Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.

Citat ur boken

Citat ur boken, Bild från Skepchick.se

Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.

 

Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.

Mindre trosor.

Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.

Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.

Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.

Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.

 

Inte heller praktiska sportiga underkläder

  Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993

Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.

Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.

Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.

Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.

Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.

Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.

Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.

Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.

I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.

P.S.  Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.

Annonser

20 november, 2013. Feminism, feminism, integritet, jämlikhet, Kultur, Nyheter, sex, Uncategorized. Lämna en kommentar.

5 saker som får män att hata kvinnor? (Varav ungefär 6 verkar vara bröst)

Den här länken fick mig att skratta högt flera gånger. 5 ways modern men are trained to hate women. Läs gärna.

Jag håller inte med om allt, och jag tror inte alla killar om de här attityderna, heller, och inte hela tiden. Det vore en skittaskig generalisering. Vi har inte drunknat i det, men det finns ett strömdrag åt det här hållet, som uppstår när många killar samverkar, som jag kände igen.

Jag vet att det där ”kvinnor straffas alltid om vi inte är snygga” (i för snygghet ovidkommande sammanhang) inte känns så särdeles svenskt. (#4 i listan.)  Jag vet inte om det är blygsamma Luther eller det är det naturliga svenska sjuttiotalet som skyddat oss. Men just det där måste vara tillfixad hela tiden känner jag mindre igen. Å andra sidan har jag kanske inte stuckit ut tillräckligt för det. Jag har på kort tid läst två fabulöst vackra vänner påpeka att de aldrig straffats för att de är för fula. Nä. Konstigt, då.:-D

Nog tror jag att det finns en liten skillnad mellan reaktionerna på mäns och kvinnors utseende, hela #hairriot tyder ju på det. Dessutom tror jag det verkar hårdare för dem som är femton, tjugo år yngre än jag, och jag gissar att det är hårdare polariserat i amerikansk kultur. Men här och nu, inte alls så framträdande som det framställs i artikeln. (Jag tycker faktiskt inte rakning är den viktigaste feministiska frågan heller…)

En sak jag var tvungen att garva åt (under punkt #1, We feel powerless) var:

”When she went to the stables, she wore faded sandsilk pants and woven grass sandals. Her small breasts moved freely beneath a painted Dothraki vest …”

That’s written from the woman’s point of view. Yes, when a male writes a female, he assumes that she spends every moment thinking about the size of her breasts and what they are doing.

Tuttar alltså. Sorry, jag vill egentligen inte spräcka den vackra idén, men nej. Tuttar, till vardags, är lite som ett skulderblad eller navel eller nån annan kroppsdel täckt av kläder. Eller varför inte: det är lite som ditt bröst. Det manliga bröstet. Bröstvårta. Muskel. Fettdepå. Det hindrar inte att vi själva också kan tycka de är fina, känsliga och mjuka och gärna blir smekta vid rätt tillfälle och av rätt person, ungefär som andra mjuka kroppsdelar som sällan ser solens ljus.

Det hindrar inte att jag misstänker att just den passagen kanske primärt är skriven för en läsare som tänder på bröst, snarare än för att få en kvinnlig läsare att känna igen sig. Möjligheterna till missförstånd är oändliga.

Av punkt ”#5. We Were Told That Society Owed Us a Hot Girl” fick jag inte bara ett skratt, utan även en insikt. Det där har jag sett, då och då. En del killar verkar känna så. Man skulle kunna kalla det Saade-effekten. Kränkt, kan man bli när tjejer går och kärar ner sig i vem de vill, och inte alls i en själv, trots alla ens stordåd.

Det är objektifiering i en mycket ren form. Bli nu inte rädd för att jag skrev objektifiering, det betyder inte att man är gruppvåldtäktsman och slavhandlare, bara att man fallerat att ta hänsyn till den här människans autonoma karaktär. Att en man ”förtjänat” en kvinna är ett feltänk som slänger in sitt fula huvud  i så många sammanhang, som en hydra. I berättartekniken av allt från tecknade serier, sagor, Disney-filmer, romcoms, action och äventyr. I föraktet för s.k. ”drinkluder”. I goda råd om kärlek, vänner emellan. I mobboffers revanschberättelser.

Men verkligheten fungerar inte så. Livet är inte rättvist. Allt har inte en mening. Det är kaos, alldeles fantastiskt, fruktansvärt kaos.

28 mars, 2012. feminism, jämlikhet, Kultur, Samhälle, sex, Uncategorized. 6 kommentarer.

Frikänd för BDSM och feminismen i det.

Frikänd för BDSM-sex med självskadande 16-åring.

Jag borde skriva om detta. Jag har ju skrivit om detta förr.

(Missa inte signaturen ”Britt-Marie”s kommentar; och jag är ganska säker på att det är en för mig okänd Britt-Marie.)

Tydligen hade mannen ingen anledning att tro att flickan var  16 (hon sa 18), de hade säkerhetsord, och diskuterat igenom gränser, det var våld, men inget traditionellt samlag.

Ärren från självskadebeteendet var gamla och hon uppgav att de  var över sen fyra år.

Då verkar det riktigt dömt, ur en laglig synvinkel.

Jag är nyfiken på hennes berättelse i detta, även om hon inte har nån skyldighet att trycka den i tidningen. Mest av feministiska skäl; ofta är ”offer” väldigt osynliga.

I stort tycker jag detta faller under principen: ”Respektera mitt nej, respektera mitt ja.”

Det kan mycket väl finnas tillfällen när ett synbart ja är ett nej, i beroendesituation, eller när omdömet är påverkat. Men inte jämt.

Och om åklagaren inte kunnat påvisa det, så är ett ja alltjämt ett ja.

Men jag är tok-trött, tok-pryd och småsjuk, så vad vet jag.

DNs rubrik hävdar att detta är en ”feministisk seger” vilket inte alla håller med om. Det blev ett ordentligt rabalder. Det tvingar mig att definiera min egen feminsim mycket hårdare.. Jag är tydligen sexual-liberal. Oj. Who knew?!

Sexualliberal socialistisk likhetsfeminist. Hittills. Det går säkert att hitta fler adjektiv.

Tillägg: Har läst mer och sett att det visst förekom former av sex, även om det inte var samlag; så går det när man förlitar sig på andra bloggares formuleringar istället för att gå till källan.

26 september, 2011. brott, etikett, feminism, integritet, jämlikhet, Nyheter, politik, sex, Uncategorized, våldtäkt. 6 kommentarer.

Katt-tjejen

”Hello, my name is Debbie.

Uhm, this is my first attemp – oops – uhm, at a eHarmony-video, uhm, this is my first time at online dating so I’m nervous but I’m excited at the same time, uhm, so I’m just gonna start talking about what I like, and hope I get some replies.

Uhm, so I am a recent, uh, NBA grad from Villa Nova, uhm: I. Love. Cats. Uhm, I just – Sorry, I’m getting emotional.

I love cats, uhm, I love every kind of cat. Sorry, I just, I really love cats.

And I just wanna hug all of them, but I can’t, ‘cause that is crazy, I can’t hug every cat, but I just WANT to, I want to. I want to – Uhm – (laughter) I’m sorry, I just get, I need time, I hear cat, I just love cats. Uhm, Oooh! I promised myself I wouldn’t cry.

Uhm, so anyway, I am a cat-lover, uhm, and I love to run.

(crying) I’m sorry, I’m thinking about cats again. (sob) It’s just, I think about how many don’t have a home, and how I should have them, and how cute they are, and their ears, and the whiskers, and the nose. I just love them, and I want them, and I want them in a basket, and I want little bow-ties, (sob) I want them to be on a rainbow and just in my bed, and I just want a house, full of them, and I just want to roll around. I can’t. I just, I can’t.”

Hurry, get that drama queen a pussy cat, for goodness sake.

Now, do you see what all this kawaii  nonsense leads to?
Can we please go back to Legos and Brio railroads?

😉

Barbie, come back; all is forgiven!

 

13 september, 2011. Föräldraskap, Internet, kärlek, Kultur, sex, Teater, trams, Uncategorized. 2 kommentarer.

Människorna är konstiga.

Victoria Milan är nån slags kontaktförmedling vars marknadsföring antyder att de primärt riktar sig till gifta individer som vill ha diskreta äventyr. Vid sidan om, som alternativ till skilsmässa. Och de får en massa anmälningar hos reklamombudsmannen.

Det är så konstigt, så konstigt detta.

För det första att en så sunkig marknadsföring är tillräckligt effektiv för att ens tillverkas. Att de otrogna är så många och så villiga att definiera sig själva som otrogna åtminstone inför sig själva, så att det finns pengar i det.  Målgruppen är tillräckligt drivna att systematiskt planera sin otrohet, men inte att göra slut, eller söka spänning tillsammans med sin partner. Konstigt.

Det andra som är konstigt är anmälningarna. Dels undrar jag så nyfiket så vad det står; det måste vara svårt att anmäla så skamlös sunkighet för något konkret. Det fanns väl inget i reklamen som exkluderar nåt kön eller etnicitet eller nån annan grupp. Det är svårt att påvisa falsk marknadsföring. Om det inte är en drös människor som har loggat på och alls kände sig ”berörda” och ”spännande”, utan just sunkiga, vilket ju är lite av en risk. De uppmanar eventuellt till otrohet, men det är ju inte olagligt. Så det är lite konstigt. Lite moralism, eventuellt.

Men mest konstigt är vad anmälarna försöker uppnå… ”För om man inte får visa sånt här i reklamen, då minsann, då håller hon/han sig trogen. ” (Oh, honey…)

Men det kan hända att jag knäckt koden. Att jag sett sanningen. Att det inte är konstigt alls.

Säg, helt hypotetiskt, att marknadsandelarna över singlar var tillbörligt fördelade mellan olika flirt-sajter och förmodligen marknadsandelarna för swingers och för otrogna som låtsas vara singlar med, MEN Victoria Milan hittade en grupp för dem. En alldeles ljuvlig liten målgrupp, som ingen mutat in ordentligt, och som är beredda att betala och betala igen, och allt de behövde göra för att få deras uppmärksamhet var en lite subtilt provocerande reklamfilm. Så började Victoria Milans kärlekshistoria med: De svartsjuka. De som lägger upp profil efter profil bara för att se om han eller hon är där. Ka-ching.

OCH om den relationen börjar gå på slentrian, så där, sakna lite spänning och beröring då föreslår jag ett litet prassel med De Nyfikna. De som lägger upp en profil bara för att se om grannen är där.

Det har skrivits om:

Jag är för övrigt övertygad om att det finns en svart skruvad konstig relationskomedi i det här konceptet.

Två par, vansinnigt svartsjuka. En i varje par försöker stämma träff med den som de tror är sin partner fast det är i själva verket den andre och de övriga i paren spionerar på dem och så börjar spionerna bli vänner och så blir de kära och de som gick på dejten får bekräftelse på sin svartsjuka och blir svinsårade och har hämnd-sex med varandra och så byter de och allt är frid och fröjd tills någon loggar in igen… Fast lite mer komplext. Jag känner att storyn behöver en kompis som ljuger.

19 mars, 2011. anonymitet, film, Internet, sex. 2 kommentarer.

Det stormar alltjämt från Husbybadet

Det hände något på Husbybadet. Några 11- och 12-åriga barn (på ett barnkalas!) ofredades av äldre killar, som ”smekte” (=tafsade)  på dem i bassängen. Och flickornas kompis som försökte försvara dem blev knuffad och tryckt under vattnet. Förövarna var 5-7 till antalet och tillhörde ett sällskap på 18 + 2 ledare. De uppger en ålder på 15-17 år.

(Tillåt mig ett feministiskt utbrott: ÄCKEL!)

Aftonbladet citerar Polisen

Så långt är folk ungefär överens. Och även att gärningsmännen/’gärningsungdomarna’ inte får komma undan med sånt. Konstapel Bastian skriver klokt om barns brott mot barn. Självklart är det lika illa och maktlöst för en 11-åring att bli utsatt av en 17-åring som av en vuxen. Men en 17åring är ju faktiskt inte heller vuxen i lagens mening.

Lyssnar man på ”invandringskritiska” bloggar och kommentatorer var situationen betydligt värre, avslitna badkläder och pressande av  genitalier. I värsta versionerna: ”20 män gruppvåldtog en 11årig flicka”.

Politiskt inkorrekt som satte bollen i rullning uppger inget sådant. De citerar istället ”Närstående” till offren.

Närstående till offer har också rätt att berätta sin berättelse, sin sanning. Men som samhälle är det väl polisrapporten vi har att ta ställning till. Den har jag inte sett, och jag hoppas faktiskt att den inte finns att tillgå, för offrens skull, så jag förlitar mig på polisens citat i Aftonbladet, i brist på bättre.

Anledningen att de” invandringskritiska” elementen engagerar sig är att gärningsmännen var från ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn.

Hade det varit ett handbollslag helsvenska gymnasister hade det varit lika tyst som de nu anklagar gammelmedia för. Invandring är ett sexigare ämne än övergrepp.

Framför allt är de ”invandringskritiska” elementen stötta över att vinkeln på artiklarna handlar om den högerextrema demonstration med äggkastning som följde snarare än det ursprungliga övergreppet.

Kanske jag kan hjälpa dem där: medborgargarden/mobbar/demonstrationer är mer ovanliga än sexuellt ofredande, sorgligt nog.

Lite som det där:
Hund bet borgmästare: Ingen nyhet.
Borgmästare bet hund: Nyhet.

Dessutom var medborgargardet/demontrationen/mobben nyare i tid och dessutom med större potentiella konsekvenser.

Så jag förstår nyhetsvärderingen.

Jag erkänner, det att jag inte tillskriver snuskgubbebeteende till kulturella skillnader handlar om att bland äcklen i mitt liv har invandrare snarare varit underrepresenterade än överrepresenterade. Jag minns en mörk kille som skickade ett snusk-sms en gång. Och en massa helsvenskt tafsande och svårt-att-ta-ett-nej. Däremot har tjejer och kvinnor inte på något sätt varit underrepresenterade i fråga om kränkande sexuella tillmälen. (Classy…)

Men jag vet, jag vet, en persons erfarenhet är inte tillräckligt för att dra nån som helst statistisk slutsats. Men om det är kultur: att få människor med annan kultur att snabbt bete sig som som de med vår kultur så är det väl bara att behandla dem preciiiiiiiis som alla andra. Information och förväntans-effekt. Jag menar, gissa varför mina spinkiga kids äter mat på dagis, men inte hemma, liksom.

(I min teknokratiska hjärna så är det förstås ingen större vinst med att förändra folk till att inte prata på bussen och äta våfflor i mars, det borde räcka med att följa lagar och förordningar, men om kultur hjälper så.)

Det jag inte begriper är hur det kommer sig att de ”identitetslösa ankarmän” (ensamkommande flyktingbarn) tydligen inte har minsta problem med att ta sig hit. Har de pass utan identitet? Åker alla lastbilsflak? Medan de skärpta passkraven splittrar familjer till och med i de fall där man har DNA-bevis på att mamman i Sverige är mamma till barnen i Somalia.

Det underliga är att jag faktiskt, tyvärr, håller med mupparna i sak, men av helt motsatta skäl. Använd de snabbaste, vetenskapligaste metoderna som finns för att fastställa ålder och identitet på de som kommer. Bara de är säkra och inte kränkande så är jag helt för. Däremot är jag en smula skeptisk till att tandröntgen är en säker identifikation på ålder. Det finns väl inget så knäppt individuellt som tänder. De växer kors och tvärs, och snett och tätt och glest och tidigt och sent. Folk opererar visdomständer när som helst mellan 16 och 35 verkar det som.

Ingen ålder på en häst?

 

Expressen om kopplingen mellan SD och Politiskt inkorrekt.

Expressen om händelserna.

 

”Invandringskritiska” artiklar och bloggar:

(By the way: Jag håller inte med dem för att jag länkar. De är en freakshow.)

1 mars, 2011. feminism, Internet, journalistik, ondska, sex, Sverigedemokrater, Uncategorized, våldtäkt. 21 kommentarer.

Samtycke till sexuell ”misshandel”

SVD skriver om en tjej som sexchattat med en kille och sen (på uppmaning) skrivit brev om att bli plågad och förnedrad och så träffat honom och gjort just det.

Jag går naturligtvis helt på vad som står i nät-tidningarna och kan ha missuppfattat det hela. Men alla verkar överens om att det inte är våldtäkt.  Det är alltså inte tal om det gamla tradiga ”hon ångrade sig först efteråt, det löpska stycket”-grejen, utan att en ”närstående” sett blåmärken och slagit larm.

Jag har dragit mig för att blogga om detta. Jag tycker det är svårt.

Det finns många faktorer: Sexuell frihet, åldern, feminism. Att döma av nättidningarna ska dessa faktorer lämnas utanför, för att den rättsliga prövningen rör principen samtycke. Men det gör inte jag:
Lagen har en liten dubbelmoral, i vår syn på de mellan 15 och 18. Å ena sidan är de inte vuxna. Å andra sidan gamla nog att ha sex. Är hon gammal nog att ha sex bör hon vara gammal nog att bestämma vilken sorts sex hon vill ha. Men hon är fortfarande inte myndig, inte självständig. ”It’s between two consenting adults”, brukar man säga. ( Eller ”two or more”. Egentligen borde det nog vara ”One or more consenting adults”) Men det blir ju rent löjligt att begära målsmans underskrift för sina sexuella överenskommelser, snarare får vi lita på att de vet vad de gör, och respekterar sig själva och varann, kidsen.

Lagen kan inte gå in och bestämma att heteronormativt kärleksfullt vanilj-fluff-sex är mer lagligt än sadomasochism med en främling som är dubbelt så gammal.

Ändå är jag inte mindre kärringjävel än att jag undrar över en så sexuellt avancerad 16-åring. Och över mannen som, öh, bistod med tjänsten. (*Pryyyyyyd blir jag av detta.*)

När man tar bort dessa faktorer sex, kön och ålder, blir det som är kvar nästan en eteriskt moralisk fråga; finns det absoluta brott? Brott, även om offret inte lidit? Finns det handlingar som är så fundamentalt onda att omständigheterna saknar betydelse?

Och på vilka principer ska vi bygga samhället, en hårdkodad gräns mellan rätt och fel beteende, eller ett godtyckligt men medkännande undvikande av mänskligt lidande… Det är inte en retorisk fråga, jag vet verkligen inte.

Jag tycker det är bra att detta prövas. Någonstans går en gräns för ”hon ville det själv”. Assisterade självmord? Kampsport? Fotbollshuliganfajter? Misshandelskontrakt? Maktlekar?

Nånstans kvarstår ett ansvar även om ”hon ville det själv”, men det verkar vara en rejäl utmaning att bygga en princip för när, för vilka faktorer som ska avgöra när friheten att vara en idiot ska gälla och inte.

Tillägg:

Jag är fortfarande ambivalent. Handlar det om att bara hans berättelse är det som hörts? Om ogiltigförklarande av kvinnliga offers berättelse? Eller är det ”Rätt att säga ja och rätt att säga nej”? Om kvinnor som objekt, som lidande objekt.

7 juni, 2010. Feminism, Samhälle, sex. 4 kommentarer.