…Årets populärkulturella analys…

Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!

För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.

För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.

Anton Ewald – Natural

Låtskrivare: John Lundvik

Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.

Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.

Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som  saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.

Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.

Ellen Benediktson – Songbird

Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.

Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.

Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)

Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.

Alcazar – Blame It On The Disco

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning.  Bra så.Kanske lite, lite… gjort.

Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.

Oscar Zia – Yes We Can

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah

Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.

Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.

Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..

Linus Svenning – Bröder

Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.

Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.

Helena Paparizou – Survivor

Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.

Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.

Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.

YOHIO – To the End

Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.

Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.

Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.

Sanna Nielsen –  Undo

Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah

Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).

Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.

Panetoz – Efter solsken

Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.

Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?

Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin

Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb

Den här är den enda texten jag hört kritik mot.

<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a&gt; Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&amp;src=hash”>#melfest</a></p>&mdash; Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>

<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097&#8243; data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a&gt; by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.

Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.

6 mars, 2014. Etiketter: , , , , . Feminism, feminism, jämlikhet, Kultur, Lista, Musik, ord, Piratpartiet, politik, psykvård, Samhälle, schlager, Schlager, skilsmässa, TV, Uncategorized. Lämna en kommentar.

Tronspelet

Game of thrones: Stereotyp fantasy – DN. Sexistisk.

Jag blir ju tvungen att läsa de här böckerna.

De tilldrar sig i en fantasy-värld, en tillskruvat mustig version av medeltid.

Det finns en oerhört fånig scen i den serien. Bordellägaren håller en lång monolog om sitt icke-kärleksliv medan han instruerar/tränar sina anställda (dvs de har sex med varann).

Det är så konstruerat, tillrättalagt, sexistiskt och otroligt, ett riktigt tillfälle för skämskudden, utifrån både författare och regissör och skådespelare. Allt i fiktionen måste inte vara troligt, men trovärdigt utifrån de konstruerade premisserna. Jag tror inte på det, att horor tränar på varann med utstuderade pornografiska scener, inte ens inom den där underliga världen.

Om man pratar kvinnoroller i stort, så är det ju gott om kvinnor som leder i serien, modiga, och handlingskraftiga. Men de har i de flesta fall kommit i den positionen genom giftermål eller släktskap. Eller så leder de inte utan manipulerar de som leder. Det är den kvinnorollen som uppstår i en sexistisk värld, och det tror jag på.

Visst är en helt sexistisk värld tröttsam, kvinnornas ständiga fullständiga identifiering med sitt kön speciellt tröttsam. En gång fick en av mina vänner, en Tolkien-kännare, frågan om varfär det är så få kvinnor i Sagan om ringen. Han svarade att den ”inte handlar om kärlek”, utan att inse vilket mansnormativt perspektiv han gav uttryck för.

 

Men att läsa utopier är inget kul i alla fall. Det sega geggiga spännande mellan utopier och dystopier är det som talar till mig. Karaktärer i mycket fantasy är lite yxiga. Så länge inte plotten är stereotyp så måste det inte vara ett problem. Roliga, spännande, läskiga, rörande historier. That’s what it’s about.

Jag lär i alla fall suga i mig alla avsnitt som görs. Påkostad fantasy är ett uppdämt behov hos mig, det är långt ifrån stillat.

 

25 april, 2012. böcker, TV, Uncategorized. 6 kommentarer.

Grisar i barn-tv

Alltså, vad är grejen med ram-berättelsen i Piggley Winks’ äventyr?

Varför sitter morfar gris och berättar för barnbarnskultingarna hur det var när han var liten? Är det lättare för moderna barn att känna igen sig i moderna animerade griskultingar än i gammaldags animerade griskultingar?

*Fattar inte det narrativa syftet*

16 april, 2011. barn, TV. Lämna en kommentar.

Honom känner jag!

Pensionärsjävlar på semester | Säsong 2 | Avsnitt 1 | Kanal 5 Play.

Najs när det går bra för folk. Janne är bra.

Han var min ”Döden” i ”Vakter! Vakter!”. Och byggde hopfällbar kuliss åt mig också.

 

27 mars, 2011. teater, TV, Uncategorized, Vakter. Lämna en kommentar.

Cecilia Hagen borde se programmen hon sågar till slut åtminstone

Piiiinsamt, Cecilia…

Jo visst, det redovisas oerhört tydligt vilket klädmärke de överpriviligierade mammorna har på sig, och komplimangerna haglar.

De falska komplimangerna. Fejkad inställsam beundran ageras först i den scenen (Den Hagen med säkerhet sett.)

Och om man sen skulle tveka, så redovisas vilka falska människor det är i en scen till.

Men sen i tredje scenen, när falskheten vänds mot den väna hjältinnan Mia Skäringer, då skälls de ut efter noter.

Och slutligen, om man ändå skulle tveka om vilket märke det gäller avslutas det hela med repliken ”*dd M*lly-fitt*r”.

Det är möjligt att klädmärket i fråga har en marknadsavdelning med självdistans som ser det som en  lagerkrans att bli hånad av humor-eliten. Och att nittiotalsironikerna måste sparka på dem de tar betalt av.

Men jag ser det knappast som att märket ifråga förknippades med några som helst mysiga värden.

Jag lovar, jag är verkligen inte köpt av klädmärket i fråga. Jag virkar hellre själv.

Cecilia Hagen: Solsidan börjar alltmer likna ett litet antal korta, reklamspäckade inslag – Cecilia Hagen – Expressen.se.

För övrigt har jag inget emot produkt-placering i underhållning om den görs smart och snyggt.

Fast ja, övertydligt och elakt var också underhållande.

Jag skrattade rått åt alla flådiga lyx-mys-koft-kunder och tackade min lyckliga stjärna åt att just den pilen inte träffade mig i alla fall.

(Dock inte i nyhetsrapportering.)

Uppdatering:

Odd Molly, ODD MOLLY, oDD mOLLY, odd molly, Odd Molly, Odd Molly, 0dd M0lly.

10 mars, 2011. TV. Lämna en kommentar.

Kungen kanske kan ta extrajobb!

Lyxfällan-rådgivaren ger tips till kungahuset:

– Kungen kanske kan ta extrajobb | Nyheter | Aftonbladet.

Kom igen. Det var faktiskt en kul vinkel. Fast det var Aftonbladet. Jo. Joooooo. Bara lite.

3 mars, 2011. Samhälle, trams, TV. 2 kommentarer.

F&F är tydligen grabbiga, nähä?

Filip och Fredrik, varför snackar ni bara om män? – kultur & nöje | svt.se.

Upptäcker ni detta nu? Verkligen?

De är charmiga, verbala, intelligenta, sympatiska och jag kan ge mig den på att de jobbar stenhårt på research och manus för att få till den där tonen av att vi är bara två sköna lirare som sitter och snackar skit om vad som helst.

Men jag erkänner: halva tiden fattar jag inte grejen. Inte alls. Det enda program jag stått ut med var Boston Tea Party, resten har varit för tramsigt och för pinsamt för mig, men jag trodde det skulle vara så. Att målgruppen var grabbar.

Eftersom programmen ändå inte är särskilt intressanta kan det väl få vara så. Jag kollade på Mia & Klara istället.

Tro inte att detta inlägget är ett försvar. Det är lite waste på deras talanger. Men de är som Språka på Serbokroatiska. Till för någon annan, helt enkelt.

DN

28 februari, 2011. TV. Lämna en kommentar.

Sventons kulturarv 2

Jag har läst lite bloggar kring DN-artikeln och vill tillägga något sen mitt förra inlägg om Ture Sventon.

Att ta bort alla N-orden ur ur Mark Twain är givetvis idiotiskt, eftersom de rasistiska motsättningarna är ett centralt tema i boken.

Men ”Pippi i Söderhavet” eller ”Ture Sventon i Paris” handlar inte om det.

Men när jag läser ”Pippi i Söderhavet” eller ”Ture Sventon i Paris” för mina barn så har jag ett par olika alternativ.

Antingen kan jag utöva föräldracensur och säga ”svart” eller ”söderhavskung” bara för att jag tror att det inte var författarens avsikt att använda och lära framtida generationer  kränkande tillmälen.

Det andra alternativet är att läsa det som det står, och dra igång föreläsningen om att boken är skriven för länge sen, och så får man inte kalla sina dagiskompisar nuförtiden. Det kan tyckas enkelt, men vi talar om individer med tidsperspektiv på ett par år, inte hundratals år, barn som har svårt att förstå en tidsålder där man inte kunde ladda ner allt man kan tänka sig.

Och att ordets ursprungliga betydelse är svart är faktiskt inte relevant, vi vet att det har kränkande konnotationer för läsare idag. Så då är frågan vilket syfte produkten har, och hur väl det syftet uppfylls.

Är syftet underhållning så uppfylls det väl lika väl, om inte bättre om det står svart i stället för neger, om vissa läsare blir lessna av neger men inte av svart.

Är syftet att vara ett tidsdokument,  utan hänsyn till dagens läsare, då är ”neger” tveklöst bättre.

Äh. Sod it. Dags för ”Solsidan”.

23 januari, 2011. barnböcker, Pippi, TV. Lämna en kommentar.

”Men vampyrer går ju att resonera med”

Zombies är som en naturkatastrof” | MSN Utbildning.

Det gäller att vara förberedd.

En annan källa till kunskap kan ju vara att titta på Andrew Lincoln i The Walking Dead.

Andrew Lincoln

17 januari, 2011. TV. Lämna en kommentar.

Det var en gång

Det var en gång en tyckare som tyckte något om en grupp tyckare, och då tyckte en av de tyckarna nåt om tyckaren i sin blogg och då blev tyckaren skogstokig och tyckte saker om den andre tyckaren, vilket ledde till att  en del andra tyckare tyckte saker, både såna som är med i tyckgruppen och helt andra tyckare, till och med helt vanliga tyckare, som varken skriver eller dansar. De tycker att det det är oproffsigt att tycka saker som tyckare från sin position i tyckgruppen.

Nja, jag känner att jag inte gör den här berättelsen full rättvisa. Låt mig försöka igen:

Vi har i ena ringhörnan en solbränd tröttsam ständigt kränkt person som skriver osammanhängande böcker med överlastade meningar och deltar i diverse tv-underhållning. Vi har i andra ringhörnan den ständige sekreteraren för den goda smaken som skriver någorlunda läsbara historiska romaner.

UFO: Jag är kändis. Alla borde dansa. Speciellt Svenska Akademin.

(Vilket låter som en illa dold pik, men kanske det endast var ett kollegialt tips man blir ju som vi alla vet bättre på att hitta lösningar av att dansa.)

SS för SA: Tänker jag inte. Kan han göra själv. Allt som håller honom borta från att skriva är välkommet.

(Okej inte en dold pik. Men en rask och elegant sågning. Jag tyckte formuleringen hade viss humoristisk tajming.)

UFO: Han är liten. Jag är kändis. Och han är dum. Och inte rolig. Nu ska jag ge tillbaka allt jag har fått av det gänget. Och han ska ångra sig. Och jag är starkare än han. I vänstern.

På något sätt saknas än den riktigt mustiga kärnan i utbytet…

Okej: Hela konkarongen, utan omskrivning:
Ranelid på frågan: Varför ställde du upp i Let’s Dance?
– ”Det är min plikt att vara där folket är, det var Vilhelm Moberg och Ivar Lo. Jag sitter inte i Akademien och gömmer mig och är känd för en promille av Sveriges befolkning. Du ska fråga dem i stället varför de inte är ute bland folket. Det är en folkbildarinsats. Jag är mer djärv än hela Svenska Akademien tillsammans. Jag vill att du skriver det. Så här ”bom” ska du sätta det. Alla svenska människor skulle våga sig på detta. Framför allt de som sitter i Svenska Akademien tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och börja dansa.

Englund bloggar:
”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Ranelid säger:
”Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. Är det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien? Han är en habil skribent, väl påläst. Men han är absolut ingen skönlitterär författare. Han kan inte skriva mina romaner. Det vet han om också, säger Ranelid och kallar Englund ”antiintellektuell” och ”utan humor”. Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget. Det han (Englund) har gjort är ett riktigt övergrepp. Tryck upp honom mot väggen. Han är inte så stor så det är rätt lätt. Jag kan trycka upp honom med vänster arm för jag orkar det. Kryp inte för denne man.”

Kom igen. Övergrepp? Ni fattar väl att den ärevördiga Svenska Akademin i stort sett bara är en branschorganisation inom underhållningsindustrin, eller hur?

Vore jag ironiskt lagd skulle jag försöka mig på ett sånt där tvärtemot-inlägg. Som Schulman. Men nej. En alltför tung mask att hålla.

Nu till den verkligt allvarliga biten:

Jag är annars väldigt tillgänglig för Let’s Dance, för diverse kulturpris och framför allt att tycka saker. Bring it on. Efterfrågas överlastade meningar så är jag definitivt kvinna nog att som den tjänstvilliga ödmjuka pennfajtare jag är med råge tillmötesgå sådan längtan.

DN.SE.

11 januari, 2011. böcker, Internet, TV. Lämna en kommentar.

Nästa sida »