Smärtlindring vs. ozonlagret. Och prinsessan Viktoria.

Förbjuda lustgas vid förlossning?

Jag är skeptisk.

För det första tror jag inte just lustgasen är så stor del av miljöhotet. Tycker att man bör begränsa en massa resande innan vi begränsar smärtlindring. Jag uppskattar  att organisationer vidtar åtgärder mot miljöhot givetvis, men det handlar faktiskt om ifall det finns smärtlindrande altenativ, nåt med mer vetenskapligt bevisad effekt än livmodersromantik, tack.

Min första förlossning blev jag fullständigt hög på lustgas och meddelade att jag ”kommit på hemligheten med konsten”. Den slutade med epidural och snitt och var jättefin.

Min andra stängde de av lustgasen nästan direkt, så jag fick bara syrgas. Det jag gillar med lustgas är att det verkar så lyhört, i brist på bättre ord. Det går att justera efter behov, och effekten försvinner på sekunder. Och att det verkar som ett mindre ingrepp än epiduralbedövning. För de som vill ”tro på sin kropp och följa med i vågorna”. Nu blir jag personlig, men jag grät och bad om smärtlindring för att inte förlora förståndet.  När kroppen/Gud/naturen tagit över och jag ”följt med i vågorna” så fanns  ingen kontroll, inget förstånd kvar, och inte minst hade jag haft väldigt, väldigt ont. I onödan.

För det andra är det än en gång det där med tyckandet om kvinnors kroppar.

Inte bara utseendefixering, själv är jag lindrigt drabbad av just det, inte ätstörd, hårig där jag känner för det, sminkad när jag känner för det: Jag kör ganska mycket klyschan av killars inställning till utseende, om jag ska på fest ställer jag mig framför spegeln, suger in magen, kisar och intalar mig att jag är the bomb. Sen glömmer jag det resten av kvällen.

Men det tycks som om väldigt intima privata frågor om just kvinnors sexualitet och reproduktion alltid ska ringas in av åsikter och förbud. Det räcker inte att det går att göra och folk mår bra av det. Som IVF. Och abort. Och mjölkersättning. Och smärtlindring. Istället ska det förtjänas, med dygd och lidande. Bara för fina flickor.

Jag har tänkt att problemet med monarkin inte är patriarkalt. Med könsneutral tronföljd, så handlar det mer om att myndighetsutövning (om än kraftigt begränsad) och ämbete ärvs, oavsett lämplighet. Odemokratiskt. Finare blod mot mudbloods. Dålig princip (Jag lovar dock ingen revolution).

Men jag har tänkt på det där. Jag vet visserligen att kungafamiljen inte vill bli räddade av slumpmässiga tyckare. Men jag tycker ändå det är en en usel deal. Dels att behöva representera en massa saker, utan att faktiskt få använda det inflytandet till nåt vettigt, de får inte tycka eller göra något alls, (eller åtminstone också det kraftigt begränsat).

Sen är det också det där tvånget att reproducera. ”Den födande kvinnokroppen omgiven av nationens väktare.” Det är lite läskigt. Även om Europas kungahus moderniseras mer och mer, för att på ett logiskt sätt hantera möjliga bonusfamiljer och dylikt så undrar jag över dess möjligheter att ta in homosexuell familjebildning, adoption, handikapp, ofrivillig barnlöshet eller frivillig barnlöshet.

Men vad vet jag. Kanske det går att ställa sig utanför normerna. Kanske Estelle blir lesbisk eller adopterar svart bäbis. För Sverige i Tiden.

7 april, 2012. barn, föräldraskap, Förlossning, Kultur. Lämna en kommentar.