Håll inte ihop för barnens skull. Utan i så fall för din.

En studie av skilsmässobarn har släppts, från Linköpins universitet.

Jag tycker det är intressant, men jag fattar inte en sak: Är det kvinnor 22 – 27 som är skilsmässobarn som mår sämre  än alla andra; Eller är det kvinnor 22 – 27 som mår sämre än alla andra, oavsett om deras föräldrar hållit ihop?

Att skilsmässobarn gör slut mer än andra, må väl vara hänt.
Jag är inte säker på att det är blott av ondo, heller. De ser en möjlighet, att det går att ta sig ur ett dåligt förhållande, med ett pris, men uppenbarligen inte ett alltför högt pris.

Det finns ett värde av att hålla ihop och kämpa på, men det måste ju i så fall komma inifrån, av kärlek, inte av konventioner.

För sisådär ett decennium sen hade jag en grymt cynisk syn på relationer, framför allt förlovningar.
Kunde inte låta bli att fråga ut folk med guldprydda ringfingrar hur de egentligen tänkte. Och en del av dem är gifta idag. En del av dem har gjort slut. En av dem svarade: ”De andra, de som jagar nya tjejer att ha sex med hela tiden, det jag har valt bort, de väljer ju bort att få ha ett riktigt långt förhållande. Det finns saker man inte upplever innan man har levlat tillsammans.”

Det ställde min värld på ända. Plötsligt var det inte förortsarmén som tankade förljugen trygghet, plötsligt var det de som antog utmaningen, de som drog igång en quest med hela sin tillvaro som insats.

29 april, 2010. Etiketter: Uncategorized. Feminism, jämlikhet, kärlek, Samhälle, skilsmässa, statistik, Uncategorized. Lämna en kommentar.