Honom känner jag!
Pensionärsjävlar på semester | Säsong 2 | Avsnitt 1 | Kanal 5 Play.
Najs när det går bra för folk. Janne är bra.
Han var min ”Döden” i ”Vakter! Vakter!”. Och byggde hopfällbar kuliss åt mig också.
Terry Pratchett’s Vakter! Vakter!
Om du som läser detta ännu inte sett terry Pratchett’s Vakter! Vakter! på Saga-teatern i Södertälje så är det hög tid. Ikväll klockan 19.00, i morgon kl 14.00 och kl 19.00. Det är sista chansen.
Fatta vad stolt jag är. Jag har hela projektet sagt att jag nästa gång vill göra ett mindre projekt. Ett kram&kaos-kollektiv hellre än ett stort hierarkist projekt med ansvarsområden.
Jag har också hävdat att jag är föreningstrött, att jag bara vill göra teater och lämna närvaro-listor och styrelsemöten till nån annan. Men kanske det kan vara värt det…
Men vilket slöseri, alla dessa begåvade människor måste ju fortsätta ihop, det är ett så skönt gäng. Att sitta där i mörkret och se en skådespelare ta nästa steg, är en superkick.
Man får i alla fall mycket för pengarna. Tre timmar högklassig underhållning för en hundring, det är faktiskt hutlöst billigt.
Intensive Drama
Jag har försummat dig, lilla blogg. Det har varit premiär-vecka, då blir det så.
Jag har tänkt ”det här borde jag skriva om, det här vill jag minnas”, men inte haft orken.
Och nu är det bara små snapshots kvar, förvirrade ögonblick.
Panikbilder. På väg till radion för en kort intervju om pjäsen, då jag svänger fel och hamnar på motorvägen mot Järna, medan bränslelampan blinkar ilsknare och ilsknare.
Att ockupera skrivaren på flickis för att skriva ut teaterprogrammen, medan Viktväktarna väntar otåligt med spydiga kommentarer.
Att gång på gång försöka ladda upp vakter-bilderna på fejan, och varje gång nån vänlig själ skickar en rad, så dyker hela datorskrället.
Femåringen öppnar sitt födelsedagspaket och säger, ”det är en sån som jag ska ha när jag blir stor”.
Kliande ögon, svidande salva, suddig gegga.
Fullständigt kommunikationssammanbrott med kollegor.
Söta mini-skådisen sa: ”Jag visste inte att du är så smal.”
Kritik. Komplimanger. Halvkvädna visor. Kärlek.
Främlingar
Ägnade lördagseftermiddagen åt medborgardagen där vi gjorde så mycket reklam för ”Vakter! Vakter!” som det bara går, och kvällen åt att fira en 40-årsjubilar.
Alla främlingar jag talade med är bara blanka prismor som bröt en gnutta ljus åt mitt håll ett litet tag. Nu har de blandats om och är borta igen.
Jag gillar en riktig sittning. Mat och skönhet och omtanke. Underhållande tal från skickliga talare. Tunna strumpor, höga klackar, röda läppar. Och killar i kostym-klump.
Jag blir nervös under förmingel, jag minns inte folks namn, jag minns inte om de redan svarat på frågan jag ställer igen för att försöker Ribbing-proofa den i huvet innan jag ställer den.
Jag undrar hur det hade blivit om jag bytt beteende, mellan mässan och festen. Bekräftande frågor, försökt få folk att skratta och må bra. Eller plötsligt gapa:”Vinn teaterbiljetter! Ansiktsmålning!”
Jag borde naturligtvis städa, hämta barnen, plocka fram fläskkotletter ur frysen, storhandla och baka nåt till fikat i morgon.
Men jag vill bara äta skorpor, se på film och fundera på hur meningslösa människorna är.
Intensivt
Jag regisserar en pjäs, som jag verkligen, verkligen vill ska bli bra.
Jag får jättemycket tillbaka, skådisarna tillför mängder, mängder, och den är på väg att bli så bra, så bra, så bra.
Det vore så svidande onödigt om jag tänkte ”äh det fixar sig” som jag brukar göra, och så sitter man där och tänker: Om vi bara hade haft liiiiite mera tid….
Jag tror inte jag är världens bästa på att hantera när allt det där runt omkring hakar upp sig… Kolla att tryckeriet fått rätt version av affischen, fixa cd-spelare till Saga, allt som har med föreningen att göra, köpa, sy.
Jag har tunnelseende. Vill lösa ett ”problem” i taget.
Som tvinga i nån stackare text, inte för att han är lat, inte alls, utan för att jag vet hur mycket det lyfter pjäsen när den rollen glänser. Vet inte om jag är för sträng eller för snäll.
Idag hände nåt. Redan igår, under vårt fem-timmars-genomdrag (Ouch!) rasslade det till hos en av karaktärerna, och jag tror, ironiskt nog, att det faktiskt är att han släpper fram mer av sig själv, och i motsatt riktning mot min ursprungliga regi (Tänk om jag sett det från början?!). Men det skruvar till karaktären, på ett jättespännande sätt.
Och idag hände något nytt, två skådisar som spelar mot varandra, har tidigare glänst var för sig, men haft JÄTTEsvårt i sina gemensamma scener. Kanske de fastnat lite i verkligheten. Men nu funkande det ypperligt och en scen jag tänkt på som informationsbärande men mest transport tjoffade till och blev ännu en dramatisk höjdpunkt.
Sen finns det folk som jag bara vill luta mig tillbaka och titta på, inte dra i, inte ändra, bara VARA.
Teaterpepp/Teaterangst
En månad kvar. En månad kvar. En månad kvar.
Pusselbitarna finns där.
Och en stor del är lagt, det går att utskönja ett motiv, där i mitten.
Men av nån anledning saknas det fortfarande utåt kanterna, vem lägger pussel genom att börja i mitten?
Min metafor haltar.
Mina orosmoment är:
-Sjuka skådisar.
-Kläder. Kläder. Kläder.
-Text.
För övrigt anser jag att du borde beställa biljetter till Terry Prattchett’s ”Vakter! Vakter!” i Södertälje på http://www.ticnet.se/search.php?tm_link=tm_homeA_header_search&language=sv&keyword=Vakter
Drama Online 