För det första tror jag inte just lustgasen är så stor del av miljöhotet. Tycker att man bör begränsa en massa resande innan vi begränsar smärtlindring. Jag uppskattar att organisationer vidtar åtgärder mot miljöhot givetvis, men det handlar faktiskt om ifall det finns smärtlindrande altenativ, nåt med mer vetenskapligt bevisad effekt än livmodersromantik, tack.
Min första förlossning blev jag fullständigt hög på lustgas och meddelade att jag ”kommit på hemligheten med konsten”. Den slutade med epidural och snitt och var jättefin.
Min andra stängde de av lustgasen nästan direkt, så jag fick bara syrgas. Det jag gillar med lustgas är att det verkar så lyhört, i brist på bättre ord. Det går att justera efter behov, och effekten försvinner på sekunder. Och att det verkar som ett mindre ingrepp än epiduralbedövning. För de som vill ”tro på sin kropp och följa med i vågorna”. Nu blir jag personlig, men jag grät och bad om smärtlindring för att inte förlora förståndet. När kroppen/Gud/naturen tagit över och jag ”följt med i vågorna” så fanns ingen kontroll, inget förstånd kvar, och inte minst hade jag haft väldigt, väldigt ont. I onödan.
För det andra är det än en gång det där med tyckandet om kvinnors kroppar.
Inte bara utseendefixering, själv är jag lindrigt drabbad av just det, inte ätstörd, hårig där jag känner för det, sminkad när jag känner för det: Jag kör ganska mycket klyschan av killars inställning till utseende, om jag ska på fest ställer jag mig framför spegeln, suger in magen, kisar och intalar mig att jag är the bomb. Sen glömmer jag det resten av kvällen.
Men det tycks som om väldigt intima privata frågor om just kvinnors sexualitet och reproduktion alltid ska ringas in av åsikter och förbud. Det räcker inte att det går att göra och folk mår bra av det. Som IVF. Och abort. Och mjölkersättning. Och smärtlindring. Istället ska det förtjänas, med dygd och lidande. Bara för fina flickor.
Jag har tänkt att problemet med monarkin inte är patriarkalt. Med könsneutral tronföljd, så handlar det mer om att myndighetsutövning (om än kraftigt begränsad) och ämbete ärvs, oavsett lämplighet. Odemokratiskt. Finare blod mot mudbloods. Dålig princip (Jag lovar dock ingen revolution).
Men jag har tänkt på det där. Jag vet visserligen att kungafamiljen inte vill bli räddade av slumpmässiga tyckare. Men jag tycker ändå det är en en usel deal. Dels att behöva representera en massa saker, utan att faktiskt få använda det inflytandet till nåt vettigt, de får inte tycka eller göra något alls, (eller åtminstone också det kraftigt begränsat).
Sen är det också det där tvånget att reproducera. ”Den födande kvinnokroppen omgiven av nationens väktare.” Det är lite läskigt. Även om Europas kungahus moderniseras mer och mer, för att på ett logiskt sätt hantera möjliga bonusfamiljer och dylikt så undrar jag över dess möjligheter att ta in homosexuell familjebildning, adoption, handikapp, ofrivillig barnlöshet eller frivillig barnlöshet.
Men vad vet jag. Kanske det går att ställa sig utanför normerna. Kanske Estelle blir lesbisk eller adopterar svart bäbis. För Sverige i Tiden.
Jag blev illa berörd av att höra hur försvarsminister Sten Tolgfors fyraårige son inte förstår mediedrev men märker att mamma och pappa är lessna. Så är det. Tråkigt. Väldigt tråkigt. Precis som när sexbrotts-Littorin klev tillbaka ”för familjens skull”. Visst är det obehagligt.
Så för att lösa det har vi egentligen bara två vägar att gå.
Antingen ser vi till att det är fullständigt omöjligt att ha barn om man har förtroendeposter. Man kanske skulle kunna odla fram dem nånstans, genmanipulera dem till att vara optimalt anpassade för ett liv på den politiska arenan. Eller tvångssterilisera vid inval i ungdomsförbunden.
Eller så låter vi bli att vara så där jobbiga och slutar ställar massa jobbiga frågor. Får ta lite vapenaffärer på köpet med såna där helyllemysiga föräldrar.
För inte kan det väl vara föräldrarnas ansvar att se till så att barnen har ett tryggt hem alldeles oavsett hur det går på jobbet för de vuxna? Nä, det är så klart mediernas ansvar. De dikterar allt, tillåter allt, förbjuder allt.
Jag har inte varit med om något mediedrev. Det är säkert jättejobbigt. Kanske jag också skulle ta chansen att slänga en känga till journalistiska plågoandar när man har deras odelade uppmärksamhet, kanske för sista gången på länge.
Men ta det som ett retoriskt tips, om du nån gång skulle hamna i den situationen. Det ser inte ut, som att du går i krig för dina barn. Det ser ut som att du hukar dig bakom dem. Osympatiskt och ovärdigt. Som politiker och som förälder.
Håriga armhålor: Man får inte vara taskig. Naturligt är ett giltigt val och hår är inte automatiskt smutsigt. Get over it. Hon själv verkar ta det med ro.
Tjejlego: rosa lego, eller ”mjuka” teman är inte dåliga i sig. Det trista är när killar och tjejer inte längre leker med varandra. Jag är övertygad om att de som tidigt lärt sig att relatera till varann som jämlikar varken idealiserar eller föraktar det andra könet generellt, utan kan bemöta människor som individer. Det rosa legot behövs, men det får gärna blandas upp med polis- och piratlego och basklosspaket, och lekas med av både flickor och pojkar.
Då tror jag det kan leda till något bra. Bättre än innan. Och lego var rätt bra redan från början… Se:
Ett barn halkade ute på trappan utanför danslokalen.
Jag:
”Oj, det är halt här.”
Morris:
”Jag är bra på att gå på is”
Jag:
”Håller du mig i handen, då, Morris, så jag inte halkar?”
Morris vägrade. Nedanför trappan sa han:
”Där ser du! Jag sa ju att du skulle klara det!
ALLA kan gå på is. Om de försöker.”
Hämnden är ljuv, som man sår får man skörda, ur säck i påse och allt det där.
Så, hur många är kränkta över att jag inte skrev könet på danskompisen? 😉
Mellan 1987 och 2007 tredubblades de föräldralediga dagar som togs ut av pappor, till över 20 procent av det totala antalet. Under samma period skedde nästa en halvering av skador bland barn upp till två års ålder som var så pass allvarliga att barnen blev inlagda.
Det här var mycket trevligt att läsa.
Jag ser skickliga mammor och pappor över allt, och trodde inte riktigt på att killar är sämre på att undvika olyckor, eller sämre föräldrar.
Det lät visserligen rimligt då att det skulle kunna vara en statistisk skillnad, (åt kvinnochauvinisternas håll), beroende på träning, inte biologiska faktorer. Men inte ens det hittades alltså, inte ens det enkla statistiska sambandet; det var rena fördomar!
Men jag vill resonera kring en sak i artikeln. Det är inte alls statistiskt säkerställt, det är mer som ett stort frågetecken. Mina få tynande högskolepoäng i statistik är ett resultat av hetsiga diskussioner där jag anklagade diverse föreläsare för förenklad matematik. Ah well.
Forskarna fann ett enkelt statistiskt samband över tid mellan högre uttag av pappadagar och färre olyckor.
Men sen kompenserade de för ”socioekonomiska faktorer” (that’s ”klass” peops!) och kom fram till att det inte var något samband mellan pappaledighet och färre olyckor.
Sjönk olycksbenägenheten i samma grad i de grupper som hade hög andel pappaledighet som de som har låg pappaledighet, eller finns det en skillnad i olyckor mellan klasserna?
Jag förväntade mig nog att de som har det gott ställt ska ha färre barn, mindre missbruk, större benägenhet att gå bvc-utbildningar, mindre andel av språkproblem, nyare och dyrare utrustning. I genomsnitt. Det finns privilegier. Som hänger ihop med privilegier. Utan att för den skull förneka individuella skillnader. Dock har jag ännu inte samlat mina fördomar i publicerade böcker eller intervjuer i kvällspressen.
Men helt utan tendensiösa övertolkningar: inget samband existerar i ett vacuum. Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant om man kunde få en klassanalys av dessa värden att hålla, men det finns många många fler faktorer att ta hänsyn till. Vetenskapliga framsteg, nya säkerhetsstandarder osv.
I’m intrigued.
P.S: Det är alltjämt viktigt och rätt att vara glad och stolt över att vara mild, ansvarsfull, omvårdande, förutseende och allt som gör en till en bra förälder. Jag hävdar bara att du är det för att du är du, på grund av din pappa och din mamma, och dina erfarenheter och dina val inte frånvaron av y-kromosom.
Jag har en favorit-leksaksaffär, den är varken ett hål i väggen eller ett jättelikt reservat i militärgrönt och rosa. Bland annat säljer de leksakslastbilar med texten ”Lady trucker” och ”Storasyster” på, liksom ”Storebror” . Jag bojkottar inte de stora könssegregerade firmorna, jag blir bara stressad och hittar ingenting där. Vilket är ironiskt eftersom uppdelningen nog syftar till att man ska hitta snabbare, och köpa snabbare.
Det talas mycket om att denna lilla Riley ”måste” ha instruerats av sin pappa. Jag antar att det främst är bland folk som inte varit inne på BR på länge. Gå in och se efter. Det är verkligen löjligt stor skillnad. Hade våra barn inte själva kunnat dra slutsatser av den sortens sortering i sina pedagogiska verktyg på förskolan så hade vi blivit oroade över deras intelligens.
Men nu menar vi att barnen inte kan reflektera över det utan att ha fått instruktioner. Som om uppdelningen var abstrakt, komplex, dold, istället för att vara lättillgänglig och med en tydlig kod som till och med barn kan se skillnad på, till exempel jag vet inte, tja: FÄRG. Och hyllplats.
Pappan är ju ändå den som säger att flickan faktiskt kan handla från pojkavdelningen och tvärtom.
Jag VET ju inte, kanske pappan är en extrem feminist som drillar Riley till politisk fotsoldat. Det sänder naturligtvis en signal att han plockar fram mobilen och filmar hennes monolog. Men DN vet inte heller.
Rubriken i DN är också tveksam. Kritiserar hon verkligen ”alla rosa leksaker” eller kritiserar hon uppdelningen?
Omvårdande, relationsbyggande och finmotoriska leksaker är ju också värdefulla, för både pojkar och flickor.
Princessgrejen (Notera C’t!) är jag personligen liiiite tveksam till, det är skönhetsdyrkan, rikedomsdyrkan, oskuldskult, och maktdyrkan utan jämställdhet. Leva genom män.
Men mest handlar det om pojkarna som kliver fram. Fina pojkar, som ser demokrati, som ser förbi kön.
Och jag tänker att kanske vi kommit så långt nu, att det inte automatiskt är en statussänkning för en pojke att ta sig an en roll som tidigare varit för flickor.
Fast hur nytt är det egentligen? Visst var sankta Lucia ett kvinnligt helgon, men ska vi vara ärliga väljer vi ju bort det där utplockande av ögon också, så det kan finnas gränser för autenciteten.
Historiskt verkar Lucia i Sverige ha influerats av två traditioner. Dels ”lussebrudar” eller ”lussegubbar” som är nån slags hednisk illasinnad varelse som for omkring och gjorde sattyg under lussenatten. Och så en tysk medeltida tradition att klä ut nån till ett Jesus-barn.
Källhänvisningen är obefintlig i detta fall men jag läste två saker på Kvittret:
Tomte- och pepparkakskillarna som mötte min son i hallen i morse: Han ska va lucia! Sonen: Ja, killar kan va det! #stoltmamma
Men det finns ytterligare en sak som seglat upp.
Då en del skolor har elever med skyddad identitet, så har man på vissa ställen infört fotoförbud. Istället finns det en liten hörna där föräldrar kan fotografera sina egna barn.
För egen del är jag glad att slippa allt blixtrande och knuffande. Jag är lite störd av det där att det som inte ligger på Facefook inte har hänt. Vi dokumenterar tills vi glömmer att uppleva.
Och jag tycker det är vettigt att vara försiktig med publicerandet av bilder, speciellt på barn. Jag är van att hantera publiceringstillstånd som ledare på teatern och förstår att samma sak gäller skolor och förskolor.
Men, Avpixlat har fått för sig att enda anledningen är att skydda gömda flyktingbarn från upptäckt. Det låter som ett omständigt sätt att jaga gömda avvisade men jag vet inte, kanske går det till så.
Jag tycker det skulle vara ganska lågt att utnyttja ett luciatåg ÄVEN bara för att avvisa gömda flyktingar, (vilken julstämning, va?) men att ignorera riskerna för barn som lever under hot, under skyddad identitet är ett slutgiltigt bevis för tunnelseendet hos så kallade ”invandringskritiker”.
Uppdatering:
Jag har nu begapat båda arvingarnas ansträngningar att sprida julstämning och kan konstatera att topplistan 2011 lyder sålunda:
1. tomtar
2. lucior
3. pepparkaksgubbar
4. stjärngossar
5. Döden
🙂
Uppdatering:
Minns plötsligt Luciafirandet på Rindi, Studentkåren på Gotland år 1999.
Musiken och stojet tystnade.
En allvarlig smal Lucia med långt lockigt blont hår och levande ljus skrev värdigt, nästan sublimt, fram till körens yviga sång.
Litterär, musikalisk, kulinarisk allätare. Gillar just nu teknologi, silver, politik, zumba, choklad, teater, sjukhusserier. Skeptisk till koriander.
Techwriter, sometimes skådis. Mamma till Morris och Skrotas, delar även gul lekstuga med min själs älskade B4ckst4b.
-76:a. 35 i skor.
Drama Online 