…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Men mammorna då?

Det verkar som att Hanne Kjöller läste en annan bok än jag. Fast den hette Bitterfittan och var skriven av Maria Sveland, den med. Jag skrattade och grät och kände igen den lätt yrvakna ”men hur kunde bitterfittigheten smitta mig”-känslan. Men inte hopplöshet. Bara problematisering. Och hel del ilska.

Det var ett tag sen jag läste den, men som jag minns det så skippade det rättvisa paret i boken terapeuterna som sa att rättvisa var omöjligt att uppnå. Det var det jag tog med mig.

Och kanske som ”Hela Familjen”s läsare La Ha beskrev det: ”Boken för mig handlar i grund inte om feminism i sig utan om assymetri – iakttaget genom feminism, och i den assymetrin kan även män bli offer.

Men jag pratar helst utifrån jämlikhet ändå:

Det är klart att det går att ”leva jämlikt” utan barn.  Det slaget tror jag i stort sett är vunnet. Gubbarna som är rädda för tjejer på jobbet pensioneras bort, steg för steg. Utan barn har vi nästan samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Utom en då, själva avynglandet. Men det verkar ändå dyrt… och som att ge upp. Rättvisa för pappor och singlar, men inte för mammor. *Tumme ner*

Vi vet väl att det blir svårt, till och med med en jämlik man. Men inte  omöjligt.

Så här: kärnfamilj är inte enda sättet att ha barn. Därför är det väl jättebra att Sara i Bitterfittan skaffar fler barn. Ibland tänker jag att fler åtminstone i tanken borde skilja sig  nån gång (och vara varandras hemliga älskare).  Ta varannan-vecka var -ibland- för att unna varann häften av det roliga och att slippa hälften av det tråkiga. (Jämlikhet=kärlek) Kanske räkna lite på det ekonomiska så ingen halkar efter systematiskt. Överväga det där karriärbytet som många gör efter skilsmässan.

Det är svårare att leva jämlikt efter barnen, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att skydda den personliga integriteten när kriget mot terrorn sveper över världen, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att respektera politiker när de twittrar ”Äntligen” om terrordåd, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Det är svårare att lyssna på barnen och vara snäll när man har bråttom och de beter sig ologiskt, men det är när det är svårt som det är viktigt.

Ändamålen helgar aldrig medlen, det är våra handlingar och beteenden som sprider ringarna på vattnet som präglar våra värderingar. Sen kan vi alla drabbas av mänsklig svaghet så klart.

Far ror och mor är rar är inte enda sättet att vara mamma-pappa-barn heller. Om B4ckst4b (miss)sköter tvätten och jag (miss)sköter disken lite lagom, och om jag klarar att fylla på spolarvätska när han (ja nåt annat ”manligt” vad tusan vet jag, slå i spikar eller elda något) så hinner båda hänga lite vid datorn, och leka och prata med barnen också, inte bara managera dem. Fast det gäller att släppa skäms-kudden då. Ta lite skit eller åtminstone höjda ögonbryn med ett leende. Eftersom det ändå inte går att vara ALLA till lags, eftersom de ändå tycker olika, så kan man lika gärna välja sig själv. Med barn. (För de som vill ha barn alltså. No pressure.)

Fast ett uttalande får mig att höja på ögonbrynen, det är när man frågar killkompisar om deras pappaledigheter och de säger: ”Nej jag tar ut lite sen när barnet kan gå och prata, det är roligare då.” Det är klart att det är. För mamman också.

Det är faktiskt inte barnen vi läskiga feministmammor vill slippa. Det är oftast inte ens mannen. Det är bara mannens del av ansvaret.

Att förverka rätten att skaffa barn kan det väl finnas folk som gör. Om barnen far illa. Men verkligen inte genom att kritisera könsroller, normer och familjen. Man älskar det bra, hatar det dåliga, försöker hitta nåt bra för sig själv, och försöker bygga ett samhälle som gör det lättare att hitta nåt bra för de kommande generationerna.

Så om man då påpekar att där ligger det en spya och stinker, den där orättvisa förväntningen, så borde det inte automatiskt betyda att man är olämplig förälder.

Det är iofs lite tveksam formulering att tillstå att man ”ångrar sina barn” i offentliga sammanhang, eller några sammanhang som med tiden skulle kunna nå fram till barnen.

Jag ångrar inte mina barn, jag skulle nog aldrig kunna ångra en annan människas existens. Men jag har önskat mig långt, långt bort ifrån dem. Tvivlat på att jag är den rätta att ta hand om dem. (Reagerat sunt på en tillvaro med för tillfället orimliga förhållanden, ser jag det som.) Det är på sätt och vis rena turen att jag faktiskt insett redan när det skedde att det bara handlat om olyckliga tillfällen när jag inte varit mig själv.

Men nu gör jag precis det där, tänker på baaaaaarnen, och reducerar  kraven på diskussionen som skulle kunna hjälpa tusentals mammor, pappor och barn för att inte verka vara en dålig mamma som inte älskar tillräckligt. Försvarar mig för säkerhets skull.

Men jag blir faktiskt inte skogstokig på de mammor som tror sig vara den enda som kan ta hand om barnet. Som aldrig lämnar dem ifrån sig. Mina empiriska studier tyder på att det mer sällan  är teoretisk livmodersromantik som ligger bakom och oftare ren skräck. Oro. Nojighet. Panik-beteende. Den totala bristen på förtroende för alla andra, tyder egentligen mest på en brist på förtroende på sig själv. För inte tusan vet man ALLT man behöver göra och ALLA okända faror man behöver undvika, så man kånkar hellre barnet heeeela tiden än släpper kontrollen. (De andra som tänker jag är smart och kapabel nog att lösa de situationer som uppstår och följa logiska säkerhetsråd, de har ofta inte bara det förtroendet för sig själva utan även för andra.)

De rädda kvinnorna vill jag helst klappa på håret, hälla i dem en cosmopolitan och 10 timmar på hotell. Ganska tveksamt som politiskt beslut, dock.

14 januari, 2011. böcker, föräldraskap, feminism, jämlikhet, skilsmässa. 6 kommentarer.

Håll inte ihop för barnens skull. Utan i så fall för din.

En studie av skilsmässobarn har släppts, från Linköpins universitet.

Jag tycker det är intressant, men jag fattar inte en sak: Är det kvinnor 22 – 27 som är skilsmässobarn som mår sämre  än alla andra; Eller är det kvinnor 22 – 27 som mår sämre än alla andra, oavsett om deras föräldrar hållit ihop?

Att skilsmässobarn gör slut mer än andra, må väl vara hänt.
Jag är inte säker på att det är blott av ondo, heller. De ser en möjlighet, att det går att ta sig ur ett dåligt förhållande, med ett pris, men uppenbarligen inte ett alltför högt pris.

Det finns ett värde av att hålla ihop och kämpa på, men det måste ju i så fall komma inifrån, av kärlek, inte av konventioner.

För sisådär ett decennium sen hade jag en grymt cynisk syn på relationer, framför allt förlovningar.
Kunde inte låta bli att fråga ut folk med guldprydda ringfingrar hur de egentligen tänkte. Och en del av dem är gifta idag. En del av dem har gjort slut. En av dem svarade: ”De andra, de som jagar nya tjejer att ha sex med hela tiden, det jag har valt bort, de väljer ju bort att få ha ett riktigt långt förhållande. Det finns saker man inte upplever innan man har levlat tillsammans.”

Det ställde min värld på ända. Plötsligt var det inte förortsarmén som tankade förljugen trygghet, plötsligt var det de som antog utmaningen, de som drog igång en quest med hela sin tillvaro som insats.

29 april, 2010. Etiketter: . Feminism, jämlikhet, kärlek, Samhälle, skilsmässa, statistik, Uncategorized. Lämna en kommentar.