå) och är på det hela taget en piedestal-tjej.

Det finns två avskräckande exempel också: En drottning som har ambitioner, och tycker att hennes dotter är vackrast. Hu! Hon måste straffas.

Den andra läskiga tjejen är numera ett monster som förvandlar killar till sten, som straffats efter att ha blivit våldtagen.

För övrigt är det riktigt ont om tjejer över huvud taget.

Det är ju hjältens mamma också, som dödas som straff efter att ha varit otrogen. Sig själv ovetandes.

Och några uråldriga häxor.

Till att börja med kan man ju undra över de gamla grekerna och deras ständiga kvinnobestraffande. Och [ung, snygg=god] och [gammal,ful=ond] är ju inte upppiggande att se direkt.

Så filmen var platt och unken, en gnutta allmänbildande och ändå… helt okej som actionrulle.

14 maj, 2010. Etiketter: . Feminism, Personligt, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Nästa sida »