Dansa, dansa, dansa
Var ute och dansade på Grand i Kristianstad på juldagen, med mina vänner från jazzdansen. Det finns ingen relation som är som den, de tjejer som känt varann sen 9 och 12 års ålder, som svettats ihop och vuxit upp ihop. I likadana kläder. Till musik.
På sätt och vis var det absurt. Det var som femton år sen. Det var samma sak. Samma människor. Tre danstjejer som pratar killar och sex och föräldrar. Och å andra sidan inte alls. Å andra sidan är det tre tjejer med jobb och ambitioner och barn… Så smarta och så roliga. Så det var alldeles lagom balans mellan glory days, catching up och att skapa nya minnen.
Det var spännande att vara ute och se på folk också. Man konstaterar lätt att den rutiga skjortan är inne igen.
Roligast att se var ett sällskap från ett lokalt fotbollslag. Killarna i kostym, tjejerna otroligt uppfixade, kläder, smink och avancerade håruppsättningar. Dessa vackra kvinnor stod där och dansade på ett ytterst kontrollerat sätt, och såg på det hela taget ut att inte vilja vara där. Jag vet inte, det kanske de inte ville. Medan killarna dansade loss som om deras fina fotbollskontrakt berodde på det. Varannan i en stor ring. En tok-dansare. En försiktig dansare. Det fick mig att vilja gå ut och tok-dansa i kostym och slips. (Fast jag kanske inte var långt ifrån i eccostövlar, svarta jeans och skjortblus)
Det var nån som heter Wrethov på scenen. Vi hade en del kommentarer om stomatolleenden och karaoketävlingar. Men en snabb googling avslöjar att han hade en del erfarenhet. Nästan så jag ångrar att jag sa nåt spydigt åt honom när han var på väg in på damernas istället för logen.
Det kanske inte är riktigt är i klass med när Steff kallade Winnerbäck för råddare och gav honom fingret, men jag är nöjd.
Åtminstone trampade jag inte på kronprinsessan denna gången. Men det vore kul om nån av mina ”jag-mötte-Lassie” innefattade att jag var trevlig.
För övrigt är det underligt att jag pallar att dansa vilt nästan nonstop i två och en halv timme, men avlider efter fem minuter om jag försöker träna.
Vi drog lite efter ett när toaletterna började lukta kräk och dansgolvet blev för trångt och kladdigt, då körde vi tillbaka mot Blekinge i svärfars stora XC90, till våra mammaliv i tre olika delar av landet.
Going home for X-mas
Vi åkte hem till Skåne över jul. Trots massor av små svårigheter blev det alldeles magiskt.
- Vattnet frös i rören
- vilket ledde till en mindre översvämning
- snöstormen hotade att hålla oss inne
- diskmaskinen slutade fungera under julafton med huset fullt av folk,
- min brors tjej blev sjuk,
- och en säng brakade sönder.
Men alla katastrofer undanröjdes, alla julklappar uppskattades, skinkorna grilljerades. (Har insett att jag lever på nötter och kött under julhelgen, så det är kanske inte jättekonstigt att jag brukar gå ner i vikt då.)
Det var så skönt att träffa min familj, och se att de mår bra. Hur kär min bror är, hur min andre bror ser fram emot sitt nya jobb, vad mamma och pappa gjort med huset, hur bra hunden har det trots att han har skadade knän.
Vi firade som vanligt med faster och kusin och hennes familj. Träffas vartannat år. Och min kusin facebookvägrar…
Laddade batterier.
Maffig helg
Så jag har glittrat och glammat hela helgen. Det var en liten vinbestänkt workfunction följt av en delikat middag med mina älskade föräldrar i fredags. De har varit här och skämt bort barn och barnbarn några dagar.
Igår kom målarmamman hit med sina fina ungar för en liten plejdejt och hemgjord pizza och sen en fantastisk teatergala vilken lämpade sig alldeles utmärkt för de glammigaste kläder jag knappt vågar bära i vanliga fall. *love the smell of lösögonfranslim in the morning* Fick sällskap av en stilig kollega som är nybliven STA-skådis och av Teatermamman som jag lär fira mer med nästa helg. Vilka fina människor!
Nu är jag ordentligt osocial i stället. Verkar ha nåt krafs i halsen, men det är förhoppningsvis bara något lindrigt, det känns inte som att sjukfrånvaro är ett godtagbart alternativ just nu.
Testa fyllefiltret
Nu finns det ett litet program med ett litet test som man då kan utföra innan varenda inlägg för att undvika fylleinlägg på Facebook, skriver DN. Hitta det här.
Det har väl hänt att jag fått samtal eller SMS av partyprissar på nätterna. Men jag tycker inte det stör att få höra ”jag älskar dig” från nåt oväntat håll då och då. Sms sover jag förbi. Gjorde jag inte det skulle jag bara använda ”tyst läge” på nätterna.
Inte betraktar jag facebook som bilkörning, arbete eller barnpassning heller. Men jag har aldrig skämts över nåt jag skrivit. Eller tagit illa upp av något nån annan skrivit på fyllan. Det kan förstås bero på att jag inte har vett att skämmas.
Ni vet att om man inte kan identifiera den jobbiga personen i sällskapet är det förmodligen en själv.
En liten text med ”detta är fyllefiltrerat”, ”detta är inte fyllefiltrerat” är ju pinsammare än innehållet i inlägget… eller är det bara oss tråkiga ”vuxna” kanske?
Men ändå… är detta verkligen ett så stort problem?
Isolering
På grund av svårartad hosta har jag lurat hemma i nästan en vecka.
Jag har lärt mig följande.
Vi gillar:
Jean M Auel. Hela grottsnusk-serien.
Anonyma skoälskares klubb. Av Beth Harrison
P.D. James – Patienten och slut hennes ögon (Dalgliesh-deckare)
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och fösvann av Jonas Jonasson
och Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carell
Men vi orkar inte med:
Hollywood station av Joseph Wambaugh
Brisingr av Christopher Paolini
Påtaglig fara av Tom Clancy
Ormens tecken av Raymond Khoury
eller
Sasjenka av Simon Montefiore.
Och vi gillar:
Kobbs Lingonlängtan och twinings earl grey även med honing i medan vi alltjämt inte uppskattar liptons earl grey.
Piggelin har gjort en fantastisk uppryckning, medan minicrocs var mycket skiftande. (Jordgubbspinnarna smakade daquiri och möhippa och ljuvlig sommar, medan nån annan gulaktig fruktis inte gick att lura i nån i familjen)
Framför allt har vi lärt oss att vara lite lagom avundsjuka på barnlösa för fördelen att få ligga febriga och slemmiga utan avbrott, utan kläng, nästan helt utan ansvar.
Vi åkte på Charnells bröllop ändå, vilket var på gränsen för vad vi pallade med, men jag ville inte missa det. Hon var så vacker i sin röda klänning, och de såg så lyckliga ut. När vi lärde känna varann skulle hon aldrig gifta sig. Det skulle inte brudgummen heller, tydligen. Så det var ett bröllop mot alla odds, om man tolkar det så, men ändå så uppenbart rätt och lätt och givet och så uppanbart extra romantiskt i frånvaron av överdriven romantik och konvenans. Fullt av spännande kreativa människor också.
Happy couple
Efter att ha sprungit genom regnet i våra festkläder och tryckt oss in i en tunnelbanevagn full av hårdrockare på väg hem efter nån konsert, låg jag sen resten av helgen med feberfrossa på nytt.
God natt. I morgon bitti är det dags att ta itu med livet. Det vete sören hur det ska gå till.
Främlingar
Ägnade lördagseftermiddagen åt medborgardagen där vi gjorde så mycket reklam för ”Vakter! Vakter!” som det bara går, och kvällen åt att fira en 40-årsjubilar.
Alla främlingar jag talade med är bara blanka prismor som bröt en gnutta ljus åt mitt håll ett litet tag. Nu har de blandats om och är borta igen.
Jag gillar en riktig sittning. Mat och skönhet och omtanke. Underhållande tal från skickliga talare. Tunna strumpor, höga klackar, röda läppar. Och killar i kostym-klump.
Jag blir nervös under förmingel, jag minns inte folks namn, jag minns inte om de redan svarat på frågan jag ställer igen för att försöker Ribbing-proofa den i huvet innan jag ställer den.
Jag undrar hur det hade blivit om jag bytt beteende, mellan mässan och festen. Bekräftande frågor, försökt få folk att skratta och må bra. Eller plötsligt gapa:”Vinn teaterbiljetter! Ansiktsmålning!”
Jag borde naturligtvis städa, hämta barnen, plocka fram fläskkotletter ur frysen, storhandla och baka nåt till fikat i morgon.
Men jag vill bara äta skorpor, se på film och fundera på hur meningslösa människorna är.
Fest
Fantastisk fest.
När jag först fick höra talas om festen trodde jag det skulle bli pinsamt, tråkigt, men när det var dags att dra var jag alldeles stissig av förväntan.
Jag klädde upp mig, dansade, dansade och dansade, och flirtade en smula och pikade en smula, och drack en smula…
Jag gillar sittningar, jag saknar sittningar, det är fullständigt idiotiskt att den dammiga umgängesformen kryper under skinnet på mig så oundvikligt. Jag annekterade min unge kollega till bordskavaljer, jag tänkte att han, med sina envisa mothugg mot den feministiska upplysningen, skulle excelera i traditionellt format. Det fixade han fullt tillfredställande… inte perfekt, men han har tiden för sig.
I vanliga fall brukar jag mest slås av hur snygga killar blir i kostym-klump.
Men på den här festen var det tjejerna som var en samlad, glittrande skönhetsuppenbarelse, vilken reklamnisse som helst hade kunnat sälja vad som helst med en halvminut film från damtoaletten.
"Festklädsel" är kanhända ingen korrekt klädkod, men det funkar som nån slags tillåtelse att få fullständigt frispel i glittrighet. Och det var ändå kloka ögon över allt bakom all glansen.
Jag lämnade några danser odansade… till en annan gång… En kille, som jag har sporadisk yrkesmässig kontakt med, bjöd upp mig med orden: "Jaså, det är här du gömmer dig!" och det var fullkomligt självklart att dansa med honom, för det gör vi ju "alltid" (dvs var sjätte år, ungefär)…
Oturligt nog försvann maken i nån timme, och jag hann sakna honom tillräckligt för att tappa humöret och det var helt okej att åka hem sen kvart i ett.
Drama Online 