Vem betalar på 1a dejten om båda är en hon?
Könsrollernas stridsmö, om uttrycket tillåts (vilket det förmodligen inte gör, något så stridbart kan väl knappast vara förenligt med äkta följsam kvinnlighet), Katrin Zytomierska, skrev nån slags krönika (?) om ordet hen. Vi tar det igen: använd hen när det är applicerbart och om du vill. Inte annars.
Var och en bestämmer själv om de har hen i sin vokabulär, ungefär som var och en kan bestämma om de har Winnerbäck i sin låtlista. Det finns tillfällen när det finns anledning att uppmärksamma andras ordval, om till exempel de är kränkande. Men att bli omnämnd som hen i anonyma eller hypotetiska situationer borde de flesta tåla, så länge de får vara det de föredrar i personliga sammanhang.
Men hon nämnde nåt om sitt obehag inför splittade notor, vilket naturligtvis inte har med ett pronomen att göra över huvud taget utan om upplösande av könsrollerna.
Och ja, visst är det så att jag, den läskiga feminsisten vill att vi ska bli friare. Inte så att vi inte ska känna till eller tycka om våra biologiska kön, men så att vi ifrågasätter de strukurella begränsningarna knutna till kön som ligger i kulturen. Där ingår en massa förväntningar.
Katrin har till exempel bloggat om sin oförmåga att montera en spjälsäng. Och det är okej. Man måste inte vara bäst på allt. Men jag är en jävel på att montera saker. Och det är också okej. Men jag skulle förmodligen inte blivit bra på det om jag inte försökt för att tjejer inte SKA vara bra på sånt.
Men när det gäller de splittade notorna för det kan ju faktiskt finnas en äkta undran, hos henne eller hos nån annan:
För mig är det norm. Att var och en betalar för sig själv. Jag är mest van vid studentsammanhang, kompisgäng och spontanhångel och är ganska främmande för dejtande enligt en rigid mall som i amerikanska romcoms. Jag har mestadels köpt mina egna drinkar, och jag har bjudit likväl som blivit bjuden. Det har faktiskt inte blivit olösligt eller konstigt eller pinsamt en enda gång vad jag kan minnas. Det knäppaste var en gång när jag köpte drinkar till mig och en kille och bartendern gav växeln till honom.
Men när det då gäller den allvarliga frågan om vem som ska betala, så är det enkla svaret: Den som vill. Kanske den som har gott om’et den veckan. Oftast den som bjöd ut den andra (där tror jag att jag har Ribbing med mig). Liksom med till exempel vänner där man turas om att betala eller splittar beroende på sammanhanget. Det fina med det är att det funkar lika smidigt om det är ett enkönat par.
Och om ingen vill; vad gör ni då ute ihop över huvud taget?
Drama Online 