O-oh! Twitter-beef from @sweden!

Jag har under morgonen halv-följt @sweden (Björn Frantzén) och @klasskamp (Jenny Bengtsson) i deras diskussion om kollektivavtal. @sweden-kontot används varje vecka av en ny svensk. Syftet är att locka besökare till Sverige. Denna vecka är det ägaren till en exklusiv restaurang. @klasskamp är å andra sidan en fack-representant, som frågande om restaurantens anställda har kollektivavtal.

Jag uppfattade @klasskamp som enträgen, men respektfull. (Det kan naturligtvis vara nog så påfrestande!)

Jag uppfattade @sweden som hånfull. Och undvikande.

• När han menade att han inte har råd, tog hon fram exempel på andra high-end-restauranger som har råd.
• När han menade att hon inte var insatt, sa hon emot.
• När hon ställde en fråga han inte ville svara på skrev han att han höll på att bli kär i henne.
• När han menade, ja du kan ju förklara var vi ska ta pengarna ifrån, svarade hon att ja, det kan hon absolut göra.
• Och apropå uppmärksamheten kring detta menade han att han skulle köpa sex ferrari-bilar, vilket är en klassisk halmgubbe. @klasskamp hade vad jag såg över huvud taget inte anklagat honom för att vara oanständigt rik, och verkar över huvud taget inte mena att den personliga förmögenheten är grundval för att göra rätt för sig som arbetsgivare.

Men till slut kom han fram till, vi tar väl ett möte då. Det var en perfekt lösning för att verka ödmjuk och flytta en oönskad diskussionen bort från ett offentligt forum. Synd att han inte valde den tidigare. Så vida han inte tänker att all reklam är bra reklam.

Jag har sett en del spydigheter från @klasskamps följare angående att Franzén använder @sweden-kontot som reklam, att han utnyttjar personal, och att han är ett dåligt val som @sweden när han inte representerar den svenska modellen.

Men Franzéns följare  anklagar @klasskamp för trakasserier, försöka tvinga Frantzén att skriva på eller lägga ner och att göra bort sin organisation offentligt. (Jag tänker gissa på att @klasskamps organisation är okej med att hon vill att alla ska vara kollektivanslutna, eller åtminstone ha minst lika bra villkor.)

Så då har vi en klassisk vi-och-dom.

Jag tror personligen att kollektivavtal är bra. Jag tror att minimilöner, försäkringar osv gagnar arbetsgivaren också i förlängningen, pga trygg personal som känner sig värderad fokuserar på jobbet och inte på oro. Detta kan naturligtvis färga min analys av kontrahenternas debattstil. Men om lönerna ligger i nivå med kollektivanställdas, de anställda är försäkrade och ingen hindrats från att gå med i ett fack, då är väl arbetsgivaren egentligen inte omoralisk. Det är klart att lite historisk medvetenhet  skulle kunna göra att man VILL samarbeta med facket av ren anständighet och tacksamhet. Men anslutningskrav är väl lite Sovjet, va?

Nu var ju iofs inte Franzéns argument att han uppfyller samma nivå av omsorg ändå, utan att han inte har råd. Att det kostar för mycket. Men jag tänker att om man inte har råd med marknadsmässiga arbetsförhållanden, då menar jag att branchen är överetablerad.

Frantzén/Lindberg marknadsförs bland annat med att djuren som äts upp fötts upp under bra förhållanden, och då är det lite  förvånande att man inte väljer att fokusera på att så att säga kvalitetsmärka personsalomsorgen också. Men det är fortfarande inte ett krav.

En diskussion om den svenska modellen och krögarnas villkor är i alla fall intressantare än envägsreklam. Och det är det här som kallas ”digital närvaro”. Visitsweden tog en risk med @sweden-kontot, för att förverkliga en möjlighet. Franzén gjorde samma sak med sin restaurangs image. Och Bentsson gör naturligtvis samma sak. Det är klart att hon insåg att det är en helt annan sak att ringa Frantzén och fråga om ett möte och att göra det på twitter, med @swedens 67 638 följare som läser.

Arena skrev också det jag velat skriva om jag haft tid att skriva.