…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

5 saker som får män att hata kvinnor? (Varav ungefär 6 verkar vara bröst)

Den här länken fick mig att skratta högt flera gånger. 5 ways modern men are trained to hate women. Läs gärna.

Jag håller inte med om allt, och jag tror inte alla killar om de här attityderna, heller, och inte hela tiden. Det vore en skittaskig generalisering. Vi har inte drunknat i det, men det finns ett strömdrag åt det här hållet, som uppstår när många killar samverkar, som jag kände igen.

Jag vet att det där ”kvinnor straffas alltid om vi inte är snygga” (i för snygghet ovidkommande sammanhang) inte känns så särdeles svenskt. (#4 i listan.)  Jag vet inte om det är blygsamma Luther eller det är det naturliga svenska sjuttiotalet som skyddat oss. Men just det där måste vara tillfixad hela tiden känner jag mindre igen. Å andra sidan har jag kanske inte stuckit ut tillräckligt för det. Jag har på kort tid läst två fabulöst vackra vänner påpeka att de aldrig straffats för att de är för fula. Nä. Konstigt, då.:-D

Nog tror jag att det finns en liten skillnad mellan reaktionerna på mäns och kvinnors utseende, hela #hairriot tyder ju på det. Dessutom tror jag det verkar hårdare för dem som är femton, tjugo år yngre än jag, och jag gissar att det är hårdare polariserat i amerikansk kultur. Men här och nu, inte alls så framträdande som det framställs i artikeln. (Jag tycker faktiskt inte rakning är den viktigaste feministiska frågan heller…)

En sak jag var tvungen att garva åt (under punkt #1, We feel powerless) var:

”When she went to the stables, she wore faded sandsilk pants and woven grass sandals. Her small breasts moved freely beneath a painted Dothraki vest …”

That’s written from the woman’s point of view. Yes, when a male writes a female, he assumes that she spends every moment thinking about the size of her breasts and what they are doing.

Tuttar alltså. Sorry, jag vill egentligen inte spräcka den vackra idén, men nej. Tuttar, till vardags, är lite som ett skulderblad eller navel eller nån annan kroppsdel täckt av kläder. Eller varför inte: det är lite som ditt bröst. Det manliga bröstet. Bröstvårta. Muskel. Fettdepå. Det hindrar inte att vi själva också kan tycka de är fina, känsliga och mjuka och gärna blir smekta vid rätt tillfälle och av rätt person, ungefär som andra mjuka kroppsdelar som sällan ser solens ljus.

Det hindrar inte att jag misstänker att just den passagen kanske primärt är skriven för en läsare som tänder på bröst, snarare än för att få en kvinnlig läsare att känna igen sig. Möjligheterna till missförstånd är oändliga.

Av punkt ”#5. We Were Told That Society Owed Us a Hot Girl” fick jag inte bara ett skratt, utan även en insikt. Det där har jag sett, då och då. En del killar verkar känna så. Man skulle kunna kalla det Saade-effekten. Kränkt, kan man bli när tjejer går och kärar ner sig i vem de vill, och inte alls i en själv, trots alla ens stordåd.

Det är objektifiering i en mycket ren form. Bli nu inte rädd för att jag skrev objektifiering, det betyder inte att man är gruppvåldtäktsman och slavhandlare, bara att man fallerat att ta hänsyn till den här människans autonoma karaktär. Att en man ”förtjänat” en kvinna är ett feltänk som slänger in sitt fula huvud  i så många sammanhang, som en hydra. I berättartekniken av allt från tecknade serier, sagor, Disney-filmer, romcoms, action och äventyr. I föraktet för s.k. ”drinkluder”. I goda råd om kärlek, vänner emellan. I mobboffers revanschberättelser.

Men verkligheten fungerar inte så. Livet är inte rättvist. Allt har inte en mening. Det är kaos, alldeles fantastiskt, fruktansvärt kaos.

28 mars, 2012. feminism, jämlikhet, Kultur, Samhälle, sex, Uncategorized. 6 kommentarer.

Tre små rätter från feminist-menyn.

Hej, här får ni tre små rätter:

Det är små konkreta frågor, med ett visst symbolvärde, men det är inget stora grejer.

  •  Hen: Det är användbart ibland. Inte jämt.
  • Håriga armhålor: Man får inte vara taskig. Naturligt är ett giltigt val och hår är inte automatiskt smutsigt. Get over it. Hon själv verkar ta det med ro.
  •  Tjejlego: rosa lego, eller ”mjuka” teman är inte dåliga i sig. Det trista är när killar och tjejer inte längre leker med varandra. Jag är övertygad om att de som tidigt lärt sig att relatera till varann som jämlikar varken idealiserar eller föraktar det andra könet generellt, utan kan bemöta människor som individer. Det rosa legot behövs, men det får gärna blandas upp med polis- och piratlego och basklosspaket, och lekas med av både flickor och pojkar.
    Då tror jag det kan leda till något bra. Bättre än innan. Och lego var rätt bra redan från början… Se:

What it is is beautiful

12 mars, 2012. Föräldraskap, feminism, jämlikhet, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Pension en klassfråga: sjuk och fattig eller rik och frisk?

Reinfelt tyckte nåt om att jobba till 75. Att vi behöver det.
Jag har jobbat i tio år, så det är väl tillbaka på noll då. 🙂

Jag kan lika gärna vara ärlig, det här inlägget har inget budskap, ingen tes, ingen facit. Jag skulle iofs kunna tänka mig en successiv ökning av tidpunkten för senaste pension.

Min pappa är i det spannet, över 65. Han jobbade lite extra ett tag efter 65, men inte nu längre. Jag skulle också kunna tänka mig att trappa ner när det är min tur. Göra övergången mindre radikal. Min jobbarkompis också. Hon har driv och idéer och vana att driva företag så hon skulle kunna byta spår.

Mamma jobbar fortfarande. I ett slitigt jobb. Har jobbat sen hon var 16. Hon erbjöd sig glatt att byta med Reinfelt i så fall.

Är befolkningsbomben verklig?  Jan och Alva Myrdal varnade för den redan vid tidigt nittonhundratal. Åldrande befolkning osv. Jag såg en länk om att andelen som blir försörjda håller sig relativt konstant, men jag kan inte hitta den igen. Annoying. Ni får nöja er med denna, som inte är riktigt lika relevant.

Är BlondinBella verklig?

Hon vill jobba. Såklart. Det ville jag med när jag var så ung. Jag kunde inte heller tänka mig att inte vilja arbeta. Jag lärde mig att jag inte behöver mitt arbete för att ha ett värde först när jag var mammaledig.

Det väckte ett minne:

Inför valet  (-98?) talade vänsterpartiet i Kalmars kårhus. En student frågade:

”Det här med 6 timmars arbetsdag, jag som är nyanställd vill ju ut och jobba — VILL NI GÖRA MIG TILL DAGDRIVARE?!”

För det blir man tydligen av 30 timmars arbetsvecka. De tog inte chansen att förklara att deras idé är att det skulle öka hennes chanser att inte behöva vara dagdrivare i form av arbetslös genom att ”dela på jobben”. Det behövs fyra att göra jobbet som gjorts av tre, vilket släpper in fler grupper.
De avfärdade henne bara med att ingen skulle hindra henne att jobba över.

Det jag tänker på är hur det här med pensionsålder vid 75 skulle slå. Till och med på frivillig basis. De som slitits ut av fysiskt krävande jobb, och som – let’s face it – ofta redan har rätt ont om inkomst att basera sin pension på, kan drösa ihop vid 65. Eller tidigare ändå.

Medan kontorsråttor kan fortsätta tjäna in flis, och så ökar klyftorna.

Egentligen borde de jobb som sliter  ge extra deg inte mindre. En utslitningsbonus. Om man tänker rättvist, snarare än marknandsekonomiskt.

Jag har en invändning till mot BlondinBellas inställning: Hur många tidningsimperier behöver vi?

Alla vill kan och bör inte välja att starta eget eller hitta drömjobb. Vi behöver alla de som tar jobb som är slitiga eller mindre utmanande eller mindre åtråvärda. För många räcker det med dräglig lön, drägliga arbetsförhållanden, drägliga jobbarkompisar och att ha gjort sin plikt. De växer kanske inte primärt på jobbet, utan i familjen eller på fritiden.

Det där med att ha gjort sin plikt är kritiskt för mig. Antingen ser vi det som att jobbet är poängen med livet och det förväntas man hålla på med tills man inte klarar av det längre, då man ska sorteras bort, och om man inte finner mening i det så är man fel och misslyckad. Eller så ser vi det som att man gjort sin plikt, är färdig och har förtjänat fritid.

För att återvända till de ökande klyftorna.

Sebastian Carlsson, Reinfelts pressekreterare avfärdade tydligen det hela i Kaliber i P1 med att om man tar bort den lägsta tiondelen och den högsta tiondelen och den lägsta tiondelen så har klyftorna inte ökat ”så mycket”.

Det ser jag som ett erkännande i tre steg:

  1. För ytterligheterna så har klyftorna ökat ”mycket”.
  2. För de i mitten så har klyftorna ökat ”bara lite”.
  3. …Och det är okej med Moderaterna.

Det beror inte på moderat ondska eller något sånt, bara att deras politik generellt sett bygger på en bild av att det primärt är pengar som motiverar människor. De på toppen ska hållas glada och nöjda och investera med förhoppningen om att tjäna ännu mera och konsumera och sysselsätta lagren under. Medan de på botten ska motiveras att ta sig därifrån genom att ha det ganska suggigt där nere, och på vägen arbeta och skapa mer välstånd som kan återinvesteras.

De tror uppriktigt att det är det enda som fungerar som motivation och höjdskillnaden i trappstegen är det som skapar motivationen. Om alla har det lika bra skulle då ingen sträva någonstans. Tror de.

Jag delar inte deras bild, jag tror att vi inte lägger alla äggen i samma korg genom att sprida välståndet till fler av lagren och att vi dessutom har det bättre under tiden. Ja, och att, utöver det akuta behovet, det första trappsteget, så är pengar en ganska dålig motivator.

Det här att facken och regeringen också är överens om att ”göra det permanent”, (möjligheten för företag att gå ner i tid och därmed i lön) är också i linje med det att klyftor är en  bra grej. Jag är mycket skeptisk tills jag fått höra specifikt vilka kriterier som ska göra att det inte blir en Italien-situation när det överutnyttjas i låglönebranscher och oavsett konjunktur.

15 februari, 2012. Alliansen, äldrevård, jämlikhet, jobb, Nyheter, politik, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Flickor tränas i kommunikation och känslor. Killar i kompetens.

 

Elever totalsågar metod mot depression – Ludvika – dt.se.

Rektorns reaktion.

Det här fattar inte jag. DISA-programmet.

Jag säger inte att ett visst mått träning i känslor, kommunikation, självmedvetenhet och dylikt inte kan vara värdefullt för människor i allmänhet. Och kanske även för att undvika depressioner.

Men… är det verkligen så att tjejer är sämst på det?

Statens folkhälsoinstitut om skillnaden i psykisk ohälsa mellan könen.

Eventuella biologiska skillnader förstärks av lågstatustillvaro med mindre handlingsutrymme.

Alltjämt klarar sig majoriteten tjejer (liksom majoriteten killar) utan problem med psykisk ohälsa. Jag menar inte att bagatellisera graden eller ens att det drabbar tjejer i högre grad.

Men om vi ska lära oss något av att det förekommer i lägre grad hos killar, så är det kanske att uppmuntra tjejerna att älta mindre, och dra ut och spela innebandy eller träna andragradsekvationer. Ja, det, och så den lilla detaljen att ge individer status och handlingsutrymme oavsett kön och inkomst. Piece of cake. Vi är nästan där.

För övrigt låter det som om elevernas egna åtgärdsförslag är väl genomtänkta:

  • Gör det frivilligt att delta
  • Öppna det för killarna
  • Fokusera inte bara på det negativa.

7 februari, 2012. feminism, jämlikhet, Nyheter, psykvård, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Oj. Är det ”vara snäll mot Sverige-demokrater”-dagen?

Demokratin som mentalitet – DN.SE.

Nä, det här är väl fint på det där fina tänkvärda sättet. Makt är alltid makt. Makt påverkar.

Och visst finns det behov av ifrågasättande krafter i vilket grupparbete som helst, även då i ett niomiljoners grupparbete. Vi skulle behöva skickligare ifrågasättare än gärdsgårdsromantiker. (Sossar vakna! Ni är i opposition! Erbjud alternativ! Granska! Driv lite konkret politik! Gräv upp klassperspektivet och gunga båten!)

Jag personligen misstänker att demokrati, med ett starkt försvar för individens rättigheter har sju resor bättre förutsättningar att lyckas än om diktatur får vinna på walkover. (Eller är jag nu bara naivt konformistisk med de demokratiska värderingar jag fått med modersmjölk och grundskolans kursplan, när jag inte vill vara konformistisk med hyllandet av Lena Anderssons artikel? Halvfulla glas, minsann!)

Är det inte bara dags att natta det här undantagstillståndet med dess terrorist- pedofili- och feminist-skräck och försöka leva lyckliga i alla våra dagar nu?! Det är tio år sen 9/11-grejen, vi kan inte kalla det undantag längre, och det är i undantaget som schyssta värderingar är viktigast.

För det här ”Vem är du? Vad kommer du ifrån? Vad har du?” istället för ”Vad behöver du? Vad vill du? Vad kan du?” det är definitivt nåt ny-importerat chauvinistiskt dravel som inte är oss till gagn, och det är ett mystiskt sammanträffande att antidemokratiska värderingar, uppluckringar av den personliga integriteten och en polariserad människosyn råkar göra framsteg samtidigt. Hoppsan Kerstin.
För det vi ska ha demokratin och maktfördelningen till är primärt att inte vara taskiga mot varandra.

Men… sen framhåller Andersson Alex Schulman och även genom jämförelsen Jimmie Åkesson som avskräckande exempel. Är inte det lite åt det taskiga hållet?

Jag kom alldeles alldeles spontant att tänka på när man kränker fattiga av minst två olika hudfärger genom begreppet white trash. (Vilket Andersson inte gjorde, jag bara jämför, jag med).

De har väl också mänskors känslor? Mediedjuren är väl också männskor?

Värre?

Bättre?


Hon behöver så klart symboler. För textens skull.

Men jag hade nog föredragit att hon hyllat Schulmans gnäggande åt att han hade fått fler tittarklick än vem det nu var (Lars Adaktusson?) och Åkessons förbryllade Nalle Puh-uppsyn när hans motståndare tar avstånd. Båda de där två passar in och sticker ut när det passar dem, och det är helt i sin ordning. Inte när det passar mig, men det är också helt i sin ordning. Tyvärr.

Det bästa hade givetvis varit om alla gjorde som jag säger, hela tiden, inte för att jag bestämmer utan för att jag har rätt, men det kan hända att den allomspännande insikten om det ligger en bit in i framtiden, tror jag.

Anna Troberg bloggar också, och genom hennes formuleringar ser jag Anderssons artikel lite ljusare. Kanske är hennes poäng inte särdeles långt från min egen.  Troberg gör en cover på  den gamla Voltaire-dängan: Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det. (I Trobergs fall inte dö utan bli kallad tjuv, men ni fattar.) Jag är inte beredd att dö för nån annans åsikt. Heller inte för min egen. Åsikter bör testas mot verkligheten kontinuerligt. Jag är däremot beredd att lägga ner en del arbete (eller okej just nu mest bara pengar) för att ingen ska behöva dö för några åsikter alls.

Det är ju faktiskt inte särdelles svårt att vara schysst mot de som håller med en. Det är hur schysst man är mot motståndarna som är det sanna testet på gudar och människor.

3 januari, 2012. demokrati, integritet, jämlikhet, journalistik, Krönika, Kultur, Nyheter, Piratpartiet, politik, religion, Samhälle, Sverigedemokrater, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Hon ”förtjänade” det ?!

Pelle Billing gör en ansats att överbrygga klyftan mellan feminister och antifeminister. Det har blivit uppmärksammat som ett föredöme av feminister.

Jag gillar inte ”kvinnnofrågor” och ”mansfrågor” som begrepp, jag föredrar att i möjligaste mån se rättigheter, skyldigheter och möjligheter som könsneutrala, även om ett skevt utfall kan vara en indikation på att spelreglerna är olika i praktiken.

Men jag uppskattar att han säger att det finns problem. Som i orättvisor; (ja, jag ser det som en social struktur, en könsmaktsordning, till och med en mäktig sådan, men inte allenarådande eller obrytbar, och ingen manlig konspiration).  Och det är sympatiskt och ödmjukt att säga; ”ni är många på den bollen, jag tar och härvar här borta i den här änden av spektrat”.

Jag skulle kunna debattera punkterna på hans lista, vilka jag tycker är överskattade och underskattade, men en vänligare gest vore kanske att fokusera på ”mansfrågorna” då i samma anda.Men, hans kommentatorer håller uppenbarligen inte med honom . En del av dem skriver det där att killar borde få misshandla till sina tjejer om de ”provocerar”.

Givetvis får man värja sig. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som sagt att man ska ta stryk bara för att man råkar vara den starkare eller den som har snopp. Men liksom lagen säger så måste självförsvaret vara i nivå. Man får inte döda om det räcker att skada, man får inte skada om man kan fly.

I Alfahannen, som faktiskt är en ROMAN, inte en dokumentär eller politisk pamflett, och som brukar framhållas som radikalfeministisk, så skiftar karaktärerna, både mannen och kvinnan mellan att vara offer och vara förövare.

I en av de sista scenerna reflekterar en av huvudpersonerna över just det. Hade jag inte kunnat göra annorlunda? Fly istället för att skada? Man kan säkert läsa den boken på olika sätt. Men som jag läser den, så handlar den om det; om valet att skada, om att inte bara freda sig utan om att ta makten över den andra, och det är det valet att slå handlar om. Och därmed solkas man ned av sina handlingar tills man blivit vad man hatar. I’ve seen the enemy and it is us.

Att jag läser den så beror säkert på att det bekräftar mina egna erfarenheter. Att någon utövat makt över mig, att jag varit styrd, kontrollerad, känslomässigt utpressad. Någon starkare på flera plan, fysiskt, äldre och man. (Det rörde sig inte om misshandel, bara kontroll.)

Missbruk, socialgrupp eller återfallsbeteende hade faktiskt inte med saken att göra. Om nåt är jag snarare extra uppmärksam på kontrollbeteende och undviker det som pesten.

Min man, och mina nära har ännu idag det att förhålla sig till. Sån är jag, nu mera.

Många anser att misshandeln är kvinnans fel – DN.SE.

Lite försiktig bör man vara i fråga om undersökningar som gjorts genom tolkning av enkäter.  Det spelar roll hur frågor formulerats. Men jag förstår att vårdpersonal kan reagera så.

I fråga om akutpersonalen; de ser de som kommer in så pass misshandlade att de behöver vård. Och vågar komma in för vård. En ändlös kö av blåslagna offer. De gör vad de kan. De ser inte de som slagits ihjäl, eller manipulationen och kontrollen. Hur kan de tänka annat än ”gör slut då”?

Hur kan de orka? Orka förklara det med de enstaka rötägg av misshandlare det faktiskt är, (jämfört med alla de som inte slår, alltså), när de ser det gång gång?

Orka tänka ”jag har ett ansvar”, som del av samhället, när de ser det igen och igen?

När de inte ser manipulationerna för att bli förlåtna, men med hela hjärtat ser skadorna de plåstrar om, innan de måste rusa vidare till nån annan, nån som har skador som INTE hade kunnat undvikas?

Aftonbladet

12 december, 2011. brott, feminism, jämlikhet, Nyheter, Samhälle, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Detta med pojkkläder. Och pojkvärderingar.

Barnbyxor med hjärtan på

Jag funderar på hur man klär barn.

Och ja… Morris har dessa.

De är manchester.

Och de har hjärtan på knäna.

Och de är, uppenbart, röda.

Men jag funderar…. kläder signalerar saker. Skapar förväntningar.

Förväntningar kan forma beteenden.

Och jag vill ju verkligen, verkligen inte forma hans personlighet till något ofördelaktigt.

Jag älskar mitt barn. Jag tycker det är estetiskt tilltalande byxor.

Men ni vet, de där byxorna kommer liksom med en tung ryggsäck?

Frågan är om jag kan låta honom ha dessa eller om jag måste begränsa honom. Innan det är för sent.

Innan han blivit… inte som oss.

Gaaaaaaaaaaaaahhhhhhh!

Vad finns det för ALTERNATIV??!!

Rosa balett-kjol? Cammo-uniform? Stringtrosor? Palestinasjal? Folkdräkt?

😉

1 december, 2011. barn, barnkläder, föräldraskap, feminism, jämlikhet, Krönika, trams, Uncategorized. 2 kommentarer.

Ut med packet: När man gör rätt. Fast fel.

Jag hörde om en kille idag.

Jag tänker kalla honom Santiago (För det är coolt med namn som är städer som är namn som är städer, som är namn…)

Santiago blev kär i en svenska. Sånt händer. Gifte sig, flyttade hit, skaffade jobb. Men det tog slut. De skilde sig.

Han jobbade på, han hade ju uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Snart träffade han en annan svenska och hejsan hoppsan han blev faktiskt kär i henne också.

Jag vet inte om det säger något om Santiagos kvinnosmak, eller om det är tillgången och den nordiska kylan.

I alla fall verkade detta förhållande ha bättre förutsättningar att lyckas. De väntar barn ihop.

Så han, som blivande föräldrar gör, gnetade vidare på sitt jobb.

Men på ett möte med sin handläggare får han reda på att han brutit mot reglerna. Han har jobbat för olika arbetsgivare. På samma jobb visserligen, men lönespecen säger olika arbetsgivare.

En omorganisation gjorde att han formellt fick lön från ett annat företag under några månader. Attans.

Så det han ska göra nu är att åka tillbaka till icke-namngiven-plats-på-andra-sidan-jorden, och därifrån skicka ansökan om anhöriginvandring. Hit. Där han är.

Det tar ett halvår. Under den tiden hinner han bli pappa.

Jag är på intet sätt insatt i syftet med olika migrationsregler. Men det känns som att detta fall åskådliggör en sub-optimal administration. Och som alltid, med ”sub-optimal” menar jag ”hål-i-huvet”. 

P.S. Veckans pyssel: Ersätt alla ”shave” med ”knulla” i Gillettes råd till mammor.

Uppdatering: Två små barn utvisas. Enligt AB

23 november, 2011. arbete, föräldraskap, jämlikhet, Samhälle, Uncategorized. 12 kommentarer.

Nästa sida »