In your face, livmodersfeminister…
Barn inte mer skadade när män är hemma | Brännpunkt | SvD.
Mellan 1987 och 2007 tredubblades de föräldralediga dagar som togs ut av pappor, till över 20 procent av det totala antalet. Under samma period skedde nästa en halvering av skador bland barn upp till två års ålder som var så pass allvarliga att barnen blev inlagda.
Det här var mycket trevligt att läsa.
Jag ser skickliga mammor och pappor över allt, och trodde inte riktigt på att killar är sämre på att undvika olyckor, eller sämre föräldrar.
Det lät visserligen rimligt då att det skulle kunna vara en statistisk skillnad, (åt kvinnochauvinisternas håll), beroende på träning, inte biologiska faktorer. Men inte ens det hittades alltså, inte ens det enkla statistiska sambandet; det var rena fördomar!
Men jag vill resonera kring en sak i artikeln. Det är inte alls statistiskt säkerställt, det är mer som ett stort frågetecken. Mina få tynande högskolepoäng i statistik är ett resultat av hetsiga diskussioner där jag anklagade diverse föreläsare för förenklad matematik. Ah well.
Forskarna fann ett enkelt statistiskt samband över tid mellan högre uttag av pappadagar och färre olyckor.
Men sen kompenserade de för ”socioekonomiska faktorer” (that’s ”klass” peops!) och kom fram till att det inte var något samband mellan pappaledighet och färre olyckor.
Sjönk olycksbenägenheten i samma grad i de grupper som hade hög andel pappaledighet som de som har låg pappaledighet, eller finns det en skillnad i olyckor mellan klasserna?
Jag förväntade mig nog att de som har det gott ställt ska ha färre barn, mindre missbruk, större benägenhet att gå bvc-utbildningar, mindre andel av språkproblem, nyare och dyrare utrustning. I genomsnitt. Det finns privilegier. Som hänger ihop med privilegier. Utan att för den skull förneka individuella skillnader. Dock har jag ännu inte samlat mina fördomar i publicerade böcker eller intervjuer i kvällspressen.
Men helt utan tendensiösa övertolkningar: inget samband existerar i ett vacuum. Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant om man kunde få en klassanalys av dessa värden att hålla, men det finns många många fler faktorer att ta hänsyn till. Vetenskapliga framsteg, nya säkerhetsstandarder osv.
I’m intrigued.
P.S: Det är alltjämt viktigt och rätt att vara glad och stolt över att vara mild, ansvarsfull, omvårdande, förutseende och allt som gör en till en bra förälder. Jag hävdar bara att du är det för att du är du, på grund av din pappa och din mamma, och dina erfarenheter och dina val inte frånvaron av y-kromosom.
E-böcker passar visst i sängen!
Jag försökte kommentera en artikel på SVD.se vilket inte fungerade över huvud taget, (tekniken, tekniken) så jag kommenterar här istället.
Det passar mig ypperligt att avkopplingsläsa på läsplattan. Gärna i sängen.
Jag förnekar inte att papper är sinnligare mot fingrarna eller vanans makt, men på många plan är läsplattan överlägsen, för att den ger läsaren ökad bekvämlighet och frihet.
- Läsplattorna, åtminstone min, har en passiv skärm. Själv skulle jag ha föredragit en upplyst skärm, skärmarna har blivit så pass bra att jag inte tycker de är ansträngande längre även om bakgrunden inte är upplyst. Fast det är klart, mitt syfte är ju att bli trött, inte att hålla mig pigg…
- Att kunna ställa in textstorleken för att passa ljusförhållanden eller trötthetsgrad sparkar pappersboksrumpa.
- E-boken väger 2 hg oavsett om jag läser Krig och Fred eller Bridget Jones dagbok. Eller de två och två hundra böcker till.
- Formatet är litet och behändigt oavsett.
- Det stora skälet att jag tycker det är bekvämare att läsa på läsplattan: Jag behöver inte byta ställning för att byta sida. En minimal rörelse med tummen är tillräckligt.
Jag försöker på detta sätt inte tvinga alla läsare att läsa på läsplatta. För det första har pappersböcker andra kvaliteter som passar i andra situationer, till exempel är de i allmänhet vackrare. För det andra så försvinner inte pappersböcker för att ett annat format slår igenom. Vi har radio fast vi har tv, vi har teater fast vi har film, vi har målningar fast vi har foto.
Men jag vill säga emot att e-böcker inte skulle passa för avkopplingsläsning.
Läckert; Pasta med saffran
Fia har börjat matlagningsblogg, och det inspirerar. Och det var gott.
Alla mått och mängder är ”lagom”.
Salt och peppar
Pimpa med extra:
Odelad cred för receptet till Turbo.
Hedersrelaterat
Det började med ett tweet om vilken styggelse hedersvåld är och att det måste motarbetas och jag tänkte; tala om att slå in en öppen dörr. (Det är det kanske inte i andra kretsar än mina, men det var i min krets jag läste det. Och tänkte det.)
Jag läste sen artikeln om varför F! inte använder begreppet ”hedersrelaterat våld” och det är lite som att se en lastbil backa om ett hörn, jag kan se att de kommer att smälla. Och det gör det.
Det är ju inte på något sätt konstigt att inte VILJA använda just ordet heder om det minst hedervärda en förälder kan göra. Nu råkar det ju vara ett etablerat, om än skruvat begrepp. Att hålla sig för fin för det, verkar lite motvals.
F! ser likheter i kontrollen av kvinnor och ungdomar oavsett om det kallas heder, svartsjuka eller hyfs. De ser likheter i att i det ena fallet respekterar omgivningen maktutövaren (brottslingen) för kontroll och handlingstyrka, i andra fallet har omgivningen förståelse för maktutövarens (brottslingens) svaghet.
Men att viss likhet existerar trumfar inte all olikhet.
Det är ironiskt att de som skulle kunna vara bra på att hitta åtgärderna som kan påverka den kulturella orsaken borde vara de som är tittat på maktstrukturer i den privata sfären förut. Om de försökte.
Och F! försöker att vara rättvisa och inte rasistiska eller populistiska, genom att hävda kvinnors frihet oavsett grupptillhörighet, brottets dignitet oavsett brottslingens grupptillhörighet. Jag fattar det.
Kanske hyser de ett optimistiskt hopp om att genom att vara tydlig med lika rättigheter göra det lite lättare att välja sin identitet lite friare, gå ifrån hederskulturen, utvecklas och plocka russinen ur kakan.
Men i det politiska landskapet vi har idag så räcker inte det.
De efterlyser åtgärder. De borde istället föreslå åtgärder.
- De borde tala om vad de vill att polisen ska göra. Finns det möjlighet att prioritera på ett mer optimalt sätt? (Dock misstänker jag att dessa brott redan får gå före…)
- Samma med socialtjänsten?
- Vad och hur ska skolan lära ut? Följs dagens kursplan ang demokrati, rättigheter, personlig integritet?
- Kan man utbilda och stödja lärare fritidsledare osv som kan reagera?
- Fungerar anmälningsplikten?
- Kvinnojourerna, fungerar de? Vad behöver de?
- Mansjourer?
- Vilka resurser som krävs?
- Kan man stötta förebilder och organisationer som visar alternativ?
- Vilka behov och möjligheter till skydd finns?
- Vilka åtgärder har en ungdom som blir kränkt, hotad och kontrollerad till buds idag, och hur kan vi göra dem bättre?
- Vilka utbildningskampanjer behövs, var bör de appliceras? (skolan, introduktion för nyanlända, media)
- Vilka förordningar eller lagar som inte är starka nog, eller efterlevs för dåligt?
- Hur når man fram i tid, och utan att anklaga oskyldiga?
- Fungerar åtal och straff? Slår det snett på något sätt?
Gör man allt det, eller helt andra saker som är minst lika konkreta, så borde det bli uppenbart om de bryr sig om offren både i hedersvåld och i ”familjetragedier”. (Dessa punkter är kanske inte perfekta men de är mer lösningsorienterade än ”hedersvåld är hemskt”.)
På det hela taget är jag besviken på hela idiotiska laguppställningen runt ordvalet när vi borde prata om hur vi gör vad och helst började igår.
Konstapel Bastian har också skrivit ett inlägg på Newsmill: ”Gör upp med kulturrelativismen som döljer hederförtryck”. Det är förmodligen än mer relevant och genomtänkt.
Hallon. Dator. Hallon.
Nu tillverkas hallondatorn – NyTeknik.
Den är naturligtvis främst ett viktigt steg på vägen för smarta smycken, Barbiedockor som kan dansa, receptvisning inuti elvispen, solglasögon med filmvisning och rättvisemärkt pornografi integrerat i sexuella hjälpmedel.
Bara bra saker.
Maskin
Ni får en länk till ett skojigt filmklipp i stället för ett inlägg om hedersrelaterat våld. Säg tack.
Jag sörjer Harry Potter-karaktärer.
Och jag inser att jag inte är tillräckligt mycket sadist får att plåga karaktärer tillräckligt för att skriva en bok folk vill läsa.
Förverkligar mina drömmar. Från sängkanten.
Så här är det: Jag har hostat, snörvlat och snurrat sen i fredags kväll. Helt däckad.
Och det har naturligtvis varit tråkigt. Jag har inte haft en chans att göra allt man vill göra efter helgerna, ta itu med hemmafixar-projekt, och jobbet, träning, bloggande, städning, och kreativa projekt… Jag hade inte en chans. Håller på att dråsa omkull varje gång jag reser mig.
Hoppades varje kväll att jag skulle vakna upp och kunna andas lättare, men istället har jag legat pall. Klickat runt på twitter. Läst Harry Potter.
Så får jag reda på att mina partners-in-cime, S och F har tagit en av mina låtar och skrivit noter till min melodi.
Det är för mig mystiskt och fantastiskt och jag kastas mellan tacksamhet och beundran och besvikelsen över att jag inte pallade vara med.
Jag menar det där med NOTER. Nån annan skulle kunna ta det där pappret och sjunga sången med samma text och melodi som jag har tänkt. Utan att ha hört mig.
Joråsåatte. Låtskrivare. Just saying.
Fiss moll går den i. Resten är hemligt.
Mångkultur som fungerar
Jag tänker här börja med en lista exempel ur mitt eget liv på mångkultur som fungerar alldeles ypperligt. De är ofta små eller subtila, men de är viktiga, för var och ett är ett litet bevis för att den här sjuka krigsföringsmodellen man läser i Breiviks manifest och invandrarhatande kommentarer på nätet inte är allenarådande. Märk väl; det betyder inte att ALLT går perfekt hela tiden, bara att glaset är halvfullt, att invandrare inte är särdeles främmande, och på det hela taget; don’t panic! Det är farligt att inte behålla sitt sinne för rättvisa och humanitet, det är demokratin som avskaffar sig själv.
- Jag toastade ett bröllop för ett tag sen där talen simultantolkades (skrattretande dåligt!) till finska. Sen dess slår jag om möjligt in pengar i näver och bröllopspresenter i cellofan.
- Mina barn har två kompisar med exakt samma intressen som de avgudar. Utan invandring skulle de barnen inte existera. De har även släktingar av blandad härkomst. Med andra intressen.
- Matnörden på jobbet hjälpte britten hitta butiken som säljer äkta ”bangers”.
- När jag gick i skolan fick jag veta att judar klipper förhuden av sina bäbisar och så var det med det. (inget om muslimer eller amerikaner) Idag finns ett ifrågasättande och en diskussion av icke medicinskt motiverade ingrepp på barn.
- Zumba.
- Lucia-tåg på förskola. Tjog av lucior, pepparkakor och nissar och en liten lieman. Var kom den ifrån? Inte en svenne-traditionalist i alla fall…
- Min kollega, (tidigare kallad Flickan-utan-filter), som är vacker, smart, handlingskraftig och alltid tvingar mig att vässa mina argument, talar tre språk med sin dotter.
- Min kines-amerikansk-svenska kursare, välutbildad, mild och kreativ.
- Civilingenjör gone fotograf, brilliant och juste, med tyska anlag.
- En till tysk civilingenjör, kollega denna gången. Effektiv, teknisk, sportig.
- Sydamerikansk ingenjör som skaffat barn med svensk tjej och sen startar upp förening för att utöva sin nationalsport.
- Ex-kollega från Singapore, fantastiskt väutbildad och kompetent, barn med svensk, som delade sin choklad med mig.
- Santiago
- Pakistanierna på min favoritrestaurant som lagar indisk mat på svenska.
- Han utlänningen som driver den mindre könskodade leksaksbutiken.
- Min själs älskade make, den smartaste mannen som finns, son till anhöriginvandrare som i sin tur är son till arbetskraftsinvandrare. (Dock har våra maffiga kulturkrockar mest varit mellan politiska, musikaliska tedrickare mot spelande, sportande kaffedrickare än baserat på vilket språk man svär på.)
Den finns runt oss hela tiden, den lyckade integrationen också.Det är nämligen så att mångkultur, till skillnad från assimilering utgår från att andras sedvänjor kan vara lika bra eller bättre än de vi har. Det gör en kulturell evolution möjlig. De bästa, roligaste, smartaste idéerna överlever. Personer i minoriteter är inte tolererade, de är accepterade och respekterade som personer som har något att komma med. Vi påverkar och påverkas, bevarar och förkastar, och medan det sker är man fri att leva som man vill så länge man inte skadar andra.
”Kultur”, ”tradition”, ”naturligt”, ”nytt”, ”gammalt” är i allmänhet svaga argument, och genom ovanstående hållning tvingar vi oss till bättre argument än så. Och det gäller oavsett om traditionalisten är från minoritet eller majoriteten.
Jag har valt att blogga om mitt eget liv och mina erfarenheter. Det finns många andra som bloggar om statistik och/eller säger emot invandringskritiker och deras orättvisa och inhumana värderingar. Se exempel:
osv.
Det är inte det jag gör. Men det finns ett par statistiska poänger som har format min bild (av att integrationen inte ”har misslyckats” m.m.).
- Typfallet av en invandrare är laglydigt folk, liksom typfallet för en svenskfödd person med svenska föräldrar. (Misstänkt för brott/ år: 2,6% vs 1%)
- Typfallet för en brottsling är en svensk (80%).
- Majoriteten av utlandsfödda bor inte i fattiga problemområden med dålig integration.
- Utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistik, men ännu mer fattiga, och ännu mer män. Ändå är typfallet av man ingen brottsling. Inte en typisk fattig heller. Inte ens typfallet av en fattig man.
Så ser det ut om vi tittar på sociala struktur, och det kan vara intressant för strategin inom polisarbete. Men det är egentligen inte relevant. Det spelar faktiskt ingen roll om 99.99% av korta skånska sexiga småbarnsmammor i Stockholmsområdet våldtar, mördar och gör skidbackar av osten, JAG har ändå rätt att inte misstänkliggöras av min grupptillhörighet, att bemötas som individ, och det gäller de i brottstatistiken kraftigt överrepresenterade danskar, norrmän och finnar som lever i Sverige också.
Därför finns det mer att göra med attityder, med fattigdom, och hederligt polisarbete, men integrationen är ändå delvis lyckad och; don’t panic.
DN-länk om brottslighet i Malmö.
Det är en statistisk sanning att brottsligheten per 100 000 invånare ökat i Sverige. Manna för Sverigedemokrater, eller hur?
Möjliga förklaringar skulle kunna innefatta:
- Invandrade brottslingar <- Woooooooah, could it be, could it be?
- Hårdare ekonomiska tider
- Ökad anmälningsbenägenhet
- Ändrad lagstiftning
- Förändrade attityder
- Ökad rörlighet, ny teknik, nya tillfällen.
- Mildare straff
- Lägre polisiär närvaro
Om det beror på ökad invandring så är det ju enkelt att kolla: länderna med mindre invandring, de måste ju ha kommit undan då? Om man jämför med till exempel Finland och 16 andra länder?
Nähä. Hoppsan.
Om jag har att välja på Finlands invandring och högre sexbrottsnivå, då behåller jag mycket hellre invandrarna och blir av med en cykel.
Glas. 1 st. Med vätska. Okänd mängd.
Vad är det med alla halvtomma glas?
Jag blir så f*cking trött på att diskussionen om vårt samhälle ska vara så svart hela tiden.
Det sägs hela tiden som en sanning att ”integrationen har misslyckats” samtidigt arbetar jag och umgås dagligen med synnerligen välintegrerade utlandsfödda.
Inte ens ”en del av integrationen behöver förbättras” utan nej, den har misslyckats, som om integrationen vore fixt, färdig och avslutad. Och så slänger man ut barnet med badvattnet, och pratar om att pengarna inte räcker och jobben inte räcker som om vi tilldelades ett fixt antal av nån allsmäktig kraft.
Det är klart att man skulle vilja ha en hundraprocentig ”integration”, hundraprocentiga svenska-kunskaper, delaktighet och sysselsättning och noll kriminalitet (om det nu är det som man menar med integration). Inom alla grupper. Det går inte att genomföra med mindre än total faschism och kraftiga ingrepp i personlig frihet och integritet. Så en inte helt perfekt idé, alltså.
Men att över huvud taget inte se alla de som jobbar och skattar, och köper saker och allt vi nu gör såsom lydiga samhällsmedborgare är så kortsiktigt och så läskigt.
Mitt favorit-citat angående om glaset är halvfullt eller halvtomt är att glaset är dubbelt så stort som det behöver vara. Projektledare inom produktutveckling gillar det. Det antyder att jag har koll på målet och good-enough-nivåer och whatnots. Kanske även ett kreativt sinne som ifrågasätter definierade förutsättningar. Men även om vi skaffar glaset en gradering, så spelar det roll vem som ritat skalan och vilka faktorer man tagit hänsyn till.
Det må vara slöseri med tid att gräla om glasets halvfullhet, istället för att fylla det, men det vore förödande att istället krympa glaset.
Därför ser jag fram emot att läsa den här boken:
Daniel Ankarloo: Välfärdsmyter | Bokrecensioner | Kultur | Aftonbladet.
Den där svart-synen medger inte bara nedmontering av samhällelig trygghet, utan dessutom inskränkning av demokratiska fri- och rättigheter. En demokratisk och schysst människosyn får inte bara vara en lyx vi kostar på oss i goda tider, det är en bas som gör de tuffare tiderna mindre tuffa.
Notera att även om jag råkar vara av övertygelsen att vi har det ganska bra ändå, och vi skvalpar runt i nåt förhållandevis halvfullt så är det inte fullt, och jag menar inte att man ska sluta jobba för integration och demokrati. Bara en sak: Don’t panic!
Det gäller hela världen, våra mörka glasögon på sakernas tillstånd är föråldrade:
Hans Rosling, DN: Läs på! Världen har forändrats.
Se här till exempel: En professor i idé- och lärdomshistoria som talar om våld och massinvandring som om vi i Sverige och i världen hade det bättre år 1900 än år 2000. Det är ju helt enkelt inte sant!
