Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Vem är värd för ditt party?

Jag är inte mycket för hyfs, etikett och tradition och fint sätt. Jag är inte mycket för att saker ska vara på ett visst sätt eller folk ska göra saker bara för att. Seder och sånt kan ifrågasättas och utvecklas. Jag är däremot mycket för hänsyn. Omtanke. Det är ju ofta det som är poängen.

Tänk dig att en främling bygger ett stort hus nära dig. Det är stort och vackert. Han anställer. Han håller små tillställningar. Dina grannar börjar gå dit. Du går dit ibland. Det är vackert och fridfullt, du trivs där. Du ger pengar till verksamheten.

Det är bara en sak som gnager. Du har faktiskt aldrig träffat värden, trots alla tillfällen. Du pratar med vänner och med killens tjänstefolk, och det är lite blandat. En del har aldrig sett honom, en del nån enstaka gång, en del känner honom väl och har hans mobilnummer men vägrar ge det till dig, de verkar tro att du redan har det. Du blir mer och mer säker på att det är nåt lurt. Du tror inte killen finns. Av de som säger att han finns verkar det vara fifty/fifty om de luras eller är lurade. Men det spelar ingen roll vad du säger. Huset står kvar, tjänstefolket är kvar, festerna fortsätter och folk går dit.

Du ska ha fest. Festlokalen i hans stora hus skulle vara perfekt för din fest. Så du ringer till killens tjänstefolk och bokar tid.

Men du vill inte att det ska talas om den här killen som du inte tror på under din fest. Synas, men inte höras, tack. Tjänstefolket menar att  de struntar i vad du tror om värdens existens, du är välkommen, MEN huset är bara till för hans vänner, och konventionen innefattar att han är bjuden. Du menar på att du ju betalt medlemsavgift i den föreningen så du borde få tillgång till lokalen och få bestämma själv under din fest. Låst läge.

Det är fullständigt berättigat att stå på torget och berätta att alla logiska tecken tyder på att killen inte finns och förorda att hans dyra hus görs om till sädesmagasin. Eller kommunal festlokal.

Det är en helt annan sak att hålla samma tal inifrån hans hus.

Jag bryr mig egentligen inte om att det är oartigt mot honom. Han fick väl visa sig då, om det är ett problem. Det finns en gräns när en naturlig klädsam blyghet gått över i sjuklig social fobi, och det KAN gälla den här killen.
Men det är lite taskigt mot hans polare och tjänstefolk. De tror på killen, han är viktig för dem. De har en poäng med vad som är meningen med huset. Föreningen du gått med i har nämligen ett syfte; den ÄR till för hans vänner, och inte dina fester. Liksom det kan bli svårt att övertala en lokal ornitologiförening att dika ut biologiskt unika våtmarker, eller att få den lokala SD-föreningen att bygga en moské.

Den goda nyheten är att om du har din fest nån annanstans, med nån annan som värd så försvinner problemet. Jag kan visserligen inte garantera att den ceremonimästaren inte tar upp seriefigurer eller spöken… Men syftet blir annorlunda.

Eller ha festen i den osynliga grannens hus, bjud på den, gilla läget. Låt anledningarna att du vill ha din fest i hans hus bli anledningar att bjuda in honom och låta folk prata om honom. Skönhet, tradition, symbolik…

Och med detta omständiga inlägg vill jag påpeka att man FÅR hålla och delta i kyrkliga ceremonier även om man inte är troende.

19 mars, 2012. Bröllop, etikett, fest, Gud, integritet, mening, trams, Uncategorized. 2 kommentarer.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Deckare – vad gör de med läsaren?

Jag är väldigt förtjust i deckare.

För att vara lite analytisk handlar det givetvis om diskbänksrealismens oheliga äktenskap med ”de stora frågorna” liv, död, gott och ont. Och att lägga pussel är en trevlig bonus för då får man känna sig clever.

Förmodligen är det trots dessa förklaringar lika kraftfullt och irrationellt som att jag är tokig i fyrverkerier bara-för-att. Inget om skotträdda hundar och barn, inget om tungmetaller i miljön eller bortsprängda kroppsdelar. Bara-för-att.

Men på sistone har det slagit mig hur stor del av vår kulturkonsumtion som handlar om människor som brukar våld på andra människor.

Ganska ofta förekommer  ”män alltid är kraftfulla men inte alltid goda, medan kvinnor alltid är goda men inte alltid kraftfulla”-fördomar i deckare. En kvinna som gör något ont är inte frisk, alternativt okvinnlig. Min egen fördom är föga förvånande, att mental styrka ELLER mänsklig godhet inte över huvud taget korrelerar med kön, om man går något djupare än en inlärd förväntanseffekt.

Men egentligen är det här mycket större, vi ägnar timmar efter timmar åt något där människor är uppdelade i offer och förövare som om det vore den normala ordningen.

Som feminist har jag blivit uppmärksam på den där ”men inte ska du gå hem själv?”-attityden eller ”Nu hade du tur att jag inte var en våldtäktsman”-klyschan som validerar kvinnlig rädsla. Men sen ser jag påhittad tv-underhållning där människor springer för sina liv och gömmer sig i nedsläckta lagerlokaler för vansinniga mördare utan att ifrågasätta. Hur friskt är det?

Att det blivit så skulle kunna vara för att hjärnan känner sig sysselsatt  medan vi arbetar med att försöka göra det obegripliga begripligt. Det finns en pay-off i slutet, mördaren dör eller blir straffad. Livet är så nära rationellt och rättvist vi förmår. Byssan lull. Man blir bra på det man tränar på. Det sägs ta 10 000 timmar ungefär.
Blir läsaren/tittaren på detta sättet bra på att vara rädd med de rädda, eller bra på att förgäves förvänta sig rättvisa?

Konfliktfria historier är något av det tråkigaste som finns, de är narrativa mardrömmar, så det är inte något att förespråka. Men det är störande att så stor del av vår tid mentalt upptas av kampen att skada andra människor. En ganska betydande del av den övriga tiden upptas av kampen att tillskansa sig själv och de sina en liten större del av en fiktiv kaka på andra människors bekostnad. Det lämnar ganska liten tid till att faktiskt lämna världen som en bättre plats än man fann den.

Men det är mer än så.

Jag identifierar mig inte bara med deckaren som kartlägger nån annans liv, utan ännu mer den vars liv blir kartlagt. Om jag upphörde att existera från ett ögonblick till nästa, vilka spår har jag då satt? Vilka övervakningskameror har jag fastnat på? Vilka digitala loggar? Vilka konflikter kan övertolkas, vilka förenklingar skulle göras och vilka förhastade slutsatser skulle dras?

Nån gång kan det vara vettigt att reflektera över det moderna samhällets övervakning, och konsekvenserna av sina handlingar, vad man ”köper” av integritetskränkning för att få vad man vill ha, men inte jämt.

 Så i alla mina deckaridéer är jag den som blir mördad. Egotrippat.
Och det blir det väl inte nån bok på.

22 december, 2011. anonymitet, böcker, brott, feminism, Humanism, integritet, Internet, konst, Krönika, Kultur, mening, ondska, Piratpartiet, Samhälle, Uncategorized, våldtäkt. Lämna en kommentar.

Frikänd för BDSM och feminismen i det.

Frikänd för BDSM-sex med självskadande 16-åring.

Jag borde skriva om detta. Jag har ju skrivit om detta förr.

(Missa inte signaturen ”Britt-Marie”s kommentar; och jag är ganska säker på att det är en för mig okänd Britt-Marie.)

Tydligen hade mannen ingen anledning att tro att flickan var  16 (hon sa 18), de hade säkerhetsord, och diskuterat igenom gränser, det var våld, men inget traditionellt samlag.

Ärren från självskadebeteendet var gamla och hon uppgav att de  var över sen fyra år.

Då verkar det riktigt dömt, ur en laglig synvinkel.

Jag är nyfiken på hennes berättelse i detta, även om hon inte har nån skyldighet att trycka den i tidningen. Mest av feministiska skäl; ofta är ”offer” väldigt osynliga.

I stort tycker jag detta faller under principen: ”Respektera mitt nej, respektera mitt ja.”

Det kan mycket väl finnas tillfällen när ett synbart ja är ett nej, i beroendesituation, eller när omdömet är påverkat. Men inte jämt.

Och om åklagaren inte kunnat påvisa det, så är ett ja alltjämt ett ja.

Men jag är tok-trött, tok-pryd och småsjuk, så vad vet jag.

DNs rubrik hävdar att detta är en ”feministisk seger” vilket inte alla håller med om. Det blev ett ordentligt rabalder. Det tvingar mig att definiera min egen feminsim mycket hårdare.. Jag är tydligen sexual-liberal. Oj. Who knew?!

Sexualliberal socialistisk likhetsfeminist. Hittills. Det går säkert att hitta fler adjektiv.

Tillägg: Har läst mer och sett att det visst förekom former av sex, även om det inte var samlag; så går det när man förlitar sig på andra bloggares formuleringar istället för att gå till källan.

26 september, 2011. brott, etikett, feminism, integritet, jämlikhet, Nyheter, politik, sex, Uncategorized, våldtäkt. 6 kommentarer.

Rädd, trött, uppgiven.

Jag borde vara säker. Ha alla svaren. Kämpa för det goda. Kunna statistiken utantill.

Det är jag inte. Jag känner mig lite hög. (Sömnsnurrig: Morris kräktes vid halvett inatt och jag somnade om vid fyra eller så.)

Här kommer en hemlis: Jag bryr mig egentligen inte om exakt hur många invandrare som får komma hit. Jag har ingen kvot att fylla. Det gör naturligtvis ett helt liv av skillnad för den individ som blir upptagen eller bortvisad. Jag bryr mig väldigt mycket om att besluten är rättvisa, humana, rättssäkra, humana, smarta och snabba. Men inte många. Jag bryr mig väldigt väldigt mycket om att lagar, förordningar och bemötande är färgblint. Att vi som är med har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Det handlar om att vi nu, på allvar, sitter och räknar på människor. Vad kan du beräknas kosta? Vad kan du beräknas bidra med? Vad är bottom line? Vad är din skuld, för att du lever, äter, älskar där du är? Det är ekonomiskt. Illamående.

Och så är det kulturellt. Man förespråkar en statsbestämd godkänd kultur. Svenne-kultur är finare än blatte-kultur. Gammalt är finare än nytt. Är du tillräckligt svensk för att lira med oss? Har du den goda smaken att plocka upp nyckelharpan istället för sitaren?

Man villkorar. Snålar med medmänsklighet. Kryper in i hjärnan och godkänner vissa idéer och uttryck och fördömmer andra, belönar det som simmar med strömmen. Man ser det inte som det är, man ser det inte utifrån om det gagnar eller skadar, inte utifrån om det finns människor som vill ägna sig åt det. Eller om ingen far illa av det. Moralism (1, 2, 3). Man stämplar kulturarv på det som känns bekant, och försöker förbigå det andra med tystnad. Delta, men på nåder.  Ska du vara svensk får du vara svenskare än de svenska. För säkerhets skull. För vi vet ju att du är inte riktigt riktigt svensk.

Och jag tror det är obra. Det gör saker med oss,  inskränker respekten och självkänslan för oss allihop och vår förmåga att se möjligheter att bidra.

Jag tänkte jag skulle sluta med retoriska frågor på min blogg. Det är ett effektivt men oärligt retoriskt grepp. Och pretto, men inte på det coola sättet. 

Jag misslyckas. Jag vill givetvis att ni ska besvara dem precis som jag skulle.

2 februari, 2011. demokrati, frihet, Humanism, integritet, jämlikhet, politik, Sverigedemokrater, Uncategorized. 2 kommentarer.

Storebror Swedbank ser dig.

Jahapp, nu är det tal om att förbjuda pengar. Bevara, till och med skruva upp  kapitalismen, bara förbjud kontanter. Av arbetsmiljö-skäl. För att butikspersonal inte ska behöva vara rädd för rånare. Det är givetvis inte acceptabelt att en människa utsätter en annan människa för hot, våld och stöld. Aldrig, aldrig, aldrig.

Men det är faktiskt inte okej att inte ha några anonyma betalningsmedel i ett samhälle heller. Jag kan väl erkänna att jag personligen köper allt, allt, allt med kort, jag har inte nåt emot korten per definition, MEN de får inte vara obligatoriska, alla köp bör inte kartläggas och registreras och analyseras.

Man måste få lov att ta del av varor och tjänster utan att vara bankkund, med dokumenterad identitet och betalningsförmåga, typ. Dessutom blir ju följden att våra kontokortsnummer blir rånade istället, jag ser inte det som så mycket bättre.

15 april, 2010. Etiketter: , . anonymitet, demokrati, integritet, politik, Samhälle, Uncategorized. 1 kommentar.