Har Sverige råd att INTE rösta rött?
NU ska jag blogga för första gången på mycket, mycket länge. Har ni saknat mig? 😉
Dessutom är ämnet svensk ekonomi. Inget om rasism eller sexism alls.
Jag är nämligen förbryllad. Jag tycker att jag får dubbla budskap från Alliansen. Å ena sidan läser jag länkar om att vi aldrig haft det så bra, (för Alliansen är så himla bra för svensk ekonomi). Har du råd att rösta rött, och så vidare.
För vi som har det bra har fått det bättre. De som har det jättebra har fått det fantastiskt. De som har det fantastiskt har fått det extra-superduper-fabulöst. De som har det dåligt har stått och stampat, vilket är tråkigt men ingen katastrof, för det är väl majoriteten som är viktig, va? Inte de som redan hade det uselt; att de har fått det dubbel-uselt kan vi inte gunga hela båten för.
Men trots denna ekonomiska framgång, står Reinfeldt på en pressträff och säger att vi kommer att behöva välja mellan en fortsatt generös invandringspolitik och förbättringar i välfärden. Det är det ”öppna era hjärtan” handlar om. Inte att vi ska vara ädla och fina utan att om vi ska vara det, så kan vi inte hålla på och kräva en massa jobbiga saker om pensioner och läxhjälp och whatnots.
På så sätt kan han få oppositionen att käbbla om vilket som är viktigast, invandrare eller cellgifter. För vi har inte råd. Vi är rikare än vi nånsin varit, men vi har inte längre råd med vad vi hade råd med innan.
I call bullshit. Istället för att välja bort A eller B, så väljer jag bort C, skattelättnader. (Inte för att politisk styrning av ekonomin är något dåligt, jag återkommer till det, men man kan välja hur. Rabatt på arbetskraft är inte enda sättet.)
Så varför har just vi det så himla bra, då? Det har ju varit ekonomisk kris i VÄRLDEN, gubevars.
Jag läste den här artikeln i Washington Post:
”Five economic lessons from Sweden, the rock star of the recovery” (Fem lärdomar i ekonomi från Sverige, Återhämtningens rockstjärna).
Det är alltid spännande att läsa hur de därute ser på oss.
Skälen de listar är:
Budgetöverskott i goda tider, ger manöverutrymme i dåliga tider.
Ja. Detta är sant. Och också vänstern står för sunda statsfinanser. Allt annat är en myt.
Men man kan se det som att vänsterpolitik står för en större statsekonomi. Vi bedömer att behovet av offentliga utgifter är större, och vi har som medborgare en större plikt att solidariskt bidra till dess inkomster än vad högern bedömer.
Visserligen ser inte jag ett självändamål i höga skatter, så länge behoven är täckta, men det innebär ju onekligen mer pengar. Mer pengar gör större marginaler. Pengar är verktyg. Pengar är handlingsutrymme.
Typ rätt så vänster, alltså.
Ekonomisk stimulans kan vara mer effektiv om den är automatisk.
Det lönar sig på både individuell och samhällelig nivå att se till att ha försörjningsstöd och tillgång till annan välfärd för arbetslösa. Att alltid ha det snabbar upp responstiden och därmed kan krisen brytas snabbare. Detta är klassisk vänsterpolitik.
Använd monetära riktlinjer aggressivt.
Ja. Kapitalismen och marknadskrafterna kommer inte att magiskt lösa allt på egen hand. Det ligger i kapitalismens natur att suboptimera. Därför behövs politiska styrmedel, såsom styrräntan.
Very, very, vänster.
(Därmed inte sagt att jag har några som helst detaljkunskapen inom ekonomi!)
Behåll flexibel valuta.
Att inte gå över till euro har gagnat oss. Klassisk vänsterpolitik.
Bankirer gör tabbar. Se till att de inte kan sänka hela ekonomin.
Näsbrännan under 90-talets kris gjorde bankerna försiktigare. Därför blev det inte lika illa den här gången. Att inte lösa ut bankerna: klassisk vänsterpolitik.
Som jag ser det:
I stället för trickle down – economics, vilket innebör att man stimulerar de rika i toppen och låter de fattiga få smulorna från de rikas bord, rekommenderar jag trickle up – economics. Vi ser till att de på botten behåller sin konsumtionskraft. Alla de där pengarna finns där i samhället, och är bara för de smarta entreprenörerna att ta del av. Sälj, sälj, sälj. Företagare är bra. Vi behöver dem, OCH de behöver oss, som kunder och som arbetskraft och som myndigheter. Vi ska underlätta deras verksamhet också. Men om vi gång på gång gör det genom att ge rabatt på arbetskraft så kommer vi till slut att skada hela vår ekonomi.
Vi skadar också vår kultur, vår sammanhållning, vår beredskap att hjälpa varandra när de ekonomiska klyftorna ökar.
Och om nu hela den här ekonomiska framgången är Alliansens förtjänst så är det finemang, men vi kanske bör se till kostnaden också. I välfärd. I bibliotek, badhus, järnvägsunderhåll, museum, tandvård, allt möjligt.
Jag är stolt över Sverige. Jag tror på den svenska modellen: och jag är säker på att det är delvis PÅ GRUND AV den vi har det så bra. Därför är det inte bara rimligt utan även logiskt att rösta på Vänsterpartiet för ekonomins skull.
…Årets populärkulturella analys…
Dags att analysera melodifestival-texter igen! Woop-woop!
För det första vill jag poängtera att man får gilla en låt även när man inser att texten är puckad. För egen del är ”Blurred lines” en guilty pleasure. Det gör inget. Ett bra sätt att hantera såna situationen isf är att skriva en alternativ text, som är roligare eller smartare eller justare eller alla ovanstående. Skicka den till den lokala revyn, eller sjung in den och publicera den på internet.
För det andra, ja, jag är medveten om att jag politiserar något som inte var tänkt att vara politik. Men vi är människor, vi kan inte frigöra oss från vårt kulturella sammanhang när vi producerar kultur. Musik är alltid politik, också när den försöker vara opolitisk. Sport är också politik. Allt är politik.
Anton Ewald – Natural
Låtskrivare: John Lundvik
Anton Ewald är en danskille med speglar på jackan och han fångar en mikrofon. Vilket förvirrar mig, eftersom han har en mygga på kinden, så han borde inte behöva en mick till. Men det är fartfyllt och kompetent.
Här har vi en typisk jag-längtar-efter-mitt-ex-låt. Oförargligt kan tyckas. Könsneutral till exempel, både avsändare och mottagare som alla låtarna i finalen. plus för det.
Lite oroväckande är den ofta återkommande frasen: ”I wanna lose my control”. Är man snäll, tolkar man det som en längtan efter att få bli kär. Är man stygg tolkar man det som att man längtar efter att tappa kontrollen och kanske visa aggression. Vi vet ju att många fall av stalking, trakasserier, förtal, kvinnomisshandel och kvinnomord är ex som saknar sina ex och saknar kontroll över sina ex.
Sen är det textraden om att ”turn it from black to white”. Varken ”it”, ”black” eller ”white” förklaras. Att vitt och svart används som symboler för gott och ont, vilket i förlängningen bidrar till uppfattningen om svarta och vita människor är långt ifrån John Lundviks fel.
Ellen Benediktson – Songbird
Låtskrivare: Sharon Vaughn, Johan Fransson, Tim Larsson och Tobias Lundgren.
Ellen Bendiktsson levererar en hipster-ballad tonsäkert och smakfullt med ett fjäderhalsband som jag vill ha.
Det verkar på ytan vara en sång om någon som ligger sömnlös på grund av ångest eller mörkerrädsla ända tills fåglarna börjar sjunga när det ljusnar. Det är så livet är för så många, och jag tycker om att tolka texten på den ganska bokstavliga nivån. (Ping psykvården som välfärdsfråga.)
Det som talar för att tolka det som en metafor för en relation istället (förutom att det gör man väl alltid låttexter) är textraden: ”It isn´t fair to always lean to be such a weight on your fragile wings” för fåglarna bryr sig nog inte om ifall det är någon människa som lyssnar eller inte. En vikt blir det först när det är en familjemedlem, kanske en partner, kanske ett barn som är sångfågeln. Är det en partner så hoppas jag att maktbalansen inte blir alltför skev, som det mycket väl kan bli när endera mår psykiskt dåligt, men hoppas att båda tar ansvar för det. Är det ett barn hoppas jag att föräldern skärper sig och inser vem som är den vuxne.
Alcazar – Blame It On The Disco
Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah
Det glittrar och det är kurvigt och glatt och de är vuxna och det här verkar män i 35-årsåldern gilla oavsett sexuell inriktning. Bra så.Kanske lite, lite… gjort.
Tja, vad kan man säga om subtexten här då… Använd kondom, var lyhörda och ha så roligt.
Oscar Zia – Yes We Can
Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger och Hamed Pirouzpanah
Han dansar och har skärmar, och skärmarna visar dansande kroppsdelar i strategiskt utsnitt.
Nej. Förlåt, men jag kan inte. Det här är nonsens. Bara nonsens.
Men ”Yes, we can” är ju i alla fall nästan politik. Heja Barack Obama, eller nåt sånt, dårå..
Linus Svenning – Bröder
Artist: Linus Svenning. Låtskrivare: Fredrik Kempe.
Jo det här vet ni redan, han är jättetatuerad och sjunger en nästan smörigt mjuk låt om sin bror som dog till en öronmask-melodi vi inte blir av med i första taget.Texten varvar barndomsminnen med smärtan av att se någon man älskar försvinna, kanske i sjukdom, kanske i missbruk. PK-polisen har inga invändningar.
Helena Paparizou – Survivor
Låtskrivare: Bobby Ljunggren, Henrik Wikström, Karl-Ola Kjellholm och Sharon Vaughn.
Helena är en superstjärna som är helt trygg på melloscenen. Tyvärr tycker jag hon verkar lite blasé och har en helt obegriplig klänning.
Texten handlar om någon som bryter upp från ett destruktivt förhållande. Det verkar inte handla om fysisk misshandel, inte primärt i alla fall, men de nämner en kärlek som är en ”the killing kind” och hon vägrar ingå i ett ”love suicide”. Det skulle kunna vara ett bra tillfälle att lyfta den kontroll som förekommer i ett manipulativt förhållande, det som kallas ”gas-lighting”. Stegvis bryter den manipulativa parten kontakten som den förtryckte har med omvärlden och förvrider bilden tills hen helt tappat sin känsla för vad som är normalt. (Just det är något som jag själv har viss personlig erfarenhet av, men det brann inte till förrän jag läste texten inför det här inlägget.)
Det är bra. Jag önskar att hon skulle ha lyft den tolkningen av solidaritet med en massa människor som ännu inte tagit steget. Den skulle kunna vara en kampsång för dem.
YOHIO – To the End
Artist: YOHIO. Låtskrivare: YOHIO, Andreas Johnson, Peter Kvint och Johan Lyander.
Jag tycker ju om Yohio, alltså. Det är inte bara för att han antar ett sceniskt androgynt uttryck som jag hoppas breddar könsrollerna, eller för att han repar järnet och blir tokbra på sitt instrument i en tid av quickfix-lösningar och kickar och bekräftelse, utan även för att när journalister sitter och tycker att de har kläm på en exhibitionistisk flickpojke, så är han norrländskt tystlåten och svårintervjuad. Och jag tänker att ja, så är det, man får vara som man vill.
Texten då, ja även den är rätt klassisk, när det känns som jobbigast ska du veta att du kommer att bli älskad. Det texten inte berättar är av vem. Man kan läsa den som ett klassiskt religiöst tema, typ Gud älskar dig oavsett. Det går att läsa den som nördarnas revansch, dvs den som fasar för att behöva gå upp och gå till skolan ska veta att det blir bättre, man kan växa upp och få friheten att själv välja sitt sammanhang, där man kommer till sin rätt och hittar någon likasinnad att älska och bli älskad av.
Sanna Nielsen – Undo
Låtskrivare: Fredrik Kempe, David Kreuger, Hamed ”K-One” Pirouzpanah
Sanna är så duktig och proffsig och snäll och från Bromölla (lokalpatriotism!).
Texten är en till göra-slut-låt. ”Crazy lies” eller inte, det verkar inte förekomma lika mycket maktmissbruk i den relationen, mer vanliga människor som blev kära, inte funkar ihop och går vidare. Det kan väl vara nog så feministiskt det, att man faktiskt klarar att gå vidare på egen hand.
Panetoz – Efter solsken
Låtskrivare: Johan Hirvi, Mats Lie Skåre, Nebeyu Baheru, Njol Badjie, Pa Modou Badjie.
Jo, jag vill gärna dansa till Panetoz. Men jag tycker texten spretar lite. Eller så är det att melodin är så glad fast texten är rätt allvarlig. ”Värsta regnet” kommer men det fixar de och ”hat” kommer men det vänder de till kärlek osv. Men textens ”jag” verkar behöva tid, kärlek och stöd från textens ”du” för att känna sig trygg, ändå är omkvädet att ”allt jag behöver bär jag inom mej, mej, mej, mej, mej, mej.” Liiiiiiite ego låter det liksom. Inte så ömsesidigt. Vad får textens ”du” ut av det hela?
Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin
Artist: Ace Wilder. Låtskrivare: Ace Wilder, Linnea Deb och Joy Deb
Den här är den enda texten jag hört kritik mot.
<blockquote lang=”en”><p><a href=”https://twitter.com/Drama_Online”>@Drama_Online</a> Jag blev arg av den lata spättan som inte vill jobba! <a href=”https://twitter.com/search?q=%23melfest&src=hash”>#melfest</a></p>— Sara Hårdén (@colour_mom) <a href=”https://twitter.com/colour_mom/statuses/434778679387127808″>February 15, 2014</a></blockquote>
<script async src=”//platform.twitter.com/widgets.js” charset=”utf-8″></script>
<div id=”fb-root”></div> <script>(function(d, s, id) { var js, fjs = d.getElementsByTagName(s)[0]; if (d.getElementById(id)) return; js = d.createElement(s); js.id = id; js.src = ”//connect.facebook.net/en_US/all.js#xfbml=1″; fjs.parentNode.insertBefore(js, fjs); }(document, ‘script’, ‘facebook-jssdk’));</script>
<div data-href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″ data-width=”466″><div><a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg/posts/10151908983957097″>Post</a> by <a href=”https://www.facebook.com/anna.troberg”>Anna Troberg</a>.</div></div>
Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet, och det kan ju hända att hon känner att ”money while I sleep” låter lite likt att leva på att äga upphovsrättigheter till något istället för att faktiskt producera och sälja ny kultur vilket nog inte är förenligt med Piratpartiets ideologi.
Jag själv var, eller kanske är, fast i en tolkning om att det handlar om att hon är lite utbränd och vill jobba på ett annat sätt än nio till fem. Eventuellt på sin konst. Nåt som liksom inte känns som jobb. Men det kanske är för att jag själv inte kan tänka mig att inte ”göra nytta” på något sätt. Många egenföretagare, inom kulturbranchen eller annorstädes, jobbar lite alltid och aldrig. Fritt, men med en ständig press att producera och sälja. Har liksom inte råd att tacka nej. Så det skulle kunna handla om otrygga anställningsformer och flexibel arbetstid istället för moral.
Hypotetisk doktor
Det är nu jag försöker föreställa mig vad en egen doktor skulle säga om man hade en sån i byrålådan och jag tänker mig att han skulle säga ”nä men lite motion kanske” för det säger de alltid, och jag skulle säga att det knappast är aktuellt under rådande förutsättningar och ifrågasätta vad det har med mitt ben att göra och till slut skulle han nu något irriterat påpeka att blodproppar i benen är mycket ovanligt hos så unga patienter utan andra sjukdomar, skador eller läkemedel för det är faktiskt betydligt vanligare att de sträcker sig när de sätter upp ljus i trädgården och jag skulle le och tacka översvallande och i tysthet byta ut honom mot en annan doktor i en annan byrålåda. Och jag har kanske inte gått till en riktig doktor, men jag tycker detta räknas. Hypotetisk doktor. Och ja, man kan ifrågasätta att även min projicerade doktor är stressad och nedlåtande. Så ansträngd är vården nuförtin.
😉 😛
Tweets som irriterar mig med anledning av Nelson Mandelas bortgång
”Poverty is not an accident. Like slavery and apartheid it is man made and can be removed by the actions of human beings”
”A nation should not be judged by how it treats its highest citizens, but its lowest ones.”
Så Nelson Mandela har gått bort. Jag beklagar förlusten. För hans familj, hans rörelse, hans land och vår värld.
Jag känner en liten topplista närma sig minsann. Hela detta inlägg är ett fyrverkeri i subtweetande, men jag har halsont och feber och orkar inte bry mig. Dessa typer av twittrare irriterar mig:
- 3. Hyllningar från moderater i allmänhet, de som är gamla nog att ha varit med då de röstade emot sanktioner mot Sydafrika i synnerhet, och specifikt Carl Bildt. Fast egentligen bara hycklande, historielösa tweets. Inte de andra.
- 2. Känslopoliserna. ”Det är faktiskt inte sorgligt när en 95-åring dör.” Nä, förlåt då. För givetvis bottnar känslan av sorg alltid och uteslutande i att någon tragiskt ryckts ifrån oss i förtid. Det kan absolut inte vara så att man lite spontant känner att världen har förlorat något, oavsett ålder. Och inte kan man sörja honom som politisk symbol. Det kan absolut inte vara så att man oroar sig för den politiska stabiliteten i Sydafrika. Jag har en idé: vi kan kanske specificera en specifik ålder där vi slutar sörja människor. Och innan man tweetar måste man kolla åldern på en hemsida på internet. Och om man ändå hemfaller åt opassande känsloyttringar, så kan vi inrätta en digital stupstock och peka och skratta.
- 1. ”Gör inte politik av det här.”
Nej minsann. Inte ska vi göra politik av att en politiker dött. Eftersom vi alla hade ett så djupt personligt förhållande till mannen i fråga. Kunde hans humor, referenser och preferenser. Minns hans skratt eller ljudet av hans steg i huset. Det är ju inte som att det var som politiker han betydde något för oss. ”Han var större än en ideologi.” Det här begriper jag inte. Är inte det att reducera honom till en helgonlik ikon, en symbol för godhet, såsom påven eller tomten, strippad från det hans verk handlade om. Hans mål. Kampen. Vare sig den initiala med fredliga men olagliga demonstrationer, den väpnade kampen eller det demokratiska uppbyggandet av ett nytt system, och motverkande av ekonomisk strukturell rasism. Samtliga faser har samma mål, grundat i hans ideologi. Demokrati och antirasism.
Onyanserad våldtäktsromantik, onyanserad språkförståelse och onyanserad historieuppfattning
Gabriella Bark har skrivit en förvirrad drapa om könsroller. Om ni ska lyssna på en Gabriella, lyssna på mig och inte på henne. Hon skulle nämligen behöva läsa på lite grann.
Texten är i och för sig imponerande i hur konsekvent den får med alla de antifeministiska missförstånden, ickefrågor och ytliga förkastanden:
– Våldtäktsromantik.
– Jämföra män med djur
– Falsk Brask-lapp om att vara ”för jämställdhet”
– Missförstånd kring vad ”hen” är.
Hen alltså.
Hen kan användas när könet inte är känt, när könet är irrelevant, eller när den omtalade föredrar ett icke könsbestämt pronomen.
Det betyder varken att hen är det enda könspronomen vi har, som i finskan, eller att det uteslutande omfattar de som inte känner sig henmma i manlig eller kvinnlig könsidentitet.
Och absolut inte som Bark utgår ifrån: båda dessa alternativ samtidigt.
Tänk så här:
– Mamma, pappa, förälder
– Kvinna, man, person
– Syster, bror, syskon
– Flicka, pojke, barn
– Hon, han, hen
De första två orden på varje rad är inte på något sätt hotade av förekomsten av det tredje ordet på varje rad.
Men det som fick mig att skriva det här inlägget handlar om romantiserande av en tänkt forntid med akut polariserade könsroller.
Bark skriver:
Ordet hen får mig som kvinna att längta tillbaka till tiden då vår enda uppgift var att sära på benen och hålla brasan vid liv.
Det är pinsamt uppenbart att Bark ”längtar tillbaka” till något hon aldrig upplevt.
För det första är det knappast den enda uppgiften kvinnor haft i samhällen där kvinnor underordnas. Olika samhällen i olika tider har lagt olika arbetsuppgifter på kvinnorna, men samlandet av föda, beredandet av hudar, bärande av vatten och så vidare är lika slitsamt som jakten.
För det andra är uppfattning om forntiden är kraftigt influerad av de tolkningar som gjorts tidigare, speciellt under arkeologins pionjärålder under artonhundratalet, en tid som i sig själv bar på kraftigt polariserade könsroller.
På artonhundratalet hade det varit logiskt att kvinnor under forntiden enbart eldade en mysig brasa och hade mysigt sex. De fynd man gjorde av vapen, redskap och smycken verkade stödja det, eftersom vi per definition inte vet särskilt mycket om förhistoriskt tid.
I takt med de vetenskapliga framstegen inom osteologi och DNA-analys så uppstår steg för steg en betydligt mer komplex bild.
Till exempel har det hänt vid upprepade tillfällen att skelett som tidigare definierats som endera könet baserat på fynd har visat sig vara det andra könet. En del män har begravts med smycken eller mer husliga redskap. En del kvinnor har begravts med jaktredskap. Som till exempel Bäckaskogskvinnan.
Det verkar ganska troligt att folk-förr-i-tin, åtminstone på vissa platser och i vissa tider, helt enkelt gjorde det jobb som behövde göras, utan att bekymra sig särdeles mycket alls om vad som är karlgöra och fruntimmersgöra.
Barks grottman är en efterhandskonstruktion av tvivelaktigt ursprung.
För det tredje, även i de samhällen som fungerat som ett entydigt patriarkat, så har jag problem med bilden av att det ”fungerat”. Gång på gång träffar man på den bilden. Som i: det är visserligen fel, men det är det väloljade maskineri där alla har sin plats. Men det är inte sant. Vi har alla de som ramlar utanför de snäva könsrollerna, vi har trycket på män och pojkar, vi har alla de flickor och kvinnor som betalar med ett underskott av till exempel inflytande, handlingsfrihet och ekonomiska medel. Patriarkat skadar människor.
Livet är komplicerat. Könsidentitet är komplicerat. Då och nu.
P. S. Barnen Hedenhös är inte en trovärdig historisk källa. Bara så alla vet. D.S.
Shit. Är jag SD nu?
Två saker har oroat mig denna morgon.
För det första läste jag artikeln om de bort-editerade avsnitten av Jimmie Åkessons bok ”Satis Politi”.
Jimmie noterar att han inte kan ”förstå” homosexuella känslor. Så har jag resonerat om transpersoner. Inte försökt definiera åt dem, eller förneka dem några rättigheter, utan bara konstaterat att jag, i min privilegierade sits som cis-person, inte riktigt förstår. Jag har en blind fläck för könsidentitet. Och då kan jag faktiskt hålla klaffen, istället för distanserade dubbeltydiga programförklaringar som inte gör dem någon nytta.
Det andra som oroat mig är att jag inte tycker det är en katastrof att kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson blev tårtad själv. De övriga hoten och trakasserierna är förkastliga, men just tårtningen kan jag förstå.
Det stör mig att hennes försvarare framhåller att hon är sextio. En sextioårig dam. Det vill jag ha sagt om de sextioåriga damerna jag känner: de är inte så bräckliga. De arbetar. De lyfter, de organiserar, tar hand om och kämpar. Sextio är inte så väldigt gammalt. Det finns kraft där.
Och hon är aktivist. Hon klarade av att tårta Jimmy Åkesson. Det är naturligtvis skillnad på att tårta en partiledare och riksdagsledamot, och att tårta en privatperson, men tårtaren gjorde ett statement i och med tårtningen, som också lyfter ut henne själv som en politisk aktör. Med mindre makt, men ändå en aktör. Det finns de som menar att det är värre att tårta politiker än privatpersoner, som tar det som ett angrepp på demokratin, och det finns de som tycker tvärtom beroende på maktobalansen. Jag tycker de tar ut varann och så är det exakt lika illa.
Tårtning är fortfarande inte är ett bra argument. Man ska givetvis inte kränka alls. Men det är inte farligt. Det är obehagligt och det är en symbolhandling. Men för henne är det ju en acceptabel politisk metod. Hon kastade ju till och med tillbaka.
Argumenten finns ju kvar. Jimmy Åkesson blir inte mindre neonfascist av att tårtaren också blev tårtad. Inte Nordisk Ungdom heller.
Så fort lite underligt dyra kemtvättsräkningar bytt händer, (och näthatarpöbeln kammar sig eller blir åtalade) så kan vi gå vidare.
Inte svart. Inte vitt. Bara grå underkläder.
Citat ur boken, Bild från Skepchick.se
Låt mig vara mycket tydlig: problemet med Kappahls kampanj, är INTE att modellen är vilseledande smal. Det är hon inte. Hon ser frisk ut och verkar behöva ha underkläder av den storlek som hon gör reklam för. Det är i och för sig olyckligt att referera till henne som en plus-size-modell, eftersom man då upprätthåller de magra modellerna med klämmor som nyper ihop kläderna i ryggen som normen. Att kalla henne stor är inte riktigt sant, och det kan säkert fungera som trigger för ätstörningar. Men att ha henne i reklamen är inte negativt.
Problemet är inte heller att underkläderna i sig är för avklädda… det är de ju inte, de är på gränsen till tantiga faktiskt. För att handla om kink ser de inte så kinky ut. Inga konstiga material eller hål. Kvadratcentimetrarna av hud är inte fler än i all annan underklädesreklam, snarare färre. Och trots att sälj-grej-med-tjej i allmänhet inte är särskilt spännande eller kreativt, så är det mycket rimligt att sälja underkläder med bilder på människor som använder underkläder.
Det är ett litet problem att se dessa halvklädda kroppar i det offentliga rummet. Visuellt sett är det som om det ALLTID är någon i tunnelbanan inte följer klädkoden. Men där skiljer de sig inte från någon annan reklam. Det blir en sammansatt effekt, där det som enskild aktör kan kännas svårt att ta ett enskilt ansvar.
Problemet är för mig inte ens att de är inspirerade av BDSM. Att rynka på näsan åt olika sorters sex är bara nymoralism. En del tänder på maktlekar, och så länge det är frivilligt och alla är kapabla att fatta sina egna beslut så ska vi andra inte lägga oss i.
Men i den här lightversionen av BDSM som syns i reklamen så har de inte tagit med en viktig del av BDSM-kulturen, som handlar om överenskommelsen.
Copy-texten lyder ”You. Are. Mine.”, och det finns inget ”I. Am. Yours.” i sikte. Inga säkerhetsord, heller. Varje ord har en punkt, och det finns inga frågetecken. Jag har problem med ”ägande” men det är ju det som är grejen för dem som leker det. Det ska väl antas att hon också är kåt, och en villig deltagare i leken. Kappahl antyder ju inte heller att samtycke INTE finns.
Inte heller praktiska sportiga underkläder 1993
Jag kan bara anta att just den specifika formuleringen är taget från boken ”Fifty Shades of Grey” (Femtio nyanser av honom, E.L. James). Jag är så sorgligt illiterat att jag inte känt mig lockad att läsa just den. Jag kan därför inte uttala mig om graden av samtycke i de böckerna, men ett litterärt verk kan mycket väl skildra både övergrepp och frivilligt sex.
Men varje gång man gör en adaption av något behöver man göra en ny analys av avsändare, medium, kontext och mottagare. Mediet roman är betydligt mer omfattande än mediet reklamfoto, vilket tillåter att man kan vara mer resonerande.
Sammanhanget är också olika. Offentliga miljön är mer allmän. Att läsa en bok är frivilligt. Det är viktigt att inse, när man hanterar ämnen som övergrepp, objektifiering och våldtäkt i den offentliga miljön, att man kommer att kommunicera med riktiga offer och riktiga gärningsmän. De åker också tunnelbana.
Man kan, genom att vara otydlig, få offer att känna sig som att övergreppet på deras kropp och vilja är upphetsande och eftersträvansvärt för andra.
Man kan, genom att vara otydlig, få gärningsmän att känna att deras brott är validerade och något upphetsande och eftersträvansvärt för de flesta, bara i smyg. De vill det, egentligen. Alla män vill våldta, alla kvinnor vill bli våldtagna. Och det vore vilseledande.
Som annonsörer i det offentliga rummet är man en av samhällsbyggarna, och det är ett ansvar man kan välkomna eller inte. Man kan hålla sig inom lagens råmärken och hålla god min. Eller så försöker man vara en förebild, tar ställning och försöker få det att funka till ens fördel bäst det går.
Min slutsats är inte att Kappahl tagit ställning för övergrepp, men de är lite luddiga.
Nota bene: Jag försöker inte påstå att BDSM-utövare är mer eller mindre benägna att begå sexualbrott än andra. Bristande respekt och våldtäktskultur finns tyvärr i båda lägren. Ansvar, omsorg och laglydighet också.
I reklamfilmen känns modellen också mer positiv än affischerna, som är lite kalla och sorgsna. Hon ligger och smeker en cirkulär säng och det är ju någon form av aktivitet. I sista bilderna släpper hon masken, och jag är osäker på om det innebär att hon avstår från underordningen, eller bara att hon återvänder till vardagen.
P.S. Varför ÄR det olika klädkod för annonser och människor i samma lokal? Blir man inte lika generad av båda? Inte? *Strippar i tunnelbanan*. D.S.
Om polisen på Pride
Den uppmärksamma läsaren la kanske märke till en liten felpublicering tidigare som är borttagen nu.
Det jag ville skriva om var motdemonstrationen mot gaypoliser i pridefestivalståget. (Enligt uppgift var det organisationen OFOG)
Jag vet att Pride är mycket mer än tåget. Det är tal, föredrag, diskussioner och galor och tält. Men det är tåget som är sinnesbilden. Det är politik och karneval i en bildmässig blandning som får homofober att prata om propaganda och löskukar och ”roligt livsstilsval”. Det är tåget som får mediatäckning och lånar sig väl för mediamässiga ”kupper”.
Jag läste @martinmarmgrens tweet om att han bytt pass för att kunna gå med i tåget. Han var glad. (Han är en politiskt aktiv bloggare och polis.)
Efteråt skrev han att han knappt märkt motdemonstrationen, att kollegor i tjänst hindrat dem och att han efteråt läst att någon blivit pepparsprayad.
Så läste jag den här skildringen. Det är ju hemskt, ju.
Jag förstår att det för de polismän som tar ställning mot homofobi inom polisen och i samhället genom att paradera och får läsa plakat om att de genomför avvisningar känns ungefär som en feminist som demonstrerar om abortfrågor och får svara för kvinnoförtrycket i Saudiarabien.
Ironiskt och puckat att angripa (intellektuellt) gaypoliser menar därför en del.
Men jag förstår i någon mån den där protestgruppen också. I deras resonemang finns inte den skillnad som finns i Martins tweets. Skillnaden mellan poliser i tåget och poliser i tjänst, polisen som myndighet och polismannen som arbetstagare, polisuniformen och polisen i uniformen.
Kanske de inte SKA se den skillnaden. Kanske lagens långa arm får bita i det sura äpplet att ständigt ses som lagens långa arm.
För dem känns kanske ”polisen” i Pridetåget som att få en ros åttonde mars medan kvinnolöner fortfarande släpar tusenlappar efter manslöner.
Jag vet inte i vilken utsträckning man kan vägra genomföra orättvisa utvisningar. Men jag tror det är lättare att få effekt på migrationspolitiken genom att driva migrationspolitik snarare än vägra utföra polisarbete. Det är nog svårt att göra skillnad ens i det enskilda fallet när beslutet väl är taget.
De riskerar att mobba bort de vettiga poliserna till fördel för vilka då? De som sympatiserar med utvisningar av HBTQ-prsoner?
Reaktionen är begriplig, men inte särskilt taktisk.
Btw, jag var inte där och vet inte vad som är sant. Våldtäktsskämt och överdrivna ingripande låter som våldsamt olämpligt beteende och myndighetsutövning och det borde redas ut och åtgärdas med fart och kraft. Men oavsett om ingripandet var befogat eller inte så lär det ju KÄNNAS orättvist.
Jag dömer. Båda har rätt. Båda har fel.
”Studier i kinesiska språket ofta slöseri med resurser” – DN.SE
http://mobil.dn.se/debatt/studier-i-kinesiska-spraket-ofta-sloseri-med-resurser/?brs=d
Den här länken har delats och förfasats över idag.
Jag har arbetat på ett företag som har flyttat verksamhet till Kina. Enligt uppgift via en fackrepresentant: ”Blue collar”-arbetare kostar några futtiga procent i Kina av vad de gör i Sverige. ”White collar”-arbetare däremot 87%, beroende på avgifter till kinesiska staten. Den marginalen äts snart upp av logistikkostnaden, medan det alltså fortfarande är lönsamt att tillverka i Kina.
Jag misstänker att företagen som har nytta av en del medarbetare som kan kinesiska kan vara fler än det fåtal som nämns i artikeln. Det finns så många språkprofiler som kan vara relevanta i olika sammanhang, från ren dubbelspråkighet i något unikt, till de som kan grunderna i massor av språk. Världen behöver både specialister och generalister.
Inte så att kinesiska konkurrerar med engelska. Ser det inte som ett kärnämne.
Men den springande punkten i debattörens resonemang är intresse. Ett världsspråk blir ett världspråk beroende på ett kollektivt internationellt intresse, det är synd om elever som behöver traggla ett så svårt språk om de inte har intresset.
Och har eleven intresset kanske intresset finns där inom brancher som turism, kultur och politik, och inte bara bizniz-bizniz.
Kanske saker behöver göras i Kina, som inte bara handlar om att dra nytta av den priviligierade position vi har gentemot de kinesiska blåkragarna med procentlönen.
Drama Online 